Annons

Guns N' RosesGasen i botten med Guns N’Roses

Axl Rose och Slash under torsdagens konsert med amerikanska rockbandet Guns N' Roses.
Axl Rose och Slash under torsdagens konsert med amerikanska rockbandet Guns N' Roses. Foto: Vilhelm Stokstad/TT

Det är som om Guns N’ Roses vill visa att de fortfarande kan när de försökte köra över en publik på 55 000 personer i hårdrocklandet Sverige med sitt sound. Och många hattbyten blir det.

Under strecket
Publicerad

Guns N' Roses

Genre
Konsert
Var
Friends Arena

29 juni

När Axl Rose byter hatt för "Nightrain" – sista låt innan extranumren – har jag för länge sedan tappat räkningen både på hattarna och t-shirtarna. Visst var det en bolerohatt han bar, men var den kombinerad med t-shirten med den gulliga katten? Eller var det då han hade läderjackan med en Siberian Husky på ryggen? Det var i alla fall inte Harley Davidson-tishan, så mycket vet jag, den bar han precis i början. Men då hade han väl varken bandana eller hatt?

Det är mycket att hålla räkning på denna gång med Guns N' Roses. Hattar, låtar, gitarrsolon. Och, inte minst, Axl Roses alla sjalar – eller är det skjortor? – som hänger ner under jackorna.

Konserten är drygt tre timmar och jänkarna har gasen i botten mest hela tiden. Det är som att de är fast beslutna att köra över de 55 000 tusen som kommit till Friends Arena och visa att de fortfarande kan.

GnR, som fansen säger, har egentligen aldrig lagt av men det är bara sångaren Axl Rose som hängt kvar från den formerande tiden i mitten av 80-talet. När Slash och Duff McKagan kom tillbaka förra året blev det något av en nytändning både för GnR och publiken. Bra jobbat av ett band vars medlemmar varit bra på att dra både sig själva och sin musik i smutsen.

Annons
Annons

Den världsturné som bandet, med vissa uppehåll, varit ute på sedan april förra året har dragit fulla hus och blivit något av ett segertåg. Så också i hårdrocklandet Sverige. Förstås. Hur skandalomsusade Axl Rose och Slash än må vara så är det här godmodigt röjig heavy metal med bandana för alla generationer.

Jo, Guns N' Roses räknas som heavy metal men de är egentligen inte så himla hårda. Snarare glammigt rockiga med många allsångsvänliga refränger och pedagogiskt tydliga riff som alla kan förstå och lätt headbanga till. Inget fel i det, "Paradise city"-riffet är ju svårslaget, men det obegripligt simpla riff som driver den långa och urtråkiga "Coma" mot avgrunden borde belagts med yrkesförbud redan 1991.

Guns N' Roses 2017 är skrikigt, skränigt och grällt: storbildsskärmarna är större än störst, det är pyroteknik redan från början och endast trummisen sitter still. Ändå är det överraskande fokuserat och väloljat. Axl Roses falsett sitter för det mesta som den ska och Slash tuppar sig med fler solon än någon bett om. Han är fortfarande fingerfärdig men det handlar mer om attityd än ett substansiellt musikanteri. Richard Fortus, som varit med i bandet sedan 2002, får ur sig bättre solon de få gånger han släpps fram.

Fast det är förstås mysigt smörigt när mannen i cylinderhatten och pilotbrillorna ger sig i kast med Nino Rotas "Love theme" från "Gudfadern". Även där är han klyschig men det är härligt känsloladdat.

Konsertlängden är knappast optimal. Tvärtom, att köra tre timmar på raken är närmast kontraproduktivt. Låtlistan borde bantats, det hade till exempel räckt med paradnumret "Paradise city" som extranummer, och gitarrjammandet var alldeles för långrandigt. Starka låtar som "Civil war", "Sweet child o' mine" och "My Michelle" drunknar nästan i paraden av onödiga covers och segt glammig rock'n'roll.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons