Annons

Gardell skildrar ett fritt fall genom barndomen

Gardell 1988 och 2019.
Gardell 1988 och 2019. Foto: Bo Schreiber, Christine Olsson/TT

Barndomen är oändlig, för vissa barn så lång att de inte ser någon annan utväg än att avsluta sitt liv. Therese Eriksson läser om Jonas Gardells filmaktuella ”En komikers uppväxt”, som har blivit en del av vårt sorgsna kollektiva undermedvetna.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 2

Jonas Gardell.

Foto: Roger Tillberg/TT Bild 2 av 2

Varför sjunger koltrasten? Det är solig senvintereftermiddag i Sävbyholm. Juha Lindström är på väg hem. Han har nyss suttit i Thomas kök och försökt tugga ner hans mammas tyska fruktkaka. Han blev inbjuden för att ha stått upp för sin kamrat när mobbarna misshandlade honom, men mamman har misstagit sig: det var Juha som gav Thomas stryk. Han slog och slog. Mamman tackar och tackar, Thomas tiger och tiger, och när Juha går hem kastar han fruktkakan ifrån sig. Allt detta är närmast omöjligt att härbärgera.

”Koltrasten sjunger för att den slipper vara människa.”

Det är romanens kanske allra vackraste, sorgligaste mening. Koltrastens melodiska, kvittrande sång, är den en drill av tacksamhet för att den slipper tillhöra vår usla art? Vilken ledsam tanke. Meningen hör inte bara till de mest hemsökande i ”En komikers uppväxt”, den är också typisk för hur Jonas Gardell avslutar sina korta, täta kapitel: med en definitiv, närmast burdus, formulering. Det är en berättarteknik med pondus, en som vill påstå hellre än att pröva, och som vill tvinga läsaren att hålla kvar blicken. Sent i romanen skriver Gardell, i samma konstaterande stil, om vem Juha verkligen är: ”Ett barn som apat sig för att bli älskat.”
Han knyter ihop säcken så det knyter sig i halsen.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Rododendron. Vi hade en hemma vid det gula kedjehuset där jag levde mina första år under tidigt 1980-tal, och vi hade en intill husväggen vid mexitegelvillan vi sedan flyttade till.

Det har snart gått trettio år sedan ”En komikers uppväxt” kom ut. Redan samma år blev den tv-serie, med Björn Kjellman i rollen som den vuxne Juha. Knappt tio år senare kom uppföljaren ”Ett ufo gör entré” (2001) och därefter ”Jenny” (2006). Nu ges trilogin ut i en samlingsvolym, samtidigt som ”En komikers uppväxt” blir långfilm. Är succén en ko som Gardell aldrig slutar suga ut trots att mellanmjölken har sinat? Eller, är ”En komikers uppväxt” en barndomsskildring som inte slutar tala till våra hjärtan?

En omläsning av romanen visar tydligt att den har kvar sin särskilda kraft.

Boken är en tidsmaskin. Med sina stiliserade, närmast arketypiska, bilder slungar ”En komikers uppväxt” läsaren tillbaka genom decennierna. När familjen Lindström år 1966 flyttar in den nybyggda mexitegelvillan i Sävbyholm – förorten med färg av Gardells Enebyberg – planterar mamma Ritva en rododendronbuske. I ”Ett ufo gör entré”, när närmare femton år har gått, har busken ”vuxit till en djungel”.

Rododendron. Vi hade en hemma vid det gula kedjehuset där jag levde mina första år under tidigt 1980-tal, och vi hade en intill husväggen vid mexitegelvillan vi sedan flyttade till. Tjocka gröna blad och djuplila blommor, men den blommade snålt, pappa grävde bort den till sist.

Enbusken fick stå kvar, reslig och yvig som den blivit med tiden, detta obligatoriska inslag i den svenska villaträdgårdsmallen; skatorna byggde bo där. Och så fungerar ”En komikers uppväxt”, att gatorna där Juha, Jenny och Thomas går, blandas med mina egna; flyter ihop, blir sammanväxta.

Annons
Annons

Gardell avslöjar det som är falskt och brutalt, men han avslöjar också något i oss som trots det vill tillbaka; tillbaka till något som kanske aldrig funnits.

Gardells konsekventa arbete med tidstypiska element är förmodligen en starkt bidragande orsak till att ”En komikers uppväxt” slog an något hos så många läsare, att den på sätt och vis blivit en del av ”vårt” kollektiva undermedvetna. Att återvända till den är som att återvända till sina egna minnen, ja, även till dem man egentligen inte kan räkna som sina egna. Rester av Juhas 1970-tal dröjde sig kvar även i min barndom, tillräckligt nära för att jag ska kunna förnimma längtan efter cykel med limpsadel och rocketstyre när jag läser om det. Eller känna ångesten i att ha en hemmasydd, brun, ful och fel rock.

Här finns en dubbelhet som är helt avgörande för romanens verkan. ”En komikers uppväxt” sätter den svenska, medelklassens villaliv under lupp, den gör upp med konformiteten och förljugenheten i mellanmjölkens förlovade land. Men den spelar samtidigt, med sina rododendronbuskar och sammetsaffischer, på läsarens nostalgiska längtan efter en förlorad barndom. Gardell avslöjar det som är falskt och brutalt, men han avslöjar också något i oss som trots det vill tillbaka; tillbaka till något som kanske aldrig funnits. I den paradoxen, och i ambivalensen det väcker hos läsaren, ligger mycket av romanens styrka. Den kräver av läsaren att hen inhyser allt detta samtidigt, intet skall vara entydigt eller förenklat.

Förutom i språket. Det myller av motstridiga känslor och tankar som ”En komikers uppväxt” ger upphov till, saknar helt motsvarighet i Jonas Gardells litterära stil. Hela romanens ”hur” handlar om den korta, kärnfulla meningens verkan; språket är rent och avskalat in på benet. De återkommande upprepningarna blir som mässande, hamrande mantran.

Annons
Annons

Hjärtattack och citronfromage. ”I Sävbyholm värnar man om den lilla världen”, inleder Jonas Gardell ironiskt ett av romanens mest bisarra kapitel. En gammal kvinna faller ihop i en infarkt inne på Konsum, det rinner blod och slem ur munnen. Familjen Lindström vill bara komma förbi med kundvagnen, ”tanten mår lite dåligt” förklarar pappa Bengt för Juha och lillayster Marianne medan mamma Ritva pressar sig förbi kvinnan, fokuserar på efterrätten: ”Det har varit en bra dag. En citronfromage-dag.” Den absurda snabbköpsscenen illustrerar Gardells sätt att lägga det djupast tragiska alldeles intill det mest bisarrt komiska; den visar både hans fallenhet för överdrifter och hans sensibilitet. Dessutom är scenen ett förebud: snart ska allt bli värre. Efter detta skruvas tempot upp och bultarna åt. Inget ska bli som förr.

Allt faller. Den frasen upprepas i ”En komikers uppväxt” och den återkommer på olika håll i Jonas Gardells konstnärskap; den är till och med titeln på mockumentär-tv-serien ”Allt faller” (2013), där Gardell spelar en twistad version av sig själv. När mellanstadiepojken Juha funderar över gott, ont och änglar upptäcker han en orättvisa: ”De onda är de fallna. De som fallit. Är inte det orättvist? Allting faller ju. Förr eller senare faller allt.” Här, om någonstans, finns romanens – och författarskapets? – credo: allt faller.

Men fallet handlar också om en djupt existentiell rädsla för att förlora fotfästet i den här tillvaron, att störta rakt igenom den

Vad betyder det? I en mening kan ”allt faller” förstås som ett ganska sakligt konstaterande av att inget är beständigt, allt fast förflyktigas. Det vi känner till, vare sig det är en varm trygghet eller en olycklig barndom, försvinner förr eller senare, för att ersättas av något annat. Men fallet handlar också om en djupt existentiell rädsla för att förlora fotfästet i den här tillvaron, att störta rakt igenom den. Och precis som i Sara Stridsbergs verk finns hos Gardell en övertygelse om att vi alla har det fallet inom oss; att det kan drabba vemsomhelst, närsomhelst. På så vis håller Gardell upp sitt upprepade ”allt faller” som en amulett, mantrat fungerar som en besvärjelse.

Annons
Annons

Jonas Gardell.

Foto: Roger Tillberg/TT Bild 1 av 1
Jonas Gardell.
Jonas Gardell. Foto: Roger Tillberg/TT

Fallet genom barndomen är kanske det hårdaste av alla. För det är väl som Juhas enda riktiga vän Jenny tänker när hon inser att hon inte är bjuden på hans hippa, att ”barndomen har ingen botten, oupphörligt slinter hon och tappar taget”? Jenny förlorar tilliten, Juha tappar greppet och får det sammanbrott som definitivt utesluter honom från de tuffas gäng, och Thomas tar sitt eget liv till följd av mobbningen han utsätts för. Upploppet av ”En komikers uppväxt” är ett fritt fall, ett allt kompaktare mörker, där få ljusglimtar tränger sig in.

”Åter samlar han mod för att bli slagen. Vet att barndomen är lång”, heter det om Thomas och det kan läsas som en tragisk ironi, med tanke på hur kort barndomen blir för just honom. Men här finns också en viktig påminnelse om hur oändligt lång barndomen är för den som är barn; för några så lång att de inte ser någon annan utväg än att avbryta den i förtid. Barndomen är bottenlös och vi faller genom den. Men, i insikten – den som är så svår att nå när man är ett barn – om att precis allt rasar och förändras, finns också romanens hopp om rättvisa och förlåtelse; om att få ta sig vidare från skolgårdens bojor till en plats där man lever friare och ser klarare. Koltrasten sjunger faktiskt bara för att den är koltrast.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons