Annons

Lars Kleen, ”Båt - del 1”Ge dig utanför tullarna – för brutalt vacker konst

Lars Kleen, ”Båt”, installationsvy på Kummelholmen.
Lars Kleen, ”Båt”, installationsvy på Kummelholmen. Foto: Eric Chung-Dinh

Konstnären Lars Kleen fick fria händer att skapa i en före detta panncentral i Vårberg. Där finner nu Joanna Persman att återanvända träplankor, armeringsjärn, rep och tegel förvandlats till verk av rå skönhet och med poetisk laddning.

Under strecket
Publicerad

Installationsvy i Lars Kleens utställning ”Båt” på Kummelholmen.

Foto: Jan WatteusBild 1 av 3

Installationsvy i Lars Kleens utställning ”Båt” på Kummelholmen.

Foto: Jan WatteusBild 2 av 3

Installationsvy i Lars Kleens utställning ”Båt” på Kummelholmen.

Foto: Eric Chung-DinhBild 3 av 3

Lars Kleen, ”Båt - del 1”

Genre
Skulptur
Var
Kummelholmen, Vårholmsbackarna 120, Skärholmen (T-bana Vårberg)

TOM 28 oktober

För att se – nej, för att uppleva – en av de just nu brutalt vackraste utställningarna gäller det att bege sig utanför tullarna. I Skärholmen, närmare bestämt på Vårholmsbackarna 500 meter från Vårbergs tunnelbanestation, ligger Kummelholmen. En gång var det en oljeeldad hetvattencentral. 1997 togs den ur drift. Konstnären Torbjörn Johansson och konstsamlaren Jan Watteus såg omedelbart en stor potential i den gråa betonglådan som andades rå skönhet. När Fortum sålde 2013 slog de till. Efter ha låtit forsla bort 90 ton skrot öppnade de konsthallen 2015. Den uttjänta industriella miljön blev ett rum för konst. Kallt. Fuktigt. Mörkt på fasaden och mörkt inuti. Och absolut häftig i sin radikala enkelhet.

Liknande exempel finns utspridda i Sverige, till exempel Röda Sten vid Älvsborgsbron i Göteborg och Färgfabriken i Liljeholmen. Skillnaden är att de har hunnit bli avsevärt mer tillsnyggade och anpassade till verksamheten. Kummelholmen är än så länge äkta vara på gott och ont. Inte alla typer av konst kan visas här. Känsliga material överlever inte.

Annons
Annons

Installationsvy i Lars Kleens utställning ”Båt” på Kummelholmen.

Foto: Jan WatteusBild 1 av 1
Installationsvy i Lars Kleens utställning ”Båt” på Kummelholmen.
Installationsvy i Lars Kleens utställning ”Båt” på Kummelholmen. Foto: Jan Watteus

Detta gäller dock knappast Lars Kleens robusta skapelser. De trivs här som vore de en organisk del av den karga arkitekturen. Tidigt i somras fick Kleen nycklarna till hallen och helt fria händer. Resultatet är svindlande vackert på det råaste och samtidigt mest poetiska vis. De som förväntar sig överraskningar måste tänka om. Kleen fortsätter göra det han brukat göra sedan 1960-talet och som han är så bra på. Han konstruerar paradoxer. Väldiga verk lutar sig mot sina egna gränser. Allt börjar och slutar någonstans mellan visionär arkitektur och basal byggnadskonst och hantverk.

Material återbrukas: träplankor, armeringsjärn, rep, stål, tegel, cementplattor. Och vips klättrar vidunderliga konstruktioner upp i rummen. De expanderar, växer, tycks röra sig för att plötsligt stelna. Det är storskaligt och monumentalt. Det är fragilt och intimt. Samtidigt. Formerna upplevs solida, trygga och pålitliga för ett ögonblick, medan de efter en stund kantrar, vacklar och sticker iväg på ett oväntat sätt. Hur är det möjligt? Det bara är så.

I Kummelholmens största rum har en båt, likt ett enormt valskelett, strandat på en smal sandremsa. När ljuset i smala, snåla slingor rinner in genom de få fönsteröppningarna ovanifrån blir skuggspelet en del av verket. Det är som att befinna sig i gravitationskraften mellan det förflutna och nuet, mellan verklighet och dröm. Båten är dekonstruerad, men rör sig ändå och lever. Livet går ut på att undkomma döden. Vem kan undvika det som måste ske?

Annons
Annons

Installationsvy i Lars Kleens utställning ”Båt” på Kummelholmen.

Foto: Jan WatteusBild 1 av 2

Installationsvy i Lars Kleens utställning ”Båt” på Kummelholmen.

Foto: Eric Chung-DinhBild 2 av 2
Installationsvy i Lars Kleens utställning ”Båt” på Kummelholmen.
Installationsvy i Lars Kleens utställning ”Båt” på Kummelholmen. Foto: Jan Watteus

I de mindre rummen finns modellerna och skisser till de verk som Lars Kleen i åratal återkommit till. ”Hörn” som har byggts i ett tiotal varianter. ”Borr” – en skiss till offentligt konstverk som aldrig fick leva sitt fullskaliga liv. Och ”Gata” – även den i många versioner. Konstruktionernas styrka tycks ligga i mellanrummen.

Kleens skulpturer och konstruktioner ackompanjeras av ett sparsmakat urval av Gunnar Smolianskys svartvita fotosviter. Smoliansky har länge följt Kleens skapande och fotograferat hans konst såväl under tillblivelsen i verkstaden som på utställningar och offentliga platser. Denna konstnärliga valfrändskap resulterade 2015 i en maffig publikation som är ett fint exempel på hur två helt skilda konstarter framgångsrikt speglar sig i varandra. Inne i Kummelholmen hakar verken i varandra och berättelsen om tyngdens lätthet och lätthetens tyngd fortsätter.

Lars Kleen har fått behålla nycklarna till konsthallen och utställningens del två, ”Ö”, öppnar i november. Travar av packlådor finns redan där. Det är ingen vild gissning att lovsången till det grovhuggna, slitna och utrangerade som ingen längre behöver kommer att ljuda även då. Jag hoppas på det.

Installationsvy i Lars Kleens utställning ”Båt” på Kummelholmen.
Installationsvy i Lars Kleens utställning ”Båt” på Kummelholmen. Foto: Eric Chung-Dinh
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons