Annons

Gamla visioner i nytt kulturprogram

Stefan Löfven på S-kongressen 2017
Stefan Löfven på S-kongressen 2017 Foto: LINDAHL BJÖRN / IBL

Lokala socialdemokrater kräver nytt kulturprogram inför valet 2018. Behovet av bildning och folkbildningssatsningar lyfts fram. Men hur nytt och visionärt är det egentligen?

Under strecket
Publicerad

Arthur Engberg, Per Albin Hansson

Foto: IBL Bild 1 av 3

Picassoskulpturen utanför Kristinehamn, Brantingmonumentet på Norra Bantorget i Stockholm

Foto: IBL Bild 2 av 3

Per Sundgren

Foto: IBL Bild 3 av 3

Stockholms socialdemokrater lade en motion om att ta fram ett samlat kulturpolitiskt program med reformer inför valet 2018. Kongressen beslutade att partiet ska tillsätta en kulturpolitisk arbetsgrupp med uppgift att ta fram det nya programmet. Med det nya kulturpolitiska programmet möter partistyrelsen nu de kritiker som tycker kulturen satts på undantaget och saknat visioner. I förslaget trycker Socialdemokraterna på vikten av bildning, och nya kultur- och folkbildningssatsningar lyfts fram. Ideal som funnits i partiet sedan tidigt 1900-tal. Per Sundgren, idéhistoriker och ordföranden för Orionteatern menar att det egentligen är ett gammalt borgerligt ideal som ligger till grund för svensk kulturpolitik. Det var när det svenska folkhemmet växte fram efter andra världskriget som bildningsidealism med syfte att fostra arbetaren att ta del av god konst och kultur, fick förnyad kraft.

– Det som i början av 1900-talet skiljer borgliga politiker från arbetarrörelsen i synen på kulturens roll är att arbetarrörelsen själv vill organisera spridningen genom sina fack- och studieförbund medan de borgliga vill ha en mer neutral organisation. Bildningsidealet och idén om att det finns ”god” kultur är samma för båda, säger Per Sundgren.

Annons
Annons

Arthur Engberg, Per Albin Hansson

Foto: IBL Bild 1 av 2

Picassoskulpturen utanför Kristinehamn, Brantingmonumentet på Norra Bantorget i Stockholm

Foto: IBL Bild 2 av 2
Arthur Engberg, Per Albin Hansson
Arthur Engberg, Per Albin Hansson Foto: IBL

Under efterkrigstiden skulle den goda kulturen demokratiseras och konsten bli allas egendom. Redan på 30-talet hade den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg fått igenom att en viss procent av kostnaderna vid uppförandet av offentliga byggnader skulle användas till konstnärlig utsmyckning, och på 50- och 60-talen kom uppförandet av offentlig konst igång över hela landet: Brantingmonumentet på Norra Bantorget i Stockholm, Eric Grates ofta monumentala skulpturer av kvinnor och Picassoskulpturen utanför Kristinehamn är några exempel.

– På 1920- och 30-talen såg socialdemokratiska bildningsföreträdare ner på det som inte ansågs vara fin kultur. Kulturen i Folkets Hus och Folkets Park i form av revyer och liknande betraktades som sämre, lägre konst. Den synen kom visserligen gradvis att förändras, men det är inte en slump att Folkets Hus och folkparkerna inte nämns i socialdemokraternas första kulturpolitiska program ”Människan och nutiden” från 1952.

Picassoskulpturen utanför Kristinehamn, Brantingmonumentet på Norra Bantorget i Stockholm
Picassoskulpturen utanför Kristinehamn, Brantingmonumentet på Norra Bantorget i Stockholm Foto: IBL
Annons
Annons

Per Sundgren

Foto: IBL Bild 1 av 1

Per Sundgren menar att diskussionen kring vad kulturen skulle vara och vilken kultur som skulle stöttas av samhället kom igång på allvar först under 1960-talet. Frågan om god och dålig kultur tog sig då nya uttryck och kom att handla om vikten av att stå fri från marknaden och kommersiella intressen.

– I den tongivande kulturpropositionen från 1974 är utgångspunkten att den goda konsten och kulturen finns, och politiken som sjösätts är en form av distributionspolitik. Hur ska svenska folket få tillgång till den goda kulturen? Man ska komma ihåg att det är en politik som alla politiska partier i riksdagen ställer sig bakom.

Under decennierna som passerat har modellen kommit att utmanas. Kvalitetsbegreppet är omdiskuterat och ”svartlistningen” av kommersiell masskultur har försvagats och under 1980- och 90-talet börjar kulturen alltmer ses som vilken näringsverksamhet som helst.

– Det finns kvar en viss konflikt mellan kommersiellt finansierad kultur och offentligt stödd, men kommersiell kultur är absolut inte dålig kultur. Hade marknaden kunnat försäkra mångfald och pluralism hade statligt stöd inte behövts inom kulturen. Men man ska komma ihåg att sponsringen från näringslivet är marginell i sammanhanget.

Per Sundgren
Per Sundgren Foto: IBL

Själv vill han gärna se en kulturpolitik som är bred och inkluderar alla.

– Kulturen har inte varit någon het fråga och det har öppnat upp möjligheter för främlingsfientliga krafter att kidnappa frågan. Har vi kvar tankesättet kring bra och dålig kultur så kan Sverigedemokraterna segla i medvind på den historiska stridigheten mellan fin och folklig kultur. Det spelar väl in deras narrativ om att de står för något annat, att det är folket mot etablissemanget. För att bemöta dem måste kulturpolitiken vara bred och inkluderande. Alla människor är kulturvarelser och alla kulturyttringar måste ges plats.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons