Annons

Nils Ahnlund:Gammal jul i Norrland

Pehr Hörbergs målning från 1785 är den äldsta kända bilden av svenskt julfirande.
Pehr Hörbergs målning från 1785 är den äldsta kända bilden av svenskt julfirande.

Ännu i denna dag finns det vidsträckta trakter av Norrland, framför allt i Norrbotten, där julgranen knappast på allvar slagit igenom. Så är den ju också icke gammal i gårde här i landet. Först den moderna tidens samfärdsel har bragt den till heders ute i bygderna, där samtidigt eller ännu tidigare det mesta av de gamla julskicken tynat bort. Den julsmyckade granen var i förstone ett herrskapsmod och dess förekomst begränsad till herrgårdar, prästhus och borgarhem. Vad det egentliga Norrland beträffar står det tämligen fast, att julgranens historia blott kan följas åttiofem år tillbaka i tiden. 

Under strecket
Publicerad

Denna artikel var införd i SvD den 24 december 1921.

Bild 1 av 1

Några veckor före julen 1836 ankom till Härnösand en långväga resenär, den tyskfödde grosshandlare J. C. Kempes bror Elias Kempe. I sina dagboksanteckningar (tryckta i Härnösandsposten 1898) har han lämnat en livlig skildring av den lilla kuststaden, som formligen "luktade talg" under de vällovliga förberedelserna till helgen. På Luciadagen illuminerades alla fönster i gymnasiehuset, och det bättre borgerskapet förlustade sig med slädpartier i nejden. Notisen är av intresse, då ju Lussefirandet gemenligen framstår som en karaktäristiskt västsvensk företeelse i den äldre festkalendern. Märkligast är emellertid vad Elias Kempe förtäljer om julen i sin broders hem. Denne förde ett stort hus och underhöll mångahanda handelsförbindelser; Härnösand var en driftig sjöstad, och även lärdomsväsendet bidrog kraftigt till att bryta varje slags isolering. Det oaktat blev Elias Kempe den, som införde julgranen i Ångermanland, sannolikt i hela Norrland ovan Gävle. På julaftonen stod julbordet dukat i salen; i dess mitt tronade ett mäktigt tregrenigt ljus. Julklappar voro ingen nyhet här uppe; dels inkastades de genom dörren, och dels inburos de av en till yvskäggig matros förklädd handelsbetjänt. Men det blev först häpen tystnad och sedan ändlöst jubel inom barnskaran, när dörrarna slogos upp till det rum, där den gode farbror Elias i all hemlighet låtit kläda och tända granen. Ingen hade före den dagen sett en julgran i biskops-, och residensstaden Härnösand, och i fortsättningen av helgen vallfärdade ungdomarna till patricierhemmet vid Lilla torget för att se detta nya och underbara. Vi kunna nog vara förvissade om, att det nästa jul blev många julträd i Härnösand. Därmed hade den moderna julen med alla sina kännemärken slagit rot i Ångermanland. 

Annons
Annons

Mycket är eljest icke att säga om julfirandet i forna dagars Norrlandsstäder. Källorna berätta oss, att med julandakten förbundos krav på försonlig sämja inom det ofta så trätosamma borgarsamhället. "Borgmästaren föredrager och förmanar borgerskapet", säger Sundsvalls rådstuguprotokolI den 18 december 1665, "såsom nu tillstundar den ljuveliga julehögtid om vår frälsares Jesu Christi hugneliga födelse, att där någon haver någon tvist och oenighet med den andre, uti vad det ock må vara, han vill nu här för rätten sådant angiva, att saken må skärskådas, botas och enighet upprättas, eller ock privatim under sig självom sådant göra, att var och en må uti gott hjärta och samvete undfå och bekomma det nyfödda barnet, vår frälsare Jesum Christum, hem till sig." Den som vid forskningen i den nordiska julens historia främst uppsöker de rika inslagen av en uråldrig folktro glömmer kanske ibland, vilken mäktig ström av kristendom som dock flödat genom hävden och själarna. 

Ty kyrkan och kyrkogången utgjorde städse medelpunkten, så länge kristen tro byggde kyrkor. Det finns ett märkligt och värmande vittnesbörd från en norrländsk kyrkhelg för så länge som tre sekler och två decennier sedan. Gamle Johan Bureus har i sin minnesbok i detalj berättat om en jul i Luleå gamla kyrkby på Karl IX: s tid och utförligt redogjort för ritualen, bönerna, knäfallen, växelsångerna, predikningarna och klämtningarna samt kyrkoherdens, kaplanernas och de röstbegåvade djäknarnas roller vid gudstjänsten. Under juldagens högmässa avbröt kyrkoherden herr Anders sin förkunnelse med ett lugnande ord: "Haven tålamod, jag vill strax lykta." – "Då gnydde de och sade: Välsignat vare Gud, vi fåm tid höra Guds ord". Tacksägelse hölls för god årsväxt, "ty för få år ledo de stor nöd och hunger". Förböner uppsändes för dem som hugnat kyrkan med testamenten, även ännu levande, och för sjöfarande som med gåvor tackat för lyckliga resor. Bondemenigheten hade redan dagen före julafton tätnat på kyrkplatsen för att hinna uppelda sina stugor. Ottesången hölls så tidigt, att högmässan, som började en timme efter dess slut, hann fortskrida till hälften, innan ljusen kunde släckas i de tre kronor, som med vardera fem ljus upplyste det väldiga templet. 

Annons
Annons

Denna artikel var införd i SvD den 24 december 1921.

Bild 1 av 1

Men för visso var detta kristna julfirande genombrutet av mångahanda förkristliga eller rent av okristliga plägseder. Bönen för markens gröda i Luleå julen 1600, står kanske till slut i något hemligt sammanhang med det forntida vinterblotet ''till grodd". Säkert funnos bland herr Anders åhörare de, vilkas uppmärksamhet fördelades mellan den uppbyggliga förkunnelsen och aktgivandet på ljusvekarna. Närmare halvtannat århundrade senare klagar hälsingeprosten Olof Broman över de "många märkelser och fåfänga inbillningar", som allmogen förknippade med ljusen i kyrkan under otta och aftonsång: "om prästernas liv eller död, vackra eller mulne andetider, god eller ond år, etc. etc., även av de ljusen, som brinna hos många hemma i husen över hela julenatten". Dylika spådomsvanor ha under julen varit i bruk i hela Norrland, och särskilt är det om årsväxten som bonden och bondhustrun sökt utfråga framtiden, vare sig med tillhjälp av tätheten av stjärnorna på julnattens himmel, eller blåsorna på silverskeden i vattenskålen under julbordet, eller kornas ställning i båsen den heliga kvällen. 

Denna artikel var införd i SvD den 24 december 1921.
Denna artikel var införd i SvD den 24 december 1921.

Om de norrländska julsederna är eljest icke så litet skrivet, och det är icke min avsikt att ingå på detta' omfattande kapitel, där beröringarna med allmänsvensk folktro så tydligt träda i dagen. "Staffansskedet" på annandagens morgon är kanske icke så utmärkande för Norrland, som man stundom finner angivet. Den uråldriga kappränningen synes visserligen ha varit ganska allmän i Hälsingland, Medelpad och Härjedalen, och till sen tid har på sina ställen bruket hållit sig att ge hästen öl eller brännvin före ottefärden och hälla drycken i hans öron vid hemresan. Men i Västerbotten var Staffansskedet okänt i början av 1800-talet; här visste man på den tiden ej heller av trettondagsstjärnan, som numera kommit i bruk i landskapet. Julbocken synes ha varit en allmän norrländsk uppenbarelse men tillhör nu det gångna. Från vissa orter omtalas julgillen, under former som göra sambandet med forn- och medeltida folksed uppenbart. I Älvros i Härjedalen gick tredjedagens "Staffansöl" i tur mellan deltagarna. I Fataburen 1907 har en författare menat sig ha framdragit ett senmedeltida vittnesbörd från ett dylikt norrländskt julgille. Urkunden, ett brev från sysslomannen Jon Heydinson till konung Kristiern II, erbjuder utan fråga stort intresse. Den omtalar, hur Jon Persson och Olof Nilsson hos prästen i Hammerdal drucko "allas deras vänners skål i Jämtland", hur den ene till slut brast i dryckjom, och hur den därur uppflammande tvisten slöts med Olof Nilssons bane. Interiören är färgrikt fornnordisk, med högsätesstolpar och högsätesbänk. Felet är endast, att gillet icke var något julgille. Den så olyckligt ändade dagen var Sankta Katarinas, den 25 november år 1519, och Karinsmässan i Hammerdal var av ålder, långt in i nyare tiden, en viktig köpmarknad med tillopp av handelsmän från när och fjärran. 

Annons
Annons

Det avlägsna Västerbotten framstår i allmänhet såsom kargt på gamla folkminnen. De stora religiösa väckelserna under 1800-talet synas här kraftigare än eljest ha undansopat fornarvets rester; kanske det dock finns mera kvar därav än man anar. Från omkring 1820 äga vi emellertid därifrån en ännu otryckt uppteckning av folkseder och folktro, som särskilt i en detalj är högst märklig.

Nyare forskare ha som bekant härlett den hedniska julen från en dödsfest och l dess ursprungliga riter sett minnen av en kult, som ägnats de avlidnas andar. Många föreställningar i folktron samverka till denna slutsats; överhuvud är julen en spöktid. Ljusen hållas tända i huset, förplägnad framsättes för alfer och vättar. Från vissa trakter i Norge känner traditionen de så kallade "julsvennerna", vanskapliga nattens väsen, ridande på hästar. De husera efter behag i människors boningar och med människors barn, så länge mörkret höljer jorden under julnatten. Bäst är att icke reta dem: ingenting får läggas i kors, ty de äro hedningar.

Tron på "julsvennerna" kvarlevde för hundra år sedan i Västerbotten, ehuru den då höll på att falla i glömska. De höllo till på älvar och strömmar, hiskliga att åse; de voro kluvna nedifrån ända upp till hakan. Också här visste man, att de hade gott öga till människor; barnen måste hållas till tystnad, och den var säkrast, som aktade sig för högljudd gamman. En gammal piga, som "'i yngre åren" jagats av en julsven, hade hört honom ropa. med förskräcklig röst: 

"Skvink, skvank, 

jag lopp fra minom notvant!" 

Medan den norske bonden funnit klokast att hålla sig väl med julsvennerna, trodde västerbottningen sig om att trotsa honom. Och medlet var korsets tecken. Det ritades vid jultiden ovanför förstugudörren. Träkors upprestes i drivorna på gården, i sista gödsellasset, som förts ut på åkern, och i sista vedlasset, som kommit hem från skogen. Dessa kors, som voro av olika storlek, hade det gemensamt, att de voro täljda så, att spånorna sutto kvar och bildade borst. Det var alltså ett slags "julruskor", som i denna gestalt tillskrevos en särskilt betvingande och bindande kraft, om mörkrets makter närmade sig. 

Annons
Annons

I Norge bodde julsvennerna i hednahögar; i Västerbotten hörde de hemma i vattendragen. "Alfablot" omtalas av fornsagorna. Olof Rudbeck berättar i Atlantikan om "olfvablotskällan" vid Gamla Uppsala. och härleder dess namn av "Olf, det är sjörövare eller sjöman, och blota, det är offra". Själva den tidsbetonade etymologien bestyrker, att vi här ha att göra med en källa, avsedd för blot till alferna. Det är lockande – jag framkastar endast ett lekmannahugskott – att skymta ett förbindelseled mellan Uppsalakällans makter och julsvennerna på de västerbottniska vattendragen. 

– Den kringbyggda gården på älvbrinken ligger vit i snön, medan ljusen flämta i de små fönstren. Ur drivorna resa sig korsen till värn mot julsvennerna. Och husbond far till Luleå för att höra her Anders predika.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons