Annons

Sofia Lilly Jönsson:Gåtfullheten får Piaf att leva vidare

”Det mest solida franska varumärket näst efter Eiffeltornet”, har hon kallats, och tillsammans med Marseljäsen har hennes låtar ­utgjort Frankrikes soundtrack under det gångna året. I dag är det 100 år ­sedan den skönsjungande men motsägelsefulla Édith Piaf föddes.

Under strecket
Publicerad

Édith Piaf (1915–1963).

Foto: AOP Bild 1 av 1

Édith Piaf (1915–1963).

Foto: AOP Bild 1 av 1
Édith Piaf (1915–1963).
Édith Piaf (1915–1963). Foto: AOP

I oktober 2012 rapporterades det att den amerikanska artisten Lady Gaga hade köpt upp ett antal artefakter som tillhört Édith Piaf: kläder, brev, parfymflaskor, ja till och med avklippta tånaglar. ”Gaga ser sig själv i Piaf”, meddelade en källa. ”Hon var också en rebell i sin tid”.

Hur blir man sin generations röst? Är det en kvalitet hos vissa artister som finns med redan från början, som går att identifiera, eller någonting som tillkommer i efterhand?

Frågar man romantikern är svaret givet: det finns där redan från början. Frågar man David ­Looseley, professor emeritus i fransk kultur vid universitetet i Leeds, får man ett helt knippe svar som alla har att göra med meningar, representationer och dialektiska processer mellan individer och samhällen. ”Édith Piaf: A cultural history” (Liverpool University Press) är akademisk litteratur av det slag som bitvis gör en vansinnig över forskares ­kärlek till sina egna favoritbegrepp. Men boken har mer än en poäng.

Annons
Annons

Lyssna på klassiska låtar av Édith Piaf:

**Looseley menar att Édith Piaf själv **kan betraktas som en kulturell artefakt, att denna skapades metodiskt från starten på hennes karriär under andra hälften av 30-talet och att Piaf själv med ökande grad styrde skapandet fram till sin död 1963. När artister som Lady Gaga, och Elton John och Joni Mitchell före henne, identifierar sig själva med Piaf får de tillfälle att ta plats bredvid henne på ikon­altaret och dessutom demonstrera sin förfinade smak. Piafs liv är en mytologi som upprepades i intervju efter intervju med henne och som i dag bärs vidare av hennes publik och fans.

Det är inte den riktiga Piaf vi ser därute, således, utan en metafor som tar plats i ett kulturellt minne. Metaforen innehåller också Frankrikes plats i världen, överlevaren efter den tyska ockupationen vid den tiden då Piaf gjorde sig ett namn. I dag efter terror­dåden i Paris stämmer just den symboliken oväntat väl igen. Metaforen Piaf gäller också iscensättandet av könet där Piaf själv ibland framstår som en dragartist i hur hon konstituerar kvinnan. Och slutligen handlar den om hennes eget liv, som berättas som en tragedi med uppgång och fall fram till hennes förtidiga död i cancer, 47 år gammal.

Om vi försöker att återberätta storyn om Piaf, som den oftast berättas, så börjar den med en skapelseberättelse. Édith Giovanna Gassion föddes den 19 december 1915, enligt legenden på trappen till Rue de Belleville 72. Modern, bara 20 år gammal, lämnade barnet till sin mor, där Édiths far två år senare fann flickan smutsig och undernärd. Fadern, som var gatuartist, tog henne med till sin mors bordell där hon fick trygghet och kärlek. Sju år gammal började Édith skicka runt hatten under sin fars uppträdanden och sjöng för publiken. Som 15-åring gav hon sig av på egen hand och uppträdde på gator och gårdar för småpengar.

Annons
Annons

Hon upptäcktes 1935 av nattklubbsägaren Louis Leplée. Som en Eliza Doolittle lärdes hon upp av sina många älskare att föra sig, att konversera om Molière, Baudelaire, Platon, att borsta tänderna (senare skulle Piaf återgälda tjänsten till unga artister som hon hjälpte fram i karriären). Hon gavs smeknamnet Piaf, sparv, för sin litenhet och det blev ett artistnamn. September 1940 gjorde hon sin första solokonsert på det prestigefulla Salle Pleyel. 1947 gjorde hennes kanske mest kända sång ”La vie en rose” sitt segertåg över världen. Efter det var Édith Piaf en internationell superstjärna.

Därifrån börjar en dalande bana som leder mot döden, avbruten endast för en sista triumf med konserten på Olympia 1960 och en sista stor självaffirmation med ”Non, je ne regrette rien”. Men, skriver Looseley, döden klär Piaf. I vårt minne av henne har sångerskan gradvis skapats till en tidlös ikon som i dag bär på mening som aldrig förr. ”Det mest solida franska varumärket näst efter Eiffeltornet”, har Piaftolkaren Rikard Wolff lakoniskt formulerat det.

Det är inget scoop som Looseley kommer med när han påstår att det finns fiktion i hennes berättelse. Redan spökskrivaren Jean Noli som skrev hennes biografi berättade om de intertextuella referenserna: ”Hennes liv som hon serverade det för mig var en subtil och skicklig mix av Zola, romantiska noveller och Aristide Bruant”. Inte minst är det fascinerande att iscensättningen börjar med en skapelsemyt – förlossningen på gatan motsägs av ett födelsebevis från ett närliggande sjukhus. Inte heller var uppväxten så fattig som man velat ge sken av. Trodde hon själv på sin historia? Det finns många svar, beroende på vem som frågar, sa Édith Piaf. Vi borde inte förvånas och kanske inte heller lägga så stor vikt vid det; en artist gestaltar. Den enkla svarta klänningen och smeknamnet Piaf, allt valdes för att lägga emfas till den stora rösten i den lilla kroppen. ”Man vill trösta denna lilla flicka som ser ut att ha varit med om så många sorger!”, ut­ropade en tidig kritiker. Just detta var avsikten.

Annons
Annons

Och Paris hade redan börjat spela Paris för turister som vallfärdade till just sådana etablissemang som hon sjöng på för just den upplevelsen att höra artister som hon sjunga om Paris. Frankrike, trasflickan, senare den slagna men stolta kvinnan; alla var existerande litterära motiv som Piafs många textförfattare skrev in henne i.

Att se artefakten Piaf som en uppfinning betyder dock inte att det var en medvetet manipulativ eller lögn­aktig process. Snarare är Looseleys ärende att diskutera att det skedde. ”Jag är”, skriver han, ”mer intresserad av legenden än av sanningen”. Därför hade det varit intressant att få veta ännu mer om författarens tankar om det omgivande samhället, den franska kontext som skapade Piaf.

Varför var till exempel den svenska melodin ­under kriget att försöka göra tillvaron lite ljusare
– tänk på Ulla Billquist som sjöng så rart och vänligt om sin soldat – när Frankrikes nationalantihelgon rev slöjan av livet och avslöjade dess mörka sidor? Varför detta bråddjup, när väninnan Marlene Diet­richs tyska dekadens var avmätt och distanserad? Piaf älskades för sin utsatthet, och även om hon jämförts med sin amerikanska kollega Billie Holiday, vars hårda liv med övergrepp och missbruk motsvarade bilden många ändå hade av populärmusiksångerskors leverne, kan man inte säga att den senare bars fram för det av sina landsmän på samma vis. Men fransmännen älskade sin chanson réaliste och sina olycksbarn.

Efter morden på Charlie Hebdo diskuterade latindoktoranden Ellen Söderblom Saarela i en essä i tidskriften Evangelium hur den militanta islamistiska attacken snabbt gjorde satirtecknarna till symbol för just den sortens enhetsnationalism som Charlie Hebdo alltid ställt sig utanför. På ett foto från manifestationerna i Paris såg hon ett barn sitta på sin pappas axlar viftande med en fransk flagga. Nu tvättas den groteska fläcken från trikolorens baner, skrev Söderblom Saarela, med statsministrar som Charlie Hebdo föraktade i armkrok i främsta ledet. Samma groteska fläck stod Édith Piaf för i det franska självmedvetandet, och hon hyllades för det.

Annons
Annons

Näst efter Marseljäsen har Édith Piafs musik utgjort Frankrikes musik­historiska soundtrack under detta tunga år; hon som byggde sin historia på marginalen till den franska gemenskapen, flickan med nord­afrikanska invandrargener. Det kan betraktas som upprättelse eller appropriering beroende på från vilket håll man ser det, eller båda på samma gång. Looseleys analys visar egentligen att ingenting bara är någonting i kulturen; en insikt man kunde önska att fler i vår svenska kulturoffentlighet kunde ta till sig. När verkligheten spränger alla färdiga mallar finns det ju mer rum för att förstå.

Den sortens analys som David Looseley gör vill visa att sanning är ett ting med många bottnar. Ingen människa kan fångas i en ren och rak sanning, i ett enda perspektiv som gäller för alla tänkbara. Vilken omänsklig människa det vore!
Frågan om Piaf är till sist frågan om vad en människa är. Att vi är något mer än de futtiga reliker som kan samlas efter vår död, kläder, brev, parfymflaskor, avklippta tånaglar, vill nog de flesta tro. Men i så fall vad, och hur ska vi få reda på det? De gånger jag tyckt mig ha genomskådat någon brukar vederbörande inte hålla med mig. Freud visade på det undermedvetnas makt över våra handlingar. Vem av oss har då rätt till sanningen om oss, personen själv eller jag som utomstående betraktare? Ingen är riktigt tillförlitlig.

Men frågan är felställd om man tänker sig att det finns ett enda svar. Som en romanförfattare en gång tipsade mig: om man vill göra en karaktär i en roman trovärdig, så ska man göra henne motsägelsefull. Lägg in en eller två oförklarligheter i hennes beteende och hon blir en verklig människa. Publiken kan identifiera sig själva med Édith Piaf därför att den gestaltade Piaf, ”the imagined Piaf” som Looseley kallar henne, bygger på motsägelser som gör henne trovärdig. När Piaf sjöng om prostituerade som dränkte sig i Seine satte vissa åhörare näsan i vädret och andra föll i gråt; reaktionen är alltid vår egen, sanningen relativ.

Annons
Annons

Att det är så innebär inte att sanningen inte betyder något, som fundamentalisterna är rädda för, dessa dogmatiker som inte alls bara rör sig i domäner av det religiösa utan finns överallt i samhället. Faktum är att de flesta av oss nog har några sanningar som vi håller fast vid benhårt. När vi kramat dem länge och hårt spricker de och det gör ont. Sanningens mångfald är något vi lever i, men aldrig fullt ut förstår. I verkligheten är vi både större och mindre än sanningarna om oss. Jag tänker på en annan sångerska som samtiden gör sitt bästa för att ikonisera, engelskan Adele, som i en intervju med programledaren Fredrik Skavlan nyligen påstod att ju större karriär man har, desto mindre liv. I det ganska tragiska konstaterandet hörs ett eko av Édith Piaf.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons