Annons

Svenska Akademien. Makten, kvinnorna och pengarnaGenant – men bra – om Akademiens kris

Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud har skrivit en bok om Svenska Akademien.
Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud har skrivit en bok om Svenska Akademien. Foto: Polaris

Titeln är pinsam och avsnittet om krisen kring Jean-Claude Arnault är tunt. Men boken om Svenska Akademien lyckas ändå blottlägga hur förändringsovilja och vänskapskorruption har förekommit i De adertons historia.

Under strecket
Publicerad

Svenska Akademien. Makten, kvinnorna och pengarna

Författare
Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud
Genre
Sakprosa
Förlag
Polaris

308 s.

Det är ovanligt att man har en besk smak i munnen redan efter att ha läst sex ord av en bok. Men ”Svenska Akademien. Makten, kvinnorna och pengarna” får mig att vilja borsta tänderna redan efter undertiteln.

Tolkar man den välvilligt är titeln bara förbryllande. Blir det inte svårt att skriva bara om kvinnorna? Figurerar det inte en och annan betydelsefull man i Svenska Akademiens historia?

Jo, den som inte har legat i koma de senaste två åren är väl medveten om att Svenska Akademiens kris har förhållandevis lite med kvinnor att göra, och desto mer med män. En man som har dömts för våldtäkt. Men dessutom män som blundat, män som upphöjt varandra, män som hållit varandra om ryggen – kort sagt män som på olika sätt har missbrukat sin makt.

Hälften av alla kvinnor som tagit plats i Akademien har själva valt att utträda.

Det förekommer även kvinnor i denna mänskliga härdsmälta, men de är förhållandevis få. I Akademiens sammanräknade historia utgör de en liten bråkdel. Selma Lagerlöf var den första som valdes in. Sedan dess har totalt tolv kvinnor innehaft stolar i sammanslutningen, att jämföra med närmare tvåhundra män. Bara på en front leder kvinnorna överlägset: hälften av alla kvinnor som tagit plats i Akademien har själva valt att utträda.

Annons
Annons

Den som biter ihop och tar sig förbi undertiteln finner en berättelse där huvudpersonerna något oväntat heter Selma Lagerlöf, Carl David af Wirsén, Alfred Nobel, Bertha von Suttner, Harry Martinson och Vilhelm Moberg. Catomeris och Rognerud har valt ut brottstycken ur historien för att punktbelysa vissa episoder i och omkring Akademien. Inte minst visar de hur konservativa element genom tiderna har spjärnat emot förändring och hur vänskapskorruption fått påverka utnämningar och prisutdelningar. Det är en berättelse som fördjupar kontexten för Akademiens kris, där bokformatet tillför något till den omfattande medierapporteringen.

Catomeris och Rognerud tycks ha följt Akademiens sammanbrott som mediekonsumenter snarare än som reportrar.

Men ju närmare boken kommer nutiden, desto tunnare känns historien. Jean-Claude Arnaults kulturklubb Forum ägnas inte den uppmärksamhet den förtjänar, och Catomeris och Rognerud tycks ha följt Akademiens sammanbrott som mediekonsumenter snarare än som reportrar. De är inte på plats vare sig vid knytblusdemonstrationen utanför Börshuset eller vid det som blir Sara Danius avskedsfest i den ständiga sekreterarens arbetsrum, och de har inte heller gjort ett omfattande researcharbete för att kunna skildra dessa olika händelser.

Men här finns också läsvärda passager. Anekdoterna om Arnaults framfart före hans fall kastar en skugga över hela det litterära Sverige. Det var nämligen inte bara akademiledamöter som vände bort blicken inför Arnaults beteende. Detsamma gällde förlagsfolk, författare, kulturjournalister; moralister som feminister; alla dessa människor som satte status och karriär före humanism och civilkurage. Som inte ville äventyra sin plats på den litterära scenen ens för att stoppa en man som väldigt många – om de hade vågat se – torde ha identifierat som en person som antastade kvinnor. Resultatet av denna blindhet är en tragedi, på flera plan.

Annons
Annons

Läst så är boken ännu en verklighetsbaserad parafras på ”Kejsarens nya kläder”.

Vi vet nu att det var först efter Matilda Gustavssons avslöjande reportage i Dagens Nyheter som dessa människor plötsligt uppfylldes av rättfärdighet och kastade sig över Arnault. I boken skildras hur de som faktiskt vågade agera mot honom tidigare var nykomlingar i den litterära världen, som ännu inte förstått vilka övergrepp det var kutym att ha överseende med. Läst så är boken ännu en verklighetsbaserad parafras på ”Kejsarens nya kläder”.

Det är intressant läsning för oss akademiintresserade, och jag inser att det kan tyckas lågt att ägna så mycket energi åt bokens titel. Ändå måste jag komma tillbaka till den, eftersom så många fler kommer att läsa omslaget än innehållet. Titeln är inte bara pinsam utan objektifierar ”kvinnorna” och buntar ihop dem med ”makten” och ”pengarna”, underförstått som ytterligare en sak som korrumperar männen. Klamrar man sig fast vid en så generande manlig blick på samtiden är det svårt att se hur en akademi skulle kunna reformeras – än mindre det statuslystna litterära etablissemang som Catomeris och Rognerud drar ner byxorna på.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons