X
Annons
X
Recension

Mordet på kommendören Gamle snuskhummern lugnar sig – går vidare

Den gamle snuskhummern Haruki Murakami presenterar fortfarande kvinnor med en beskrivning av deras bröst. Men i en ny roman, berättelsen om en konstnär som överges av sin fru, lämnar han också något bakom sig för att gå vidare i sitt författarskap – ”stor konst av små gester” skriver Clara Block Hane.

Haruki Murakami (född 1949 i Kyoto) har genom att förena popkultur med magisk realism väckt stor uppmärksamhet med sina romaner och novellsamlingar. Foto: Murdo Macleod
Läs mer om Vinterns böcker 2019

Mordet på kommendören

Författare
Haruki Murakami
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

Övers: Vibeke Emond 409 sidor

När man drabbas av en motgång i livet är det något att vara tacksam för, eftersom det till synes olyckliga öppnar en människa för något nytt.

Om man får beröm kan man säga ”Tack för att du ger mig mod” – för det är just vad en komplimang ger. Mod att fortsätta framåt utan att se åt sidan, mod att ta en ny väg och mod att skapa något ännu bättre.

Och om man ska beskriva en människa gäller det att få syn på hennes innersta väsen. Bär hon på en hemlighet kan man låta den synas utan att avslöja den, för lika viktigt som det man berättar är det man inte berättar, alltså den yta som lämnas tom.

Annons
X

Detta och mycket annat lär man sig i ”En idé uppenbarar sig”, den första delen av två i Haruki Murakamis nya roman ”Mordet på kommendören”.

Berättarjaget i boken är en 36-årig man som utbildat sig till abstrakt konstnär, men försörjer sig på att måla porträtt på beställning. En dag säger hans hustru att hon har haft en dröm och av den förstått att hon inte kan leva med honom längre. De måste skiljas, han kan få huset, de kan förbli vänner.

Instinktivt förstår mannen att han inte kan bo kvar i huset. Så han flyr, bokstavligen, lämnar sin försörjning och kastar sig iväg i sin gamla bil, som han kör tills den (men inte han) brakar samman. Därefter har han turen att få låna ett hus av vän från konstskolan. Det ligger avsides i en bergig landsbygd och tillhör vännens far, så senil att han inte kan skilja mellan en opera och en stekpanna.

I huset följer en historia som till stora delar handlar om att vår porträttmålare kokar kaffe, tänker på varför han inte kan måla, lyssnar på musik, lagar asketiska måltider, har svårt att sova, får erotiska besök av sina två älskarinnor och sörjer sin hustru och döda lillasyster.

Jo, detta är en sann bladvändare som man helst läser i ett enda andetag. 

Delvis, det ska erkännas, för att mannen vartefter råkar ut för några övernaturliga upplevelser, särskilt sedan han hittat en tavla på vinden. Och ännu mer sedan han lärt känna den vithårige it-multimiljonär som bor på andra sidan dalen, han vars namn skrivs med tecknen för att ta sig över vatten och slippa undan färg.

Landsbygden är inte så lugn som en stadsbo vill tro, men möjligen är det underliga som händer syn- och hörselhallucinationer hos en man som håller på att förlora förståndet? 

Eller är det någon som försöker göra honom galen med flit?

Eller är det så att kommendören inte alls är mördad, utan nu 60 cm lång sitter på en bokhylla, där han med ett åldrat språk förtäljer sanningar blandat med kvalificerad rappakalja?

I flera bemärkelser är ”Mordet på kommendören” en roman om information. Den vithåriga grannens professionella och it-baserade research ställs mot de eftersökningar som den gifta älskarinnan gör (”skvaller”) och konstnärens intuitiva och lyssnande undersökningar. Det är tydligt vad Murakami värderar högst – och lägst.

Viktigt är också greppet att upprepa vissa pusselbitar, som om författaren vore senil eller mycket slarvig. Det blir som en besvärjelse eller ett stilla fallande regn: min syster är död, hon dog när hon var tolv år, hennes hjärta brast, hon är död.

Som alltid är samlagsskildringarna frekventa och Murakami har inte släppt sin vana att presentera kvinnor med en beskrivning av deras bröst.

Som alltid är samlagsskildringarna frekventa och Murakami har inte släppt sin vana att presentera kvinnor med en beskrivning av deras bröst. Typiskt är också att musikreferenserna är så många att de ger berättelsen en extra dimension, som ett romanens soundtrack. Här spelas opera av tyskspråkiga kompositörer, som Mozarts "Don Giovanni" (från vilken titeln är hämtad), men såklart är varken Lennon/McCartney eller Thelonious Monk glömda.

Men i ”Mordet på kommendören” ser jag framför allt en tydlig utveckling och rörelse bort från det gamla. Jämfört med till exempel trilogin ”1Q84” är det övernaturliga subtilt och den gamle snuskhummern har faktiskt lugnat sig.

Istället gör han stor konst av små gester och det är så man älskar honom mest.

Min känsla är att Haruki Murakami har fått mod att gå vidare.

Annons
X

Läs även

Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X