Annons

Gåtan med Ingers far löst – i rysk tv: ”Vi grät”

Inger Gustafssons mamma råkade försäga sig under ett bråk när Inger var 14 år: ”Karl Ivar är inte din riktiga far.”
Inger Gustafssons mamma råkade försäga sig under ett bråk när Inger var 14 år: ”Karl Ivar är inte din riktiga far.” Foto: Magnus Hjalmarson Neideman och Privat

Genom ett ryskt tv-program fick Inger Gustafsson från Ludvika till slut klarhet i sin okända pappas öde. Mamma Margit hade till sin död 2010 tigit om sin historia, och det som hade hänt 1944.

Under strecket
Publicerad

När den sovjetiska krigsflyktingen Aleksej Perov efter kriget var tvungen att återvända till Sovjet, låg Inger i mamma Margits mage.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 1 av 8

Margit Persson och Aleksej Perov 1945. Bilden är tagen på Lundblads fotoateljé i Ludvika.

Foto: PrivatBild 2 av 8

I direktsändning i rysk tv fick Inger Gustafsson träffa sin halvsyster Tatiana. Senare fick hon också möta sina systrar Zoja och Tamara. ”Vi skrattade och grät. Så starka känslor”, säger Inger Gustafsson.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 3 av 8

De fyra systrarna i pappans hus i Bui: Inger, Tatiana, Tamara och Zoja. Zoja gick bort i cancer strax efter Inger Gustafssons besök i staden.

Foto: Elisabeth HedborgBild 4 av 8

Inger Gustafssons halvsyster Zoja vid deras pappas symaskin. Zoja gick bort i cancer strax efter Inger Gustafssons besök i staden 2014.

Foto: Elisabeth HedborgBild 5 av 8

Inger Gustafsson vid sin fars grav i Bui. Han dog 1993.

Foto: Elisabeth HedborgBild 6 av 8

Inger Gustafsson besökte sina halvsystrar i Bui 2014. Från vänster: Tamara, Inger, Zoja och Tatiana.

Foto: Elisabeth HedborgBild 7 av 8

Elisabeth Hedborg.

Foto: Anders HedborgBild 8 av 8

Vem är min pappa? Lever han? Frågorna hade gnagt i Inger Gustafsson hela livet.

Eller nej, inte riktigt hela livet. När hon växte upp hade hon ju en pappa, Karl Ivar som hon avgudade och som skämde bort henne nästan mer än småbröderna.

Fast sedan kom den där dagen när Inger var 14 år och hon och mamma Margit bråkade. Det började med en bagatell, men konflikten växte och orden flög i olika riktningar. Av någon anledning började de tjafsa om Karl Ivar, och plötsligt slank det ur Margit : ”Du ska ha vett att vara tacksam. Han har minsann tagit hand om dig fast han inte är din far.”

Inger Gustafssons tillvaro skälvde till. De utkastade meningarna blev pilar rakt in i djupa familjehemligheter.

– Jag minns att jag tänkte: Nu har mamma blivit tokig, helt galen. ’Inte min far’ – vad menar hon? Nej, jag förstod ingenting, säger Inger Gustafsson.

Att bli med barn med en av rysspojkarna, det var tabu.

– Men efter det började jag fundera. Det låg och grodde i mig i många år. När jag skulle gifta mig och ville söka mina rötter, upptäckte jag att det stod ”fader okänd” i mitt personbevis. Då bröt jag ihop. Jag förstod att det som mamma kastat ur sig den där gången var sant.

Annons
Annons

När den sovjetiska krigsflyktingen Aleksej Perov efter kriget var tvungen att återvända till Sovjet, låg Inger i mamma Margits mage.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 1 av 1

Inger Gustafssons biologiska pappa var en annan. Men mamma Margit vägrade berätta vem. Hon pratade aldrig mer om det, och ville inte svara på några frågor. Fram till sin död 2010 slöt hon sig om sin historia, och det som hade hänt 1944.

– Det var totalt tystnad som gällde. Jag tror att hon skämdes. Hon tyckte att hon hade ställt till det för sig. Att bli med barn med en av rysspojkarna, det var tabu och ingenting man pratade öppet om. Men det viskades ju. Många visste.

När den sovjetiska krigsflyktingen Aleksej Perov efter kriget var tvungen att återvända till Sovjet, låg Inger i mamma Margits mage.
När den sovjetiska krigsflyktingen Aleksej Perov efter kriget var tvungen att återvända till Sovjet, låg Inger i mamma Margits mage. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Låt oss då backa tillbaka till 1944. Andra världskriget rasade och Norge var ockuperat av Tyskland. I Abborrtjärn i Dalarna, några kilometer från Laggbyn där 20-åriga Margit Persson bodde, fanns en flyktingförläggning för sovjetiska soldater på flykt undan tysk fångenskap.

En av dem som kom dit var Aleksej Perov, soldat i sovjetiska armén. 1941 hade han blivit tillfångatagen av tyskarna och förd som krigsfånge till Norge, han skulle sättas i arbetsläger där. Men han lyckades rymma från en tågtransport och sökte skydd i Sverige.

Han hamnade så småningom på förläggningen i Abborrtjärn. Och träffade Margit Persson. Hon arbetade som kocka där. När sommaren kom blev hon och Aleksej Perov förälskade i varandra, språkliga förbistringar till trots. De fick en tid tillsammans. Men efter kriget kallades soldaterna hem till Sovjet igen, och Aleksej Perov var tvungen att åka.

Annons
Annons

Margit Persson och Aleksej Perov 1945. Bilden är tagen på Lundblads fotoateljé i Ludvika.

Foto: PrivatBild 1 av 2

I direktsändning i rysk tv fick Inger Gustafsson träffa sin halvsyster Tatiana. Senare fick hon också möta sina systrar Zoja och Tamara. ”Vi skrattade och grät. Så starka känslor”, säger Inger Gustafsson.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 2 av 2

Kärleken fick ett abrupt slut. Innan avfärden gick Margit och Aleksej till Lundblads fotoateljé i Ludvika, och tog ett porträtt. Det svartvita fotografiet har Inger kvar. De ser allvarliga ut på bilden, Margit och Aleksej. Inger låg i Margits mage då.

Margit Persson och Aleksej Perov 1945. Bilden är tagen på Lundblads fotoateljé i Ludvika.
Margit Persson och Aleksej Perov 1945. Bilden är tagen på Lundblads fotoateljé i Ludvika. Foto: Privat

– Men det visste de inte. Hade Aleksej vetat det hade han helt säkert försökt söka upp mig senare. Och det tror mina systrar i Ryssland också. Han var sådan. Han var snäll. Jag tror faktiskt att han var en helt underbar man.

Så fort jag såg på program på tv där folk sökte sina släktingar började jag gråta.

Men vänta nu, systrar i Ryssland. Vi springer händelserna i förväg. Det är lätt hänt. En sådan fascinerande historia hon bär på, 74-åriga Inger Gustafsson från Ludvika. Som efter några förflugna ord från sin mamma började lägga pussel med sin bakgrund och så småningom förstod att hon hade en pappa som flyttat tillbaka till Sovjetunionen. Kanske levde han fortfarande?

– Ja, jag började förstås tänka sådana tankar. Jag älskade Karl Ivar men längtade efter att träffa min riktiga pappa. Så fort jag såg på program på tv där folk sökte sina släktingar, som ”Spårlöst”, började jag gråta. Jag tänkte: åh, om det ändå var jag! Jag ville krama om min pappa!

I direktsändning i rysk tv fick Inger Gustafsson träffa sin halvsyster Tatiana. Senare fick hon också möta sina systrar Zoja och Tamara. ”Vi skrattade och grät. Så starka känslor”, säger Inger Gustafsson.
I direktsändning i rysk tv fick Inger Gustafsson träffa sin halvsyster Tatiana. Senare fick hon också möta sina systrar Zoja och Tamara. ”Vi skrattade och grät. Så starka känslor”, säger Inger Gustafsson. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons
Annons

Vi sitter i en djup soffa i en hotellobby. Inger är på besök i Stockholm över dagen, har dottern Ann-Sofie med sig och även journalisten Elisabeth Hedborg som skrivit boken ”Min far var en rysk soldat”. Den handlar om de sovjetiska krigsflyktingarnas öden i Sverige under krigsåren, en dramatisk men ändå rätt okänd del av den svenska nutidshistorien. En bärande berättelse i boken är Aleksej Perovs tid i Sverige, och dess förgreningar in i nuet: Ingers sökande efter sin far.

Det var Elisabeth Hedborg som 2014 hjälpte Inger att ta kontakt med den ryska motsvarigheten till ”Spårlöst”, tv-programmet ”Zjdi menja”. De blev intresserade av hennes fall och Inger spelade in en film på gågatan i Ludvika där hon presenterade sig själv och efterlyste sin pappa. Hon visade upp fotot på Aleksej och Margit framför kameran. Filmen visades i rysk tv, i förhoppning att någon skulle känna igen Aleksej.

Det var en chansning, säger Inger Gustafsson. Hon hade inga större förväntningar på att det skulle ge resultat. Men efter några månader kom plötsligt ett besked: Kom till Moskva! Du ska vara med i programmet!

Vi skrattade och grät. Så starka känslor.

– Då blev det snabba ryck. Elisabeth ringde och sa: på onsdag åker vi! Och så gjorde vi det. Och ja … vilken inspelningsdag det blev. Vi fick ju inte veta någonting om vad de tagit reda på. Allt skulle vara en överraskning. Så vi väntade och väntade, satt på stolar i långa rader. Men så ropades jag plötsligt upp. Och rätt som det var kom en dam inspringande och ropade: My ne znali! (Vi visste inte! Vi visste ingenting!)

Annons
Annons

De fyra systrarna i pappans hus i Bui: Inger, Tatiana, Tamara och Zoja. Zoja gick bort i cancer strax efter Inger Gustafssons besök i staden.

Foto: Elisabeth HedborgBild 1 av 5

Inger Gustafssons halvsyster Zoja vid deras pappas symaskin. Zoja gick bort i cancer strax efter Inger Gustafssons besök i staden 2014.

Foto: Elisabeth HedborgBild 2 av 5

Inger Gustafsson vid sin fars grav i Bui. Han dog 1993.

Foto: Elisabeth HedborgBild 3 av 5

Inger Gustafsson besökte sina halvsystrar i Bui 2014. Från vänster: Tamara, Inger, Zoja och Tatiana.

Foto: Elisabeth HedborgBild 4 av 5

Elisabeth Hedborg.

Foto: Anders HedborgBild 5 av 5
De fyra systrarna i pappans hus i Bui: Inger, Tatiana, Tamara och Zoja.  Zoja gick bort i cancer strax efter Inger Gustafssons besök i staden.
De fyra systrarna i pappans hus i Bui: Inger, Tatiana, Tamara och Zoja. Zoja gick bort i cancer strax efter Inger Gustafssons besök i staden. Foto: Elisabeth Hedborg

Det var Inger Gustafssons halvsyster Tatiana som kom in på scenen, en av Aleksej Perovs tre döttrar som han fått efter hemkomsten till Sovjet. Inger hade alltså tre systrar som hon inte vetat om ­– och som inte heller hade haft en aning om att de hade en storasyster i Sverige.

– Vi skrattade och grät. Så starka känslor. Det var fantastiskt. Jag kände … som att det var en del av mig som föll på plats.

Och pappa då? Inger hoppades i det längsta att han kanske, kanske skulle vara i livet, 93 år gammal i så fall. Men nej, han dog 1993 fick hon veta. Hade arbetat som skräddare hela livet och älskade att sjunga och spela dragspel.

– Det var sorgligt att vi aldrig fick träffas. Men jag fick tre systrar. Tre starka kvinnor – och det har jag också blivit. Stark. Och jag är den som är mest lik min pappa till utseendet, det säger dom. Och jag spelar också dragspel! Det har jag älskat sen jag var liten och stod i soffan och spelade med en kudde. Och jag har artros i fingrarna precis som pappa hade.

1/3

Inger Gustafssons halvsyster Zoja vid deras pappas symaskin. Zoja gick bort i cancer strax efter Inger Gustafssons besök i staden 2014.

Foto: Elisabeth Hedborg
2/3

Inger Gustafsson vid sin fars grav i Bui. Han dog 1993.

Foto: Elisabeth Hedborg
3/3

Inger Gustafsson besökte sina halvsystrar i Bui 2014. Från vänster: Tamara, Inger, Zoja och Tatiana.

Foto: Elisabeth Hedborg

En tid senare åkte Inger Gustafsson tillbaka till Ryssland, nu för att besöka Bui, staden där pappan bott och där systrarna bor kvar. Elisabeth Hedborg åkte också med som tolk. En av systrarna, Zoja, bodde fortfarande i barndomshemmet, ett brunt hus med blåa fönsterkarmar och pappans symaskin på ett bord vid fönstret.

Närmare än så här kan jag inte komma.

Över sängen hängde ett porträtt av Aleksej. Zoja hakade loss det och gav det till Inger, sa att hon skulle ha det nu. Inger besökte sin pappas grav också. Det var känslosamt.

– Jag fick ge några blommor. Det var så nära jag kunde komma honom. Jag var så ledsen. Men det har gett mig ett lugn ändå. Att veta att närmare än så här kan jag inte komma.

Elisabeth Hedborg.
Elisabeth Hedborg. Foto: Anders Hedborg
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons