Annons
Krönika

Maria Ludvigsson:Gamla ideal bär svar på nya frågor

Författaren Theodor Kallifatides skrev härförleden att "ett språk utan regler är inte ett språk utan ett signalsystem för de invigda".
Författaren Theodor Kallifatides skrev härförleden att "ett språk utan regler är inte ett språk utan ett signalsystem för de invigda". Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / Svenska Dagbladet
Under strecket
Publicerad

Det sägs att det finns personer som kan lyssna på ett helt avsnitt av Ring P1 utan att tappa förståndet, för andra kan några minuter räcka. Hur som helst, det är sannolikt en relativt kostnadseffektiv programform som dessutom ger SR-ledningen rätt att bocka av en viktig punkt i uppdragslistan: man ger utrymme åt lyssnarnas åsikter och demokratin kan därmed anses tryggad.

Men P1 sänder också mycket annat. Något av det bästa som gjorts är Lena Anderssons kliniskt intellektuella resonemang i serien Ärlig talat. Med exakt ordval tar hon frågeställaren och lyssnarna på djupaste allvar och lotsar oss genom avancerade resonemang. Vi lämnas klokare, med nya insikter och den behagliga känslan av att ha vuxit en smula och av att vara en del av något större. Det är så långt från ytligt trams man kan komma och en ädel form av bildande public service.

Frågan är om de båda radioprogrammen någonstans, i någon mening länkas samman. Det vill säga, finns det en samhällelig kedja mellan Lena Andersson och Ring P1:s argaste deltagare? Eller är vår svenska samtid så uppdelad att det inte finns några beröringsytorna mellan de intellektuellt välutvecklade och de som inte fått veta vad bildning är? Det skulle i så fall vara den svåraste formen av utanförskap där bara de redan invigda har möjlighet att göra bildningsresor, och social rörlighet blir då ett privilegium för några få.

Annons
Annons

Utanförskap är inte ett problem för några få utan fängslar många i hopplösa moment 22, såväl nyanlända som medborgare. Man räknar med att det finns 130 så kallade utanförskapsområden i landet. Apropå kedjan till Lena Andersson och till bildning är det svårt att se någon sådan från områden där få ens känner någon som arbetar, många saknar relevanta språkkunskaper och andelen elever som lämnar grundskolan med fullständiga betyg är förödande låg.

I dagarna publiceras antologin ”Bildning – då, nu, sen” (Atlas förlag i samarbete med Arena Idé och Folkets Hus och parker). Utgångspunkten för texterna beskrivs av Calle Nathanson, en av redaktörerna, vara bildning som ”en viktig pusselbit för att motverka den ökande segregationen och göra människor mer delaktiga och aktiva (...) genom ett levande och modernt bildningsarbete. Det kan förverkligas genom civilsamhället och dess verksamheter...”.

Ansatsen är lika intressant som rätt, även om få av texterna matchar den inledande ambitionen. Men i ett par av texterna är bildningsidealet centralt och förklaras också som en individuell nyttighet och kvalitet. Ola Larsmo skriver om den tidiga bildningsrörelsen och vad den handlade om. ”Bildningsidealet hos folkrörelserna handlar om makt. Men makt över det egna livet, inte över andras. En mjölnardräng i Gävle läser om antikens litteratur därför att han inte vill vara reducerad till enbart mjölnardräng.” (sid 120)

Nu var förvisso Liberala skribenter inne på samma spår redan 2012 då svensk kulturdebatt berikades med skriften Bildningsresan (Bertil Ohlin förlag). Bildningsfrågan lyftes ett par dagar till den nivå den förtjänar. Förhoppningsvis får vi tack vare atlasantologin ytterligare en diskussion om behovet av det slags bildningsrörelse som i slutet av 1800-talet berikade arbetare och arbetarhem. De ideal som byggde nykterhetsrörelsen och därefter bildningsrörelsen och frikyrkorörelsen (”läsarna”) skulle så innerligt väl behövas i riklig mängd också idag. Det handlar om att bli den man kan bli, att förvalta och utveckla de gåvor var och en fått för att bli en mer hel människa, och att själv ta ansvar för det.

Annons
Annons

Ingen har beskrivit den tidiga bildningsrörelsen så initierat och innerligt som idéhistoriker Ronny Ambjörnsson. I ”Den skötsamme arbetaren” (Carlsson, 1998) förklaras hur rörelsen växte och utvecklades under slutet av 1800-talet. Särskilt intressant är Ambjörnssons insikter om vilka värden som drev rörelsen, normer om man så vill, och i hur hög utsträckning det handlade om egenutveckling, det egna ansvaret och egna viljan. Idealet var att bygga sin självrespekt genom att bilda sig. Läsandet var i sig lika viktigt som kunskapen. Ambjörnsson skriver ”Målet för detta bildningsarbete är att hos medlemmarna i cirkeln skapa vad man kallar självtillit och självaktning”.

I den nya antologin landar tyvärr åtskilliga resonemang i frågan om kulturbudgetar och statliga anslag för bildningens skull. Men det är långt svårare än så. När bildningsidealet görs synonymt med en aktiv och omfattande kulturpolitisk agenda, går bildningens själva väsen förlorat. Det är den enskildes vilja och ansträngning för att bli något mer än det från barnsben givna som gör all skillnad. Den förvandlingen eller utvecklingen kan inga politiska beslut göra åt oss.

Det verkligt intressanta och numera även gåtfulla blir då hur vi förmås att av egen kraft och vilja söka allt detta. Aldrig har litteratur, konst och musik varit mer tillgängligt för fler, men det betyder alls inte att horder av sökare företar sig bildningsresor. Tillgängligheten verkar inte vara avgörande. Snarare är det ideal och värderingar – normer – som styr våra val och ansträngningar.

Annons
Annons

Gårdagens debattartikel på SvD Debatt om att ”slopa de och dem” kom som ett långfinger mitt i bildningsivrarnas nytända diskussion. Den svensklärare som vill låta lättja ersätta elevers förkovran och självutveckling framstår som ett skämt. I tider när respekt för den mänskliga förmågan att utveckla sitt intellekt och språk är så eftersatt att unga lämnar skolan utan att kunna stava eller bygga begripliga meningar blir lärarens påhitt obegripligt. Varför sänka kraven? Varför antyda för eleverna att ingen tror att de har förmåga att lära sig sådant som för några år sedan var självklar kunskap?

Theodor Kallifatides skrev för några veckor sedan en text om hur viktigt det är att få lära sig vad som är språkligt rätt och fel. Under rubriken ”Språkligt godtycke inkörsporten till barbariet” (SvD 27/8) förklarar han att ”det ska vara möjligt att tillägna sig ett nytt språk, och då måste det finnas regler” och ”ett språk utan regler är inte ett språk utan ett signalsystem för de invigda”. Som invandrad från Grekland och skicklig författare vet Kallifatides vad han talar om.

I förordet till antologin från Bertil Ohlininstitutet skrev Gabriel Ehrling om bildning som ett personligt värde: ”Bildning möjliggör människans frigörelse och då inte endast i tanken, utan som ett av de kraftfullaste redskapen för social rörlighet. En människas klassresa till något annat än den hon är född till, börjar ofta vid de första stationerna längs en bildningsresa.”

De gamla bildningsidealen som svar på utanförskap och stagnation borde ligga i tiden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons