Annons

Gardell: De sa om min mamma att hon var ”en otäck stinkande tant”

– Mamma sa alltid ’onekligen’ när hon ljög. Vilket hon väldigt ofta gjorde.

Jonas Gardells excentriska mamma betedde sig inte som en kvinna skulle göra förr i tiden, något hon fick betala ett högt pris för. Det berättar författaren i ett samtal med SvD:s Erika Hallhagen inför stor publik.

Under strecket
SvD
Publicerad
Foto: Staffan Löwstedt/SvD Bild 1 av 3
Foto: Staffan Löwstedt/ SvD Bild 2 av 3
Foto: Staffan Löwstedt/SvD Bild 3 av 3
Foto: Staffan Löwstedt/SvD Bild 1 av 1
Foto: Staffan Löwstedt/SvD

Jonas Gardell hade egentligen tänkt skriva om utvecklingen i Sverige från 70-talet och framåt, då han själv växte upp. Men berättelsen kapades av hans excentriska mamma Ingegärd Rasmussen, och istället blev det boken ”Till minne av en villkorslös kärlek”.

En skildring av den ömma men komplicerade relationen till modern, en kvinna som ville vara fri till varje pris, och som älskade att fabulera. Som när familjen skulle åka från villan i Stockholmsförorten till sommarhuset på Kosteröarna, och hon inte sov på en hel vecka utan bara packade.

– När vi sa att vi kunde hjälpa till, då fick hon något väldigt plågat i blicken, och så sa hon ’jag har ett system, onekligen’. Mamma sa alltid ’onekligen’ när hon ljög. Vilket hon väldigt ofta gjorde. När själva dagen kom och hon gått upp fem på morgonen, slagit ihop två cymballock och sjungit ”Gyllene morgon, gyllene morgon, sista natten svunnet hän…” och vi gick ut till bilen för att sätta oss, så var bilen helt tom. För hon hade inte packat nånting. Och då bröt hon ihop.

Annons
Annons
Foto: Staffan Löwstedt/ SvD Bild 1 av 2
Foto: Staffan Löwstedt/SvD Bild 2 av 2

Det är där boken tar sin början, och även om den också handlar om pappan, säger Gardell att han är mer intresserad av Ingegärd, som är född på 20-talet med alla de begränsningar som kvinnor då hade. Hon hade egentligen tänkt bli förskolelärare, ett av få yrken som du kunde välja som kvinna, men när det visade sig att bara kvinnorna, inte männen, behövde sticka tumvantar, eftersom det inte var något män behövde lära ut, stormade hon ut:

– Hon utropade sitt livs stridsrop: ’Jag måste vara fri.’

Foto: Staffan Löwstedt/ SvD

Att vara en annorlunda kvinna med frihetsanspråk på den tiden var inte lätt, det kostade på. I slutet av sitt liv, under 14 år, var mamman dement. Hon bytte aldrig kläder utan gick runt i sin mors gamla begravningsklänning, med skorna barfota i spruckna gymnastikskor. Sommar som vinter.

– De ringde från olika restauranger och sa ’det sitter en otäck tant här, som luktar illa och inte kan betala för sig. Hon säger att hon är din mamma.’

Då gick sonen alltid och betalade för notan och löste ut sin mor.

Men, berättar han, det viktigaste var att visa de här personerna att hon var en älskad människa.

– De såg bara en illaluktande stinkande kvinna som var galen, och jag såg en älskad, älskad människa.

– I varje hemlös jag ser känner jag igen min egen mamma.

Foto: Staffan Löwstedt/SvD
Efter reklamen visas:
Mellan raderna NYA TIDER STÄNGS UTE FRÅN BOKMÄSSAN
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons