Annons
Krönika

Andres Lokko:Gårdagens motkultur kan lära oss göra motstånd idag

Hippies utanför klubben UFO i London 1967
Hippies utanför klubben UFO i London 1967 Foto: Chris Morris/TT

Hippien i sin mest ursprungliga form är tillbaka och en osammanhängande dröm om motstånd växer sig allt starkare. Vi är många som studerar historiens motkulturer för att förstå hur vi ska kunna ta oss an vår samtid.

Under strecket
Publicerad

En alldeles vanlig lördag, medan tusentals fotbollsentusiaster förfriskat skrålande marscherar mot dagens match, hänger en butter skara nazister utanför Gullmarsplans trevliga florist. En av dem håller något slags muttrande tal under nazifanor för sorgliga, halvunga män med skolskjutning i blick.

Ingen form av ordningsmakt syns till. Så vi ringer polisen.

Hej, känner ni till att det pågår en nazistisk manifestation på Gullmarsplan?”.

Till vardags är Gullmarsplan smockfullt av väktare och poliser eftersom Kanal 5 och TV 4 spelar in sina populistiska evighetsserier ”Tunnelbanan” respektive ”Stockholmspolisen” här. De utspelar sig oproportionerligt ofta just kring vår tunnelbanestation.

Hotar nazisterna någon? Bär de vapen?”, frågar polisen vi pratar med utan ett uns av ironi.

Uppgivet lägger vi på. Vi vandrar verkligen genom en mörk tid.

"Tänk om det fanns någon privat aktör som tillhandahöll aktivt motstånd mot alla former av fascism?", tänker jag ursinnigt.

Just det, det gör det ju. Det framstår alltmer som om det återstår två alternativ: fäkta eller fly.

Annons
Annons

Populärkulturen verkar dock, på gott och ont, hyfsat ense om att det är det senare som är utvägen. Flytta ut i en skog, samla regnvatten i en hink och odla din egen bark.

Hippies i sin mest ursprungliga form har aldrig varit så popkulturellt närvarande som just nu.

Jag har just läst en älskvärt inspirerande bok i ämnet. Den brittiske författaren och universitetsföreläsaren Ian Marchants ”A hero for high times” som bara häromdagen publicerades i en behändig pocketutgåva. Underrubriken ”A younger reader’s guide to the beats, hippies, freaks, punks, ravers, new-age travellers and dog-on-a-rope brew crew crusties of the British Isles 1956–1994” beskriver utförligt vad den handlar om. Den må utspela sig i England, Skottland och Wales, men är inte svår att översätta till en svensk kontext.

Hippies i sin mest ursprungliga form har aldrig varit så popkulturellt närvarande som just nu. Aningen yngre vänner rejvar under bar himmel i skogsdungar mest varenda helg.

Jag vet inte hur många dokumentärfilmer och serier jag har sett om olika sekter och knasiga sektledare det senaste året, alla med ett avstamp i hippieeran. Så även Quentin Tarantinos högaktuella ”Once upon a time... in Hollywood” och konstnären Jeremy Dellers djupt angelägna acid house-film ”Everybody in the place”.

Och när jag skriver de här raderna sitter min flickvän på balkongen och läser ”Children of the sun: a pictorial anthology from Germany to California 1883–1949”, en uppenbar prolog till Marchants berättelse. I går klämde vi ännu en dokumentärfilm om Woodstockfestivalen med anledning av dess 50-årsjubileum.

En bra idé på papper kan alltid brisera i något helt annat än man ursprungligen hade tänkt sig.

Allt det här sitter ihop: det växer fram en andlig och radikal dröm om gemensamt motstånd. Visionen är ännu inte det minsta kristallklar eller ens sammanhängande. Och en bra idé på papper kan alltid brisera i något helt annat än man ursprungligen hade tänkt sig.

Men vi verkar vara många världen över som med accelererande desperation studerar motkulturella teorier från svunna tider för att försöka förstå hur vi ska ta oss an nuet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons