Annons

EncoreGamla meriter i vägen för The Specials

Neville Staple och Terry Hall i The Specials.
Neville Staple och Terry Hall i The Specials. Foto: Jason Havord/TT

The Specials två första album står sig än i dag. Faktum är att de var så bra att de ställer sig i vägen när det multikulturellt klassöverskridande bandet nu slår på stora trumman för sitt nya album.

Under strecket
Publicerad

The Specials av 1980 års modell.

Foto: IBL Bild 1 av 1

Encore

Artist
The Specials
Genre
Pop
Musikbolag
Universal

Betyg: 3 av 6

Det här är knepigt.

Angreppsvinklarna på The Specials återkomst, 39 år efter deras andra och, på sätt och vis, sista album ”More Specials”, är så många att jag verkligen inte vet var jag ska börja.

Som inget annat band från det sena 1970-talets post-punk har Coventrys multikulturellt klassöverskridande The Specials, med rötterna i den ursprungliga skinhead-kulturens kärlek till jamaikansk ska och reggae, fortsatt tonsätta alla former av brittisk vänsteraktivism. En protestsång som 1981 års ”Ghost town” är sedan länge en lika outbytbar del av samma kanon som ”Which side are you on” eller ”(Say it loud) I’m black and I’m proud”.

The Specials två första album har därför förblivit märkligt ostörda av tidens tand. Det är nu det blir aningen komplicerat.

”Encore” är ett nyinspelat album, det första med sångaren Terry Hall sedan 1980. Men gruppens chefsvisionär och huvudsaklige kompositör Jerry Dammers är inte med. De övriga återstående medlemmarna har turnerat under namnet The Specials i två decennier och också gett ut undermålig musik. Några har hunnit dö eller pensionera sig.

Annons
Annons

The Specials av 1980 års modell.

Foto: IBL Bild 1 av 1

Sedan några år är Terry Hall medlem i The Specials igen. Och med ”Encore” slår de därför, fullt försteåligt, på stora trumman.

Det känns som om jag personligen utgör målgruppens själva epicentrum.

Det känns som om jag personligen utgör målgruppens själva epicentrum. Jag blev som besatt av The Specials när jag var 13, följde Jerry Dammers fortsatta äventyr in i alltmer politiskt ideologiska idéer med The Special A.K.A. och en experimentell resa in i muzak, modal jazz och Nelson Mandelas frihetskamp.

Lika entusiastiskt följde jag Terry Hall, först i Fun Boy Three och The Colour Field och som sporadisk soloartist. I hans egen musik har alltid dogmatisk framåtrörelse tampats mot djupaste nostalgi; ett sökande efter en uppriktighet som borde finnas mittemellan de ytterligheterna.

Men Halls liv har kantats av suicidalt djupa depressioner och alkoholism och för 15 år sedan slutade det komma vare sig ny musik eller ens några livstecken.

Så i Dammers frånvaro inbillar jag mig att ”Encore” ska framstå som ett nytt album från den 60-årige och så dokumenterat sköre Terry Hall.

Och, ja, det gör det väl. Ibland.

The Specials av 1980 års modell.
The Specials av 1980 års modell. Foto: IBL

I de två avslutande sångerna, Halls självbiografiska ”The life and times (of a man called depression)” och den fina reggaeballaden ”We sell hope” uppnår Hall den där eftersträvansvärda balansen. Men ”Encore” lutar sig för lätt på covers av uråldrig ska och Eddy Grants popfunk, en tangoversion av The Fun Boy Threes ”The lunatics (have taken over the asylum)” och singeln ”Vote for me” beter sig som en lika försenad som oönskad appendix till ”Ghost town”.

The Specials envisa blidkande av sina egna uråldriga meriter ställer sig alldeles, alldeles för ofta i vägen.

”BLM” är apart spoken word där gitarristen Lynval Golding ilsket placerar Black lives matter-röreslen i en historisk brittisk kontext och i ”10 commandments” – kanske ändå albumets mest tilltalande utropstecken – får Birminghams anti-fascist Saffiyah Khan fria tyglar att stiligt belysa kvinnofientligheten i jamaikansk musik.

”Encore” innehåller ögonblick som skulle kunna utgöra ett syskonprojekt till ”Merrie Land” med Damon Albarns The Good, The Bad & The Queen, men The Specials envisa blidkande av sina egna uråldriga meriter ställer sig alldeles, alldeles för ofta i vägen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons