Annons

Madelaine Levy:Gåvorna speglar ett individualistiskt samhälle

Enorma summor till en byggnad – medan barn sover på gatorna i Paris. Är det verkligen till Notre-Dames återuppbyggnad vi ska skänka våra pengar?

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Den franske affärsmannen Bernard Arnault har donerat stora summor till återuppbyggandet av katedralen.

Foto: Christophe Ena/AP och Francisco Seco/AP.Bild 1 av 1

Den franske affärsmannen Bernard Arnault har donerat stora summor till återuppbyggandet av katedralen.

Foto: Christophe Ena/AP och Francisco Seco/AP.Bild 1 av 1
Den franske affärsmannen Bernard Arnault har donerat stora summor till återuppbyggandet av katedralen.
Den franske affärsmannen Bernard Arnault har donerat stora summor till återuppbyggandet av katedralen. Foto: Christophe Ena/AP och Francisco Seco/AP.

Nästan tio miljarder kronor. Så mycket pengar har redan samlats in till återuppbyggandet av Notre-Dame. En svindlande summa som delvis är resultatet av en tuppfajt mellan två av Frankrikes rikaste familjer, Arnault och Pinault, ägare till lyxkonglomeraten LVMH-gruppen respektive Kering (med bland annat Gucci, YSL och Puma i sitt stall). Men stora pengar har också flödat in från privatpersoner med klart mer modesta förutsättningar. Svenska ambassaden i Paris är en av de många institutioner som anordnar en egen insamling.

Den är rörande, denna välvilja att rädda ett viktigt kulturarv i en akut situation. Men den bör också sättas i sitt rätta sammanhang. För faktum är att branden knappast drabbar någon fattig. Notre-Dame är en del av Frankrikes lönsamma nation branding. Hur stor den katolska kyrkans förmögenhet är vet ingen utomstående, men man torde utan problem kunna finansiera återuppbyggnaden.

Annons
Annons

600 miljoner människor lever i dag i extrem fattigdom. Bara 20 miljoner av dem beräknas ta sig upp ur den under 2019. I Frankrike lever nästan 9 miljoner personer under fattigdomsgränsen. 30 000 av dessa är hemlösa barn.

Ur det perspektivet så kan det framstå som väl materialistiskt med dessa enorma gåvor till en byggnad. Kanske borde vi tillåta oss att fundera över vad som annars hade gått att göra med pengarna.

Hans Rosling påpekade ofta att vi har svårt att se hur världen förbättras därför att förändringen sker långsamt. Men faktum är att vi framför allt har svårt att se världens problem när de sträcker sig över tid. Fattigdomen är ett exempel. Klimatförändringarna ett annat. Utmaningar som är så trögrörliga att de kan framstå som eviga – och för stora för att göra något åt.

De äldsta delarna av Notre-Dame är 850 år gamla. Men de äldsta delarna av Amazonas är 55 miljoner år gamla. 2007 presenterade Ecuadors president Rafael Correa ett förslag för att rädda Yasuni, en av världens mest biodiversifierade regnskogar. Om världen kunde bidra med tillräckligt stora summor skulle Ecuador gå med på att försaka intäkterna från att skövla skogen och pumpa upp oljan som låg under. Man fick bara ihop 200 miljoner dollar, 10 procent av det som krävdes eller en femtedel av det som nu i ett slag samlats in till Notre-Dame. Regnskogen mejades ner. 

De stora donationerna till Notre-Dame vittnar om en medialt styrd värld, där donatorer som Apple och Disney ser pr-värdet i att skänka pengar. Men också om en resultatorienterad individualistisk kultur. Den som ger till Notre-Dame kan räkna med att få se ett mätbart resultat, med egna ögon och inom kort – president Macron har lovat att det bara ska ta fem år.

Med annan välgörenhet kan det vara svårare, då förändringarna sker längre bort, är mindre direkta. Bidrag till hjälp på plats, som infrastrukturprojekt eller matdonationer, riskerar att dräneras av administrativa kostnader, eller korruption.

Men det finns alternativ. 2006 gick Nobels fredspris till Muhammed Yunus och organisationen Grameen Bank som skapar välstånd genom att låna ut små summor till fattiga kvinnor, så kallade mikrolån.

Och ny forskning pekar på att det inte ens behöver handla om lån – den djupt rotade idén om att välgörenhet inte ska delas ut som pengar i handen (eller på ett bankkonto) är faktiskt mest en fördom. Även människor utan utbildning i drabbade länder har, oavsett kön, förmågan att ta sig ur fattigdomen. Förutsättningen är att de får ett ovillkorat kapital att starta med – och alltså ges utrymmet att hjälpa sig själva.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons