Foto: Staffan Löwstedt

Gåtan Jakob Hellman: ”Hela min kropp liksom vägrade”

Tillbaka efter 30 år. Jakob Hellman vet att folk har pratat om honom genom åren. Om hur han mår egentligen. Om varför det aldrig kommer en uppföljare till hans hyllade debutskiva från 1989. Men nu ger han sig ut på vägarna med nyskrivna låtar som kanske kan bli skiva nummer två.

Publicerad

Det susar i höga björkar i folkparken i Alfta. Jakob Hellman äter kall pizza ur kartongen. På scenen, vackert placerad vid älven, står bygdens rockstjärna Per Persson och svajar i Fristadsoverall och hatt. Det är soundcheck, ikväll ska Perssons Pack fira 30 år som rockband med särskilt inbjudna gäster hemma i Hälsingland. 

Jakob Hellman har kommit åkande lång väg för en enda sångs skull, fast han har massor att göra.

Snart ger han sig ut på sin egen 30-årsjubileumsturné till konserthus över hela Sverige. Det är många beslut kvar att ta: scenkläder, regi, låtlista, manus. Och om ett par veckor flyttar han och familjen till ett nytt hem på Mallorca. Så här upptagen har han inte varit på decennier, och han saknar sina barn. Men för Per Persson tar han sig tid. Låten ”Tusen dagar härifrån”, som han ska sjunga ikväll, spelades in när hans egen stjärna stod som högst.

Det var i en annan tid: då Perssons Pack var ett av landets hetaste rockband, när Popsicle precis hade bildats och Norrlandsmusiker tog över indiescenen på Östra Södermalm. Då var Jakob Hellman några år över 20 och alla spådde honom en lång och lysande karriär.

”Jag har alltid vart en försiktig människa. Och lite ordentlig.”
”Jag har alltid vart en försiktig människa. Och lite ordentlig.” Foto: Staffan Löwstedt

”...och stora havet”, framröstad till bästa svenska popskivan någonsin i tidningen Nöjesguiden, gav Jakob Hellman ett klassiskt popgenombrott. Tonåringar tyckte han var söt, föräldrar tyckte han var underfundig. 1988 fick han en Grammis som Årets nykomling. Året efter utsågs han till Bästa manliga rockartist på samma gala. Men i studion i Skärmarbrink, sommaren 1990, där han och ett band hade börjat sätta grunderna till nya låtar, gick Jakob Hellman omkring och var på dåligt humör. Det lät inte som han ville. Skivbolaget lät honom förstå hur mycket det kostade att ha ett band i studion så länge. Visste han ens vad han ville?

Annons

– Det var inte helt harmoniskt. Stämningen var tryckt, säger Magnus Adell, som var basist i både Perssons Pack och Jakob Hellmans turnéband.

 Jakob Hellman jobbade i äldrevården några år på 00-talet. ”Jag var lite för omständlig med städningen. Men jag var bra på det sociala. Jag gillar de gamlas situation, de lever lite mer för dagen.”
Jakob Hellman jobbade i äldrevården några år på 00-talet. ”Jag var lite för omständlig med städningen. Men jag var bra på det sociala. Jag gillar de gamlas situation, de lever lite mer för dagen.” Foto: Staffan Löwstedt

Att gå in i studion med Perssons Pack och sjunga känslorna ur kroppen på en låt som ”Tusen dagar härifrån”, var något helt annat. Jakob Hellman hade inte ansvaret, skulle bara glida in och förhöja en redan svängig poplåt.

– Det var aldrig meningen att Jakob skulle vara med, men vi hade spelat in låten i fel tonart för Per, så vi behövde ha en duettsångare, säger Magnus Adell.

Det var 1991. Redan då hade omgivningen börjat ställa de frågor till Jakob Hellman som han skulle få höra i tre decennier: Ska du inte göra något nytt? Hur går det? Hur mår du? 1994 tömde han sin andrahandslägenhet högst upp på Skeppargatan och flyttade till Lund. 

Annons

Jakob Hellman hade en position som andra bara kan drömma om. Men han sade nej tack till mer framgång.

För omgivningen framstod det som en gåta.

Det började spekuleras om vad som egentligen hade hänt.

”Då var jag dramatisk på ett sätt som jag aldrig skulle vara nuförtiden”, säger Jakob Hellman om perioden då hans debutalbum spelades in.
”Då var jag dramatisk på ett sätt som jag aldrig skulle vara nuförtiden”, säger Jakob Hellman om perioden då hans debutalbum spelades in. Foto: Staffan Löwstedt

Vi får skjuts mellan Alfta och Bollnäs i konsertrarrangörens skåpbil. I bilradion spelas ”Heaven is a place on Earth”, Belinda Carlisles hit som toppade världens alla listor 1988, då Jakob Hellman spelade in sitt album.

– Hon ska säkert också ut och spela sina gamla låtar. Alla gör ju det till slut, säger Jakob från baksätet.

Det är som att man mjuknar inför allting, förklarar han ett par timmar senare. Det är inte pinsamt med nostalgi. Det är inte jobbigt, tvärtom rätt skönt, att ta hjälp av andra som har åsikter och idéer om turnén i höst.

Annons

Vi sitter i matsalen på Scandic Bollnäs. Jakob Hellman har fått välja bord: I mitten men med ryggen fri. Regnet öser ner över sjön Varpen. Han hämtar gräddstuvad pyttipanna från buffén. Under de trettio år Jakob Hellman skjutit upp sitt comebackalbum har så mycket hänt: skivformatet har dött, genombrotten är fler och mindre dramatiska, stränga indieideal om att inte samarbeta med kommersiella aktörer har blivit obsoleta.

Musikbranschen är en annan än den han rymde från. Håkan Hellström och Annika Norlin fyllde det hål han lämnat efter sig, medan Jakob Hellman förvandlades till en allt hemligare J D Salinger-figur.

Den försagda kille han var när han blev intervjuad i tv i slutet av 80-talet, skulle han fått en chans i dag? undrar Jakob Hellman och imiterar en håglös tonåring. När han ser på Idol och liknande program som barnen gillar kan han inte låta blir att fundera på vem han skulle varit på den där scenen.

Jakob Hellman 1989, till vänster på Grammisgalan när han blev utsedd till Bästa manliga rockartist.
Jakob Hellman 1989, till vänster på Grammisgalan när han blev utsedd till Bästa manliga rockartist. Foto: Roger Tillberg och Börje Thuresson/TT
Annons

1989 fick killen med tjocka glasögon en chans. Han sjöng om osäker förälskelse och ensamhet så att varje handsvettig tonåring kände sig sedd. Jakob Hellman såg ut som tönten i de high school-filmer som var så stora då, men en tönt som vann, eftersom han gick sin egen väg. Han var en manic pixie dream boy som älskade Cyndi Lauper och Billy Bragg, och helst hade velat kombinera dem båda i sitt sound.

– Jag tittade på sångaren i Madness och Elvis Costello. De var roliga. För mig var de clowner.

Fanns det ett mått av clowneri i det du gjorde?

– Ja, det tror jag. Jag tyckte själv jag var utlämnande, visade mig sårbar och omanlig. Jag hade gula skojiga kläder och sjöng om försmådd kärlek. Jag hittade en figur som inte fanns, som var kaxig och stolt men lite loser.

Han hittade ett nytt sätt att vara kille, som Jakob Hellman tidigare har uttryckt det.

– I popen har det alltid funnits nåt androgynt över tjejidoler, det kan man se även hos artister som Bob Dylan och Rod Stewart. Han är fantastiskt intressant, tycker jag, och kan fjompa runt och visa sin rumpa, samtidigt som han är en riktig karl. Jag älskar att titta på honom. Kan sitta hemma och kolla på gamla Faces-filmer hur länge som helst, för jag är så fascinerad av hur han presenterar sig själv.

Annons
Jakob och Karolina Hellman och deras två söner har bott i ett radhus i Bunkeflostrand utanför Malmö de senaste åren.
Jakob och Karolina Hellman och deras två söner har bott i ett radhus i Bunkeflostrand utanför Malmö de senaste åren. Foto: Staffan Löwstedt

När Jakob Hellman hade flyttat till Skåne i mitten av 90-talet kom ett annat debutalbum som förändrade svensk pop: Broder Daniels ”Saturday night engine”. Jakob Hellman föll för ”Luke Skywalker”, och estetiken i bandets videos.

– Han la sig platt ju, Henrik Berggren: Trampa på mig. Det tilltalade mig väldigt mycket.

Det var som om jag inte erkände att jag höll på som artist.

Men även om Jakob Hellman rymde från Stockholm och branschens förhoppningar på en ny skiva, så har han inte lämnat musikvärlden. I själva verket har han hållit sig kvar, inte sällan trivts i den, och hittat sätt att fortsätta uppträda i många olika sammanhang men utan att göra något väsen av sig. Men ibland, som på Kalasturnén sommaren 1999, har det varit en comeback gjord med armbågen och blicken i golvet.

Annons

– Då ville jag inte stå i centrum. Jag ville inte visa låtarna riktigt fastän jag spelade dem. Det var som om jag inte erkände att jag höll på som artist.

– Skillnaden nu är att jag har annat att ägna mig åt också. Jag har ett liv! Ett annat liv.

I ett radhus i Bunkeflostrand utanför Malmö finns hans fru Karolina Hellman, som är präst och musiker, och barnen Beppe och Olle.

– Man märker sakta att man befolkas av andra. Man är inte helt ensam. Det var jag inte förr heller, men det kändes lite mer så.

1/3
2/3
3/3

När Jakob Hellman upptäcktes var han en kemistudent som hade spelat in en oemotståndlig demo. I mitten av 90-talet återgick han till att vara ung och leva ett studentliv i den anda som syns i filmen ”Slacker”: man tar en dag i taget, gör inte mer än man absolut måste, prokrastinerar, på bra dagar känner man sig fri.

– Såg du inte mig på Ariman? Jag satt ju där jämt, säger Jakob Hellman när jag berättar att jag pluggade i Lund i slutet av 90-talet.

Ariman var det loppismöblerade café där stadens studenter drack kaffe i glas och lät timmarna rinna iväg, innan de gick över till krogen Stortorget och fortsatte med öl. Det var lågkonjunktur, ingen hade bråttom ut på arbetsmarknaden. I ett hus vid Lundagård öppnade ehandelsbolaget Bokus, där studenter knäckte extra genom att ta emot beställningar som ringdes in på telefon. Den värld där 23-åringar blir mångmiljonärer på startupföretag var bara påtänkt.

Annons

Jag hade gärna lyckats och levt i kändisskapet och som artist. Men inte med det material som jag hade.

Jakob Hellman, som läste strökurser i matematik, musikvetenskap, ekonomisk historia och festade på Stim-pengar, kunde ta det lugnt i gott sällskap. Ibland dj:ade han på studentnationer.

– Jag fick en demo av Lasse Winnerbäcks syrra eller tjej typ 1995 när jag var dj på ett ställe i stan. Jag lyssnade på den men inte så noga tyvärr, jag är ingen talangscout av rang. Sen fick jag syn på den en dag när han redan blivit en institution.

Vad har du känt när du sett en karriär som hans?

– Det har inte påverkat mig känslomässigt. Jag hade gärna lyckats och levt i kändisskapet och som artist. Men inte med det material som jag hade. Jag var aldrig nöjd, jag ville att det skulle låta mer ärligt och utlämnande men samtidigt inte. Då vägrade liksom hela min kropp att göra det.

Trots det, trots att det varit så bitvis motigt, har Jakob Hellman har aldrig övervägt att sluta spela.

– Det skulle vara som att förlora ett språk om jag slutade med musik. Jag skulle inte kunna sluta och ändå må bra.

Annons
”Jag slappnar av när jag kommer ut hit. När strandängarna fryser på vintern så man kan åka skridskor här.”
”Jag slappnar av när jag kommer ut hit. När strandängarna fryser på vintern så man kan åka skridskor här.” Foto: Staffan Löwstedt

Jakob Hellman är ett barn av 60-talets glesbygdspolitik. Han växte upp i Lappland, i samhället Vuollerim, när befolkningen där var som störst, strax över 1 000 personer. Ortens största arbetsgivare var och är vattenkraftverket Porsi. Föräldrarna var nyutbildade lärare som fick kallortstillägg på lönen när de flyttade dit från Falun.

– Alla hade snöskoter utom mina föräldrar som var friluftsmänniskor och tyckte att man skulle gå och skida sig fram.

Familjen bodde i ett hus på gatan Lärarstigen. I kvarteret ”Vattenfall” bodde barnen till vattenfallare. I sjuan blev hans pappa hans klassföreståndare, för fler lärare än så fanns inte att tillgå.

– Jag kände mig lite utanför som akademikerbarn. Man var tvungen att slåss ibland men jag lärde mig att hålla mig undan. 

Annons

I högstadiet började Jakob Hellman spela i lokalrevyns husband. Han åker tillbaka med jämna mellanrum och träffar vännerna från bandet, spelar på Jokkmokks marknad och kulturfestivaler. Det finns alltid någon att sova hos. 

– Det är bara att knacka på hos någon så vet alla efter en kvart att jag är i byn. Som Anders Viklund, basisten i vårt band, han är en händig man som rör sig i byn som i ett utvidgat hem. Jag åkte runt med honom sist jag var där. ”Kolla här”, sa han, ”jag kan stänga av gatlyktorna på mobilen”.

Den eviga tanken på en ny skiva. Förväntningar på att kavla upp ärmarna. Även Jakob Hellmans föräldrar, som trott på honom år efter år, som lånat ut pengar och uppmuntrat, har till slut med oroligt tonfall undrat om han inte ska skaffa sig en utbildning istället.

– Det är känslomässigt viktigt om ens föräldrar tycker man är skräp eller tror på en. Jag förstår om de har tyckt att jag är en skitjobbig kille. De är ju dessutom gamla lärare. Och sådana har en egenhet att de uppfostrar hela världen. 

Annons

Nu, när han är förälder själv, ser han på sina föräldrar med andra ögon. 

– Nu förstår jag ju att man kan älska sina barn över allt annat, men att de samtidigt kan driva en till vansinne. 

Det slutar regna när kvällens program börjar i Alfta folkpark: Dead Scouts, Atomic Swing, Perssons Pack. Medlemskapen i banden går in i varandra. I logen pågår något av en inofficiell klassåterträff för en generation svenska popmusiker och Per Persson håller hov med ett par lådor Vino Verde. Det är många som räknar med att få sig ett glas, eller fler, efter showen, lokala fans, hälsingekompisar, gamla flickvänner, utflyttade gamla Perssons Pack-medlemmar som är hemma på semester. 

Det är ett sjöslag. Ute i augustinatten står folk och kissar i älven. Jakob Hellman sitter och myser under en Thore Skogman-affisch. En tjej sticker in huvudet genom det öppna fönstret: ”När min kompis tog livet av sig spelade vi dina låtar på begravningen.”

Han gör sig beredd att lyssna. Sådana här samtal har han ofta. Men det tog tid att vänja sig vid tanken på att han är en figur som haft stor betydelse i andras liv. 

Annons

– Nu har jag inget emot att bära det där, jag gör det för min egen skull också. Det är ett ansvar på sätt och vis, som jag aldrig hade erkänt förut.

Jag har aldrig mått så dåligt att jag har gått ner mig, och så har jag nog haft en viss ansvarskänsla.

De som lyssnade mycket på ”...och stora havet” minns ofta varenda ord i sångerna. Men de vet inte mycket om Jakob. De har kanske sett honom dyka upp på ”Allsång på Skansen” någon gång, hört rykten om att han mått dåligt eller dykt upp på oväntade platser.

– Det händer, men inte så ofta, att folk kommer fram och säger att de har hört att jag är schizofren, ”stämmer det?”. Då svarar jag att jag inte är det, för jag har aldrig fått någon sådan diagnos eller något som ens liknar det.

Jakob Hellman ger ett intryck av att vara, som Magnus Adell uttrycker det, stabil och skör på samma gång. För stabil för att kapsejsa, säger han själv.

– Jag har inte varit den personen som släppt allt och överlämnat mig till samhället, som en del gör. Jag har aldrig mått så dåligt att jag har gått ner mig, och så har jag nog haft en viss ansvarskänsla. Så även när jag har levt i min egen värld har jag hållit mig på eller strax under ytan.

Annons

Han talar ofta med en underton av svart humor, och gärna med ett pokerface. När han träffar nya människor kan det bli några sekunders fördröjning innan de förstår om han skämtar eller menar allvar.

På turnén ska han berätta om låtarna på ”...och stora havet”, hur de kom till, berätta glimtar ur sitt liv. Jakob Hellmans fru Karolina tycker att kompanjonen Magnus ”Kitok” Ekelund ska intervjua Jakob som Lindeman, med frågor han är helt oförberedd på.

– Det är viktigare för mig att visa mig, att säga hej, än att berätta ”hur det verkligen var”. För mig finns det ingen sån historia. Det är så stor skillnad på hur jag är med folk jag känner och hur folk uppfattar mig, jag märker att en del trippar på tå lite grand runt mig, som om de tänker ”bara jag inte säger nåt som gör att han går ut ur rummet”. Men det gör ju inte jag, jag är liksom snäll. Nästan intill att folk kan trampa på mig.

Jakob Hellman söker renhet och ärlighet mer än genomsnittet och det har möjligen ställt till det för honom, menar Niclas Frisk, som räknar Jakob till en av sina roligaste och vänligaste vänner. 

Annons

– Jag tål nästan allting, om människor är offensiva och skojar med mig, skrattar åt mig på krogen, jag hänger med och tänker det är bara kul. Men nån vecka senare så tänker jag: vad höll de på med egentligen? säger Jakob Hellman.

Jakob Hellman i familjens Volvo V70.
Jakob Hellman i familjens Volvo V70. Foto: Staffan Löwstedt

Vi korsar Malmös shoppingstråk och går mot Davidshall. Jakob Hellman har parkerat familjens grå Volvo V70 mitt i Lugnet, nedanför Triangeln. Han pekar ut olika lägenheter där han bott, på en tvärgata till Drottninggatan, och ovanpå La Couronne, mötesplatsen och krogen som folk runt Tambourine Studios drev på 90-talet. Det är andrahandslägenheter och kollektiv, tillsvidarelösningar.

– Ibland gick jag en lång runda genom stan först för att inte behöva komma direkt från sängen till La Couronne.

Annons

Under de 30 år som gått sedan ”...och stora havet” har Jakob Hellman ofta arbetat – men aldrig mer än vad han behövt.

Till jobbet på brödfabriken som låg bakom Coop vid Folkets park tyckte han om att gå.

– Det var min ”tid på sjön”. En spännande tid. Jag hamnade längst ner i näringskedjan till att börja med, vid skorpmjölet.

Arbetskamraterna visste mer om vem han var och var han kom från, än vad han först förstod.

– Jag hade en liten kris när Ingvar som jag jobbade med, han var en himla tuff gammal boxare, inte tyckte att jag kunde sköta det där med uppvägningen av skorpmjölet. Jag kände att för fan, kan jag inte klara ett vanligt jobb? Då sa jag till Ingvar att ”Fan du måste ge mig en chans. Jag fixar det här”. Sen lärde jag mig maskinen bättre. Det var en liten triumf i det tysta.

Jakob Hellman avancerade snart till skivning och ibland bakning av grovt bröd.

På August no stress surf café går arbetslivet i ett lugnt tempo.
På August no stress surf café går arbetslivet i ett lugnt tempo. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

På August no stress surf café vill Jakob Hellman slå sig ner och äta frukost. Det är ett ställe han sympatiserar med, som erbjuder människor med funktionsnedsättningar en chans att komma in på arbetsmarknaden i ett lugnt tempo. Inrett som en dagdröm om att man i själva verket befinner sig på Mexikos kust med en surfbräda väntande utanför bungalowen.

Jakob Hellman lever, börjar han inse, i en annan takt än det omgivande samhället. Kanske för att han aldrig gjort slut med sina dagdrömmar, för att han tycker för mycket om tanken på att bli kvar i en låtsasvärld. 

– Min brorsa höll ett tal till mig på en fest för ett tag sedan. Då tog han fasta på att jag liksom mäter tid på ett annat sätt än andra människor. Jag tänker att jag lever i samma tid som andra men inte hänger med… i svängarna. 

– Jag hade en lärarinna som sa att ”först förklarar jag för klassen och sen får jag dra allt för Jakob igen”. Jag tog alltid chansen att sväva bort. Det är väl så det alltid varit för mig: sista vagnen på sista tåget – jag hinner! 

Annons

– Jag har identifierat mig med superhjältar. Tarzan. Tanken att jag klarar allt fast ingen annan vet det riktigt. Det är skitbarnsligt, men det har hängt i. Nu är det mer ”ingen vet att jag har tränat till Vasaloppet men snart ska jag visa dem”.

På Mallorca tänker han träna på rullskidor.

Det var inte min bästa period i livet. Jag förstod att jag gjorde folk nervösa.

Jakob Hellman vet att folk har pratat undrande om honom genom åren, att han gjort spelningar ibland som fått folk att döma ut honom. Hans fru, Karolina, var på en sådan konsert i St Pauli kyrka.

Det var på 00-talet, några år innan de blev ett par, och när hon senare återberättar sina minnen av den spelningen i deras radhuskök i Bunkeflostrand så skrattar hon och säger på bred skånska att hon tänkte: ”Men kan inte nån bara krama honom”.

– Det var inte min bästa period i livet. Jag förstod att jag gjorde folk nervösa. En kompis sa att det var fruktansvärt, säger Jakob Hellman.

Ett bröllop förde dem samman. När deras gemensamma vänner Rasmus och Maria skulle gifta sig 2007 bad de Jakob och Karolina att spela under vigseln. 

Annons

– Vi övade och övade och övade. Drack portvin. Jag blev kvar hos henne i flera dagar. Vi blev kära i varandra, säger Jakob Hellman.

Det tog ett par år innan han var redo att lämna sin ”träskallegrotta”.

– Vi kallade min sista lägenhet så eftersom jag var tjurig och bodde kvar.

”Vi har förändrat varandra mycket”, säger Karolina Hellman. ”Jag har gjort Karolina lite veligare”, säger Jakob Hellman och skrattar.
”Vi har förändrat varandra mycket”, säger Karolina Hellman. ”Jag har gjort Karolina lite veligare”, säger Jakob Hellman och skrattar. Foto: Staffan Löwstedt

Jakob Hellman låter stolt när han pratar om sin fru. ”Hon är vårt ansikte utåt” säger han och flinar, för att han vet att det är så många ser det: hon är pratsam, gladlynt och rör sig i hög fart genom tillvaron. Det är Karolina Hellmans jobb som tar familjen till Mallorca – hon ska arbeta som präst i Svenska kyrkan i Palma. 

Medan hon läste till präst tog hon också en magisterexamen i litterärt skapande på universitetet. Hon uppträder lika ofta som Jakob som musiker, och det var hon som ordnade de återkommande konserter som de båda ser som sina allra viktigaste. Varje torsdag, i snart tio års tid, har de fixat barnvakt och tagit bilen till Lydiagården utanför Höör. Dit kommer människor som har haft cancer, för att få chans att återhämta sig, och träffa andra som gått igenom liknande upplevelser.

Annons
Jakob och Karolina Hellman har packat ihop det viktigaste i sitt hem inför en flytt till Mallorca där de ska bo i tre år.
Jakob och Karolina Hellman har packat ihop det viktigaste i sitt hem inför en flytt till Mallorca där de ska bo i tre år. Foto: Staffan Löwstedt

– Det känns så skönt att komma dit, sätta sig med en kopp kaffe, här är jag. Jag har blivit bra på det, på att prata mellan låtarna, prata med publiken. Jag sjunger mindre ansträngt för varje gång. Jag passar på att prova mina nya låtar där också, på människor som inte bryr sig om dem, utan som är där för att träffas och för att må bra, säger Jakob Hellman.

Jag fick operera bort gallblåsan efter en sådan smörgåstårtorgie en gång.

Har du börjat fundera mer på existentiella frågor sedan du träffade Karolina?

– Nej, snarare mindre. För jag har lättare att ha en tillit till något utanför mig själv nu. Jag är mindre självmedveten. Jag ser hur Karolina kan hjälpa många människor i sitt arbete, och jag ser att många har ett behov av att ha tillit till något som ligger utanför dem själva. Att inte ha ansvar för allt själva hela tiden. Det har spelat roll för mig, att förstå att jag är lik andra, på många sätt. 

Annons

Vi hoppar in i Volvo V70:n och åker till Ica Maxi i Västra hamnen för att hämta två smörgåstårtor som Karolina Hellman har beställt till kvällens släktkalas.

Två smörgåstårtor hämtas på Ica Maxi i Västra hamnen inför kvällens släktkalas.
Två smörgåstårtor hämtas på Ica Maxi i Västra hamnen inför kvällens släktkalas. Foto: Staffan Löwstedt

Varje gång någon i hennes släkt fyller år är det stort kalas, oftast med smörgåstårta.

– Jag fick operera bort gallblåsan efter en sådan smörgåstårtorgie en gång. Jag åt enorma mängder, till både lunch och middag, säger han.

Jakob Hellman kör som en orädd taxichaufför genom stan, förbi Malmöfestivalens avspärrningar, utmed Ribersborgs stränder, tills vi ser strandängarna i Bunkeflo. En bred gata leder fram till havet, förbi villor i 70- och 80-talstegel.

– Är det inte en ganska skön drive det här? Ibland tänker jag att det är som Santa Monica, fast med pilträd istället för palmer.

Annons

På köksbordet ligger ett kollegieblock fullt av anteckningar som rör livet: inköpslistor, låtlistor, dagbok. Ett första flyttlass har gått till Mallorca, och befinner sig just nu i en container på ett fartyg. De kommande veckorna är en logistisk utmaning, och nu är det dessutom mindre än två timmar till kvällens gäster ska komma, men Jakob Hellman är lugn. Ett visst mått av stress är vad en deadlinesurfare behöver.

Karolina Hellman slår sig ner vid köksbordet, slätar ut förklädet. Berättar om hur det var när hon och Jakob träffades och övade inför sina vänners bröllop, den där gången då de blev ihop. Hon trodde att det var en ganska bräcklig person som skulle komma och ringa på, istället var den en envis typ.

– Jag tänkte: hur orkar han? För Sören, det är ett bröllop, det kommer blåsa, vi ska stå på klippor. Men han ville göra olika minimala förändringar hela tiden. Jag förstod att shit, han ger sig inte. Jag vet ingen som tar musik på så stort allvar som Jakob.

”Alla i min släkt har blivit gamla, så jag kommer säkert bli över 90 år. Så sådant där som att börja måla och flytta till Österlen kan jag göra sen, om 20 år.”
”Alla i min släkt har blivit gamla, så jag kommer säkert bli över 90 år. Så sådant där som att börja måla och flytta till Österlen kan jag göra sen, om 20 år.” Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Nu har Jakob Hellman fler nya låtar än någonsin. De finns i olika format – i hans huvud, i halvrepeterade versioner, i olika kollegieblock. Men de flyter ännu omkring, bara Jakob Hellman själv vet hur många de är och hur färdiga de är, och han vill inte riktigt berätta. Men flera av låtarna kommer att få möta en publik på höstens stora konserthusturné. Därmed kommer de också få en bestämd form, eftersom kapellmästaren måste arrangera dem.

– Nu har jag ju hört och vet att det finns låtar till en hel skiva. Jag tror att du skulle få mer ro om du hade erkänt för dig själv att de är inspelade och klara, säger Karolina Hellman.

Jakob Hellman börjar skruva på sig. Det är och förblir hans värsta samtalsämne. Men Karolina står inte ut med velighet. Hon talar med pondusen hos den som är van vid att predika, och som inte räds att göra upp med bibelord som hon tycker är ”helt sjuka”.

– Jag tror att jag har gjort dig lite gladare. Får jag lov att säga så? Det fanns mycket vemod i Jakob. Och en massa oro för saker som inte fanns egentligen. Men du har blivit lite lugnare i dig själv. Och du har gett mig ro i själen.

Annons
Foto: Staffan Löwstedt

För nio år sedan föddes deras första son Olle. Tre år senare kom Beppe. Jakob Hellman sköter de flesta hämtningarna och lämningarna och det är han som väcker barnen och gör frukost.

Nu är det now or never more than ever.

När tiden rutas in av vab-dagar och fritidshämtningar, brukar vissa klaga, hamnar många stora planer på vänt. För Jakob Hellman blev det tvärtom.

Det var när Olle kom till världen som han började spela på riktigt igen.

– Jag gillar tonen i den här turnén, att komma tillbaka när man är 53, en ålder då andra börjar tänka på hur det ska bli efter pensionen, det är roligt på ett absurt sätt.

Han fnittrar, upplyft av tanken på att ha en ny ungdom nu, han som haft en rekordlång.

– Nu är det now or never more than ever.

Efter reklamen visas:
Jakob Hellman: "Skillnaden nu är att jag har ett liv"

”Jag har alltid vart en försiktig människa. Och lite ordentlig.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 16

Jakob Hellman jobbade i äldrevården några år på 00-talet. ”Jag var lite för omständlig med städningen. Men jag var bra på det sociala. Jag gillar de gamlas situation, de lever lite mer för dagen.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 16

”Då var jag dramatisk på ett sätt som jag aldrig skulle vara nuförtiden”, säger Jakob Hellman om perioden då hans debutalbum spelades in.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 16

Jakob Hellman 1989, till vänster på Grammisgalan när han blev utsedd till Bästa manliga rockartist.

Foto: Roger Tillberg och Börje Thuresson/TT Bild 4 av 16

Jakob och Karolina Hellman och deras två söner har bott i ett radhus i Bunkeflostrand utanför Malmö de senaste åren.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 5 av 16
Bild 6 av 16
Bild 7 av 16
Bild 8 av 16

”Jag slappnar av när jag kommer ut hit. När strandängarna fryser på vintern så man kan åka skridskor här.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 9 av 16

Jakob Hellman i familjens Volvo V70.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 10 av 16

På August no stress surf café går arbetslivet i ett lugnt tempo.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 11 av 16

”Vi har förändrat varandra mycket”, säger Karolina Hellman. ”Jag har gjort Karolina lite veligare”, säger Jakob Hellman och skrattar.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 12 av 16

Jakob och Karolina Hellman har packat ihop det viktigaste i sitt hem inför en flytt till Mallorca där de ska bo i tre år.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 13 av 16

Två smörgåstårtor hämtas på Ica Maxi i Västra hamnen inför kvällens släktkalas.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 14 av 16

”Alla i min släkt har blivit gamla, så jag kommer säkert bli över 90 år. Så sådant där som att börja måla och flytta till Österlen kan jag göra sen, om 20 år.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 15 av 16
Foto: Staffan Löwstedt Bild 16 av 16