Annons

Lotta Lotass:Gåtfulla landskap i sönderfall

J G Ballard är en av litteraturens främsta landskapsskildrare. Sitt intresse för tidens långsamma nedbrytningsprocesser delar han med Robert Smithson. Entropin står som garant för förgänglighet i en värld där minnet är kort och det nuvarande snart överståndet.

Under strecket
Publicerad

Robert Smithsons ”Spiral Jetty”. Ur Tacita Deans film ”JG” (2013).

Robert Smithsons ”Spiral Jetty”. Ur Tacita Deans film ”JG” (2013).

Robert Smithsons ”Spiral Jetty”. Ur Tacita Deans film ”JG” (2013).
Robert Smithsons ”Spiral Jetty”. Ur Tacita Deans film ”JG” (2013).

I J G Ballards outsinligt rika författarskap framstår ”The terminal beach” (1964) som en av nyckelnovellerna. På den övergivna, långsamt sönderfallande atollen Eniwetok, som lämnats vind för våg efter att ha tjänat ut som plats för kärnvapenprov, rör sig huvudpersonen Traven in i och ut ur de spruckna, vittrande bunkrarna. Ensam i ett landskap till synes fyllt av framtidens fossiler närmar han sig så sakteliga vansinnet. Nedbruten av sin egen och världens historia gäckas han av visioner av sin hustru och son som mött döden i en bilolycka längs en av de motorvägar vilka, heter det i novellen, mest liknar påfarter till ett globalt Harmagedon.

Traven skall sedermera återvända i Ballards roman ”Skändlighetsutställningen” (”The atrocity exhibition”, 1970), då inbegripen i fåfänga försök att skapa mening i en psykotisk, våldsam, ytfixerad värld som invaderat och omformat hans eget inre.

Annons
Annons

I ”The terminal beach” återfinns brottstycken av den civilisationskritik som från första stund ligger som ett grundackord i Ballards skrivande, och som skall komma att bli alltmer framträdande i hans böcker. Bland resterna och ruinerna av Eniwetoks experimentstad för också Ballard sin återkommande diskussion om hur historien finns inskriven i landskapet, i dess raserade byggnader och nötta artefakter.

Kärnvapenproven har smält samman atollens sand till ”pseudogeologiska strata” vilka, heter det, kondenserar den termonukleära tidens kortvariga, några mikrosekunder långa epoker. Provstadens invånare, lemlästade, förvridna dockor, vilar halvt nedsmälta i sin massgrav. De vittrande tecknen på betongens ärrade ytor vittnar likt halvt tydbara hieroglyfer om de händelser den övervarat. Landskapet blir på samma gång ett uttryck för Travens allt kargare, alltmer tillslutna inre och en scenografi vars minsta spillra är av största betydelse i novellens sceneri.

Ballard är tveklöst en av litteraturens främsta landskapsskildrare. Hans topografier, vare sig de har en i verkligheten fästad historia, som Eniwetok, eller återfinns i mer svårbestämbara geografier, karakteriseras av de enskilda detaljernas sorgfällighet och den stora visionens övergripande skärpa. Hos Ballard finns därvid en omisskännlig frändskap med en av landskapsmåleriets allra största mästare: Caspar David Friedrich, i vars överjordiska scenerier sublima konstruktioner reser sig mot himlavalvet.

Ballard delade även sitt intresse för den ofta anslående kontrasten mellan det av människan skapade och det av naturen givna med
land art- konstnären Robert Smithson (som var en väl insatt läsare av Ballards texter). Inte minst är det tidens långsamma nedbrytningsprocesser, upplösningen och sönderfallet som ständigt och i liknande gestaltningar återkommer i de bådas verk. Entropi är ett av de nyckelord som ligger till grund för framställningarna.

Annons
Annons

Den tyske fysikern Rudolf Clausius formulerade 1865 termodynamikens två tunga huvudsatser: Världens energi är konstant. Världens entropi strävar mot ett maximum. Det de båda teoremen egentligen sade var att energin i världen aldrig minskade, men att den blev alltmer otillgänglig för omvandling till mekaniskt arbete. Entropins strävan mot ett maximum beskrev en rörelse mot ett tillstånd där alla molekyler var blandade och omöjliga att sortera, och garanterade därmed att oordning alltid skulle vara det mest sannolika tillståndet.

Smithson ger i sin essä ”A tour of the monuments of Passaic” (1967) en beskrivning av denna entropiska oundviklighet som, från mitten av 60-talet och framåt, blev alltmer påtaglig som en verksam del i flera av hans arbeten, som i ”Partially buried woodshed” (1970) där ett vedskjul i Kent, Ohio begravs under 20 vagnslaster jord tills taket störtar in. Skjulet utsätts för den ”kataboliska effekt” som konstvetaren Rudolf Arnheim beskriver i ”Entropy and art” (1971). Naturen återställer människans ingrepp och den återerövrande kraften – rost, ras, erosion, förruttnelse – bidrar till en ökning av entropin genom att den bryter ned ordnade mönster.

Hos Smithson får den organiserade, avgränsade strukturen ge sig för det, som han säger, betydligt intressantare förfallet. Skjulet kollapsar, den eroderande kraften blir en del av verket: entropin blir synliggjord. Här finns ett tydligt släktskap med den av snömassorna tyngda hyddan i Caspar David Friedrichs ”Verschneite Hütte” och med de många i förfall stadda byggnader som återfinns i de av Ballards dystopier som utspelar sig bland det modernas ruiner och ständigt skiftande stadslandskap. Entropin står här som garant för förgänglighet i en värld där det nuvarande mycket snart är överståndet, där minnet är kort och åldriga kommunikationer snart obegripliga eller glömda.

Annons
Annons

Konsthistorikern George Kublers studie ”The shape of time: Remarks on the history of things” (1962) utövade stort inflytande på
land art-rörelsen. I sin essä ”The artist as site-seer; or, A dintorphic essay” (1966–67) skriver Smithson om Kublers teorier kring det denne kallar primobjekt, så benämnda eftersom de, enligt Kubler, liknar matematikens primtal i det att det ännu inte existerar någon slutgiltig teori som förklarar eller styr dem. Primobjektet är till sin natur orörligt, monumentalt och till synes oförstörbart. Genom tidens gång har det i vissa stycken också kommit att bli obegripligt.

Exemplen som Smithson tar upp är i förstone Stonehenge och Cheops pyramid, vilka han ser som ett slags uråldriga datorer. Monumenten och stenarna tycks här tala med samma tyngd och rikedom som i Victor Hugos ”Notre Dame”. Gravskrifternas hieroglyfer liknar Smithson vid de binära tal som i datorernas minnen är ordnade i lager i en, skriver han, tyst, ohörd sorgesång, snart kanske oåtkomlig. Primobjekten är, menar Smithson, anhopningar av koder, gåtor, klockor, griftteorier, hemliga passager och ett slags lakunär matematik. Han nämner det tetraederiska skjul Alexander Graham Bell byggde för sina aerodynamiska experiment; en form till synes fulländat ägnad att kommunicera med osynliga, svårfångade krafter.

Smithson hittar ännu ett exempel i Ballards novell ”The waiting grounds” (1959) där radioobservatören Quaine på en ogästvänlig ökenplanet återfinner ett antal märkliga megaliter, på vars ytor den kosmiska historien har registrerats i ett slags kodifierad kilskrift. På tröskeln mellan tid och rum tar Quaine del av de regelbundna växlingar som tycks utgöra universums grundstruktur, och blir till slut en av dem som väntar, osäkert på vad. Megaliterna är, skriver Smithson, monument resta av Ballard till minne av det evigt gäckande, yppersta primobjektet: Babels torn.

Annons
Annons

Smithson jämför också med Ed Kienholz aldrig realiserade verk ”The world”, skisserad som en 15 fot bred och 40 fot lång stenrektangel varpå den som ville kunde rista in ett meddelande. Den på månen återfunna tetraedern i Arthur C Clarkes novell ”The sentinel” (1951) och de sublima monoliterna i romanen/filmen ”2001: Ett rymdäventyr” (1968) som denna sedermera omskapades till, skulle kunna läsas som artefakter av liknande slag. Här finns otvetydiga kopplingar till registrerandet av tid, händelser och rörelser, och det sätt på vilket historien låter sig avläsas genom de spår den lämnar i tingen och i naturens former.

Mot bakgrund av detta framstår också Smithsons ”Spiral Jetty”, den väldiga spiralformade vågbrytare av basaltsten och jord han uppförde invid Rose Point i Great Salt Lake i Utah, som ett mätinstrument för oöverskådliga tidrymder. Tidvis är verket helt dolt i sjöns saliniska vatten. Dess form omdanas oupphörligt av saltkristallernas frätande verkan och sedimentens avlagringar. Tiden fortsätter att omgestalta det monument Smithson en gång skapat.

I sitt senaste filmverk – ”JG” – har Tacita Dean, via en brevväxling med Ballard under hans sista år, utgått från beröringspunkterna mellan Ballards novell ”The voices of time” och Smithsons ”Spiral Jetty”. I ”The voices of time” (1960) återfinns spiralformen som ett slags markör för förståelse, tid och minne. En excentrisk matematiker har där låtit bygga sig ett spiralformat hus, danat av ett band av cement. Huset visar sig i själva verket vara en geometrisk modell av roten ur -1.

Annons
Annons

Vetenskapsmannen Powers, som lever sitt liv i skuggan av en snart tilländalupen nedräkning till den mänskliga civilisationens slut, blir alltmer lyhörd för himlakropparnas uråldriga, arkaiska röster. På en gammal flygbas bygger han en ”kosmisk klocka” av koncentriska cementcirklar i vilken han slutligen låter sig bäras bort av tidens strömmar. Powers hör varje sandkorn och varje saltkristall tala till honom. Världsrymden fylls av tidssångerna från oräkneliga spiralformade galaxer.

I ”JG”, gjord i 35 millimeters anamorft format, gör Dean bruk av en egen maskeringsteknik som möjliggör arbete med för filmformatet unika effekter. Såväl i formen som i innehållet utforskar hon överlagringar, tidssediment, överlappande ögonblick, stoftets omvandling och kristallisering och också de former för registrering som utmärker filmmediet självt. I en kongenial triptyk samverkar Ballards novell, Smithsons skulpturverk och Deans film i kartläggandet av tidens och historiens spår i förändringar av landskap och medium och, inte minst, i utgrundandet av meddelelsens möjlighet eller omöjlighet över tid, i mer eller mindre uttydbara och långsamt bortvittrande tecken.

I katalogen till utställningen av Smithsons ”Dead tree” på Pierogi Gallery i New York 1997 skildrar Ballard ”Spiral Jetty” som en förtöjningsplats, en hamn. Den last som där skall lossas måste, skriver han, vara en klocka av ett mycket särskilt slag. Ballard ser flera av Smithsons verk som konglomerat av klockor, labyrinter, terminaler, på samma sätt som Smithson själv förklarat de till dels ogripbara primobjekten.

Annons
Annons

Om 50 000 år, skriver Ballard i ordalag lånade från ”Skändlighetsutställningen”, kommer våra avlägsna ättlingar att stå stumt förundrade inför de tomma swimmingpoolerna i ett då sedan länge övergivet Kalifornien eller Côte d’Azur. Kommer de att tro att de står inför primitiva tidsmaskiner eller en geometribesatt religions kvarlämnade altaren? I samma kategori av över eonerna gåtfullt kommunicerande objekt placerar han Smithsons monument: artefakter avsedda att fungera som maskiner vilka plötsligt kommer att sätta igång sig själva och börja alstra tid och rum av ett mer komplext slag. Såväl i Robert Smithsons och J G Ballards som i Tacita Deans verk tycks därvid tiden själv, i sina skilda, bitvis ogenomträngliga skepnader, ligga innesluten i oavlåtlig väntan på att avtäckas.

Lotta Lotass
är författare, fil dr i litteraturvetenskap och ledamot i Svenska Akademien.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons