Annons

Genetiken går vilse i kulturen

Med hjälp av DNA-analyser kan man studera sådant som svenskarnas ursprung och utveckling. Eller kan man det? Utgångspunkten för befolknings­genetiken är i själva verket arkeologiska och politiska kategorier som inte går att applicera på genetiska data.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

I takt med att DNA-analyser utvecklats till en tillförlitlig vetenskaplig metod för studier av förhistoriska ben, har frågor som kring förra sekelskiftet skapade slitningar inom humaniora och naturvetenskaperna på nytt väckts till liv. Studier av folkgrupper, som då utfördes av anatomer med hjälp av den sedermera utdömda skallmätningsmetoden, verkar återigen möjliga med hjälp av de mer exakta genetiska kartläggningarna. Att DNA-analys som metod är tillförlitlig är tyvärr ingen garanti för att tolkningarna av resultaten är det. De utgår nämligen ofta från subjektiva uppfattningar om kulturellt beteende och använder sig av arkeologiska kategorier som är illa lämpade för detta sammanhang.

Arkeologins utmaning är att försöka återskapa mänskliga samhällen, historiska skeenden och personliga livsöden utifrån materiella och biologiska lämningar. Föremål, byggnader och gravskick av alla de slag sorteras och typologiseras, och utifrån detta skapar vi mönster över tid och rum. Vad dessa mönster
representerar är den springande punkten: är det folkgrupper, samhällen, släktskapssystem, etnicitet, religion, handelsnätverk eller slumpmässiga kontakter? I brist på bättre har arkeologer sedan länge använt sig av begreppet ”kultur” såsom det definierades av etnologen Edward B Tylor i boken ”Primitive Culture” (1871). Kultur i denna mening anses inbegripa nästan alla aspekter av ett samhälle: kunskap, teknologi, ekonomi, trossystem, konst, lagar, traditioner, seder och bruk.

Annons
Annons

I vilken mån materiella lämningar kan sägas återspegla även de immateriella aspekterna av en kultur är ett problem som sysselsätter arkeologer än i denna dag. Är tingen som omger oss fysiska symptom på specifika strukturer? Är de symboliska meddelanden med vilka vi kommunicerar inom och mellan grupper? Är det tingen som skapar oss och våra identiteter, snarare än tvärtom? Det saknas fortfarande en allmänt vedertagen teori som förbinder människans mentala konstruktioner med hennes materiella skapelser. Det finns åtskilliga kandidater, men ingen konsensus.

Än mer problematiskt är att även om en sådan teori skulle kunna formuleras så är resterna från de forntida samhällena fragmentariska och ofullständiga. Organiska material såsom textilier, trä, målningar, flätverk, läder och benredskap är ofta helt förmultnade. Mer beståndskraftiga material som sten, metall och keramik är fragmenterade och bristfälliga. Det är som om en historiker behövde pussla ihop en berättelse utifrån små bitar av sönderrivna böcker, där det inte ens är säkert att delarna kommer från samma verk.

Den självklarhet med vilken arkeologerna för hundratalet år sedan sorterade och definierade typer av kärl, pilspetsar och yxor och gav dem namn som syftade på folkslag har delvis vittrat sönder inför insikten om hur komplexa och mångfacetterade mänskliga samhällen är och alltid har varit. Kontakter, samverkan, giftermål och kringflyttningar har alltid skapat flytande gränser mellan grupper. Än viktigare är insikten att brist på materiella likheter inte alls behöver betyda brist på relationer. Det är en grundläggande skillnad gentemot biologi, där varje avkomma per definition är en blandning av faderns och moderns gener.

Annons
Annons

Under en stor del av 1800- och 1900-talet behandlades de förhistoriska kulturerna utifrån modeller mer eller mindre direkt lånade från evolutionsbiologin. Det fanns två huvudmodeller för att förklara substantiella förändringar i materiell kultur: migration respektive diffusion. Förespråkarna av migration ansåg att förändring sker genom att en ny folkgrupp vandrar in och ersätter eller underkuvar den tidigare befolkningen. Diffusionsmodellen förklarade förändring som ett resultat av att idéer och innovationer sprids som ringarna på vattnet från ett upphovscentrum.

I svensk arkeologi har båda synsätten haft sina förkämpar, även om migrationsteorierna efter hand fått en mer undanskymd position. Detta berodde delvis på att Oscar Montelius (1843–1921), vår mest inflytelserika arkeolog, var en stor förespråkare av diffusion. Men det berodde också på att Sverige redan tidigt av diverse anledningar framställdes som ett relativt ”renrasigt” land, såsom diskuterats av Maja Hagerman i ”Det rena landet” (2006).

Man skulle kunna hårdra och särskilja de två synsätten genom att säga att diffusionsteorin var optimistisk i sin inställning till mänskligheten då den ansåg att förändring var ett led i människans progressiva önskan att hela tiden förbättra sina levnadsvillkor. Migrationsmodellen var mer konfliktfokuserad då den tenderade att se på relationer mellan folk som en kamp om knappa resurser, där vissa folk var mer driftiga och skickliga. Båda byggde upp sina resonemang genom att knyta an till samtidens evolutionsbiologi. Kulturer sågs som relativt slutna enheter som ibland utsattes för extrema förändringsprocesser, medan normaltillståndet var ett jämviktsläge med få eller inga förändringar i vare sig kultur eller befolkning.

Annons
Annons

Dessa socialteoretiska versioner av evolutionsteorin lever fortfarande kvar och tenderar att färga såväl politisk agenda som forskning inom humaniora, lingvistik och samhällsvetenskap. Folkvandringsidéerna har hamnat i skymundan inom modern arkeologi. Dels som en konsekvens av att dess mest ljudliga förespråkare fanns inom de extremnationalistiska rörelserna, dels eftersom de förmodat ”vetenskapliga” metoder som legat bakom skallmätning bevisligen var både subjektiva och alltför inexakta.

Men nu har genetiken väckt frågan till liv igen, genom att bidra med en metod som kan detaljstudera släktskap på individuell nivå. Forskningsresultat som kan verifieras och testas väger naturligtvis tyngre än spekulationer kring materiella objekt. Mötet mellan evolutionsbiologin och humaniora är dock inte friktionsfri, ens för arkeologin där starka naturvetenskapliga forskningsideal sedan länge existerat parallellt med de humanistiska. Ett påtagligt problem har varit att de olika begrepp de båda lägren rör sig med har hanterats som vore de analogier till varandra. Genetikernas analysmetoder må vara korrekta, men de
kategorier de utgår ifrån i studiet av människogrupper har ofta definierats inom arkeologin eller utifrån nutida politiska enheter. Det finns åtskilliga problem med detta.

Om genetiker vill jämföra ett förhistoriskt skelett med nutida befolkningsgrupper måste de ta vissa teoretiska steg som förvisso inte är så problematiska för en evolutionsbiolog som studerar exempelvis fågelarters utveckling. En art är per definition en grupp djur som kan skapa fertil avkomma, så den som studerar talgoxen behöver inte inkludera andra gulbröstade fåglar eller fåglar som bor i samma område i en sammanställning av den genetiska profilen över talgoxarna. Men vad är en svensk ? Är en svensk över huvud taget en berättigad kategori ur en genetisk synvinkel? Politiskt och historiskt existerar svensken, men är hallänningen mer eller mindre svensk än ångermanlänningen?

Annons
Annons

När genetiker ska studera huruvida förhistoriska grupper liknar ”oss” utgår de inte från en genetisk bild av hela den nutida befolkningen. Dels eftersom det vore omöjligt att genomföra, dels eftersom man utgår från att det finns individer i Sverige som är mer respektive mindre ”typiska”. Man fattar alltså
a priori ett beslut att det är relevant att definiera kategorin svensk inte i termer av den nu existerande befolkningen, utan utifrån förutsättningen att den är en
historiskt relevant folkgrupp. En sådan modell utgår från att rörlighet mellan grupper sker i högre grad i modern tid än i förhistorien och att diversifiering av gentyper i befolkningen skett i stigande grad över tid.

Genetikerna gör därför ett urval i den nutida befolkningen av vilka personer de anser ska ingå i den grupp som hädanefter ska få definiera ”svenskt”, ”polskt” och ”samiskt” i alla framtida studier. Därmed bidrar de till att själva skapa den grupp de sedan säger sig studera. I jämförelsegrupperna har man ofta sorterat bort de individer som har fel sorts namn och fel sorts släkttavla. De så kallade haplogrupper (genetiska populationer) man får fram som mest specifika för dessa grupper bedöms därmed vara ”typiska” genetiska markörer för respektive grupp i sin helhet. Alla i efterhand testade individer bedöms mot denna skala. Att det finns generella genetiska skillnader mellan regioner i dagens Skandinavien är utan tvekan sant. Om dessa skillnader är relevanta för att identifiera etnisk tillhörighet hos förhistoriska och nutida individer är däremot mer tveksamt.

Annons
Annons

Det gamla synsättet att kulturer utan synbar materiell förändring är slutna och stabila, och att förändring signalerar extrema skeenden med migration eller diffusion, måste nyanseras. Kontakter och giftermål mellan grupper har alltid pågått. Även om större folkomflyttningar bara inträffat ibland så måste genetiker också kalkylera med att ett flöde av individer sker hela tiden och över imponerande avstånd. Vi hittar råmaterial och föremål i Sverige redan under stenåldern som bevisligen härrör från Finland, Ryssland, Centraleuropa och så vidare. Förhistoriens Europa bestod inte av isolerade populationer, utan av ett enormt, skiftande och komplext nätverk där utbyte av makar spelade en avgörande roll.

Antropologiska studier av folk världen över visar att giftermål över kulturella, etniska och lingvistiska gränser är en del av vardagen. Det är ofta en förutsättning för att hålla liv i de sociala strukturerna. Många folk har också starka regler rörande vilket kön som flyttar vid giftermål – män eller kvinnor. Beroende på om man studerar mitokondrie-DNA som enbart ärvs på mödernet, eller Y-kromosomer hos män som enbart ärvs på fädernet, så kan en enda generations förändrade giftermålsnätverk ge extrema utslag. Varje grupp är dessutom potentiellt sammanlänkad med flera andra, som i sin tur är länkad till än fler.

Allt detta vore möjligt att studera om det inte var för att det förhistoriska skelettmaterialet är extremt bristfälligt. Under en stor del av brons- och järnåldern kremerades de döda. Regioner med kalkhaltig berggrund är också klart överrepresenterade gentemot de övriga i antal bevarade skelett. Bristen på material gör det frestande att se det tillgängliga materialet som relevant för större geografiska regioner, särskilt om de har lämningar från samma arkeologiska kultur. Ett sådant tänkesätt utgår från en modell där samhällsgrupper ses som homogena. Här kan man efterlysa ett moment där det undersöks om homogenitet i befolkningen är en acceptabel hypotes till att börja med. Att analysera ett stenåldersskelett från Västergötland säger tyvärr inget om vilken genetisk profil personer i Uppland hade, oavsett om liknande krukor användes i bägge regioner.

Annons
Annons

Humangenetiken är egentligen studiet av individer, men det finns en stark tradition att i likhet med evolutionsbiologiska studier av djurarter fokusera på populationer. Det krävs en större medvetenhet om att mänskliga samhällen och grupper inte fungerar enligt samma principer och därför kräver sin egen metodik. Den insikten har redan börjat sprida sig rörande de av människan domesticerade djuren, såsom hunden som måste studeras utifrån helt annorlunda premisser än dess vilda anfader vargen.

Att försöka använda arkeologiska kulturer som analytiska kategorier inom genetiken är inte bara problematiskt, det är troligen komplett missvisande. Genetiska studier är intressanta och kan bidra med enormt viktig information i studiet av förhistorien, men innan man kan bedöma de svar man får, måste man fundera över hur man formulerade frågan.

Åsa M Larsson
Åsa M Larsson är doktorand i arkeologi vid Uppsala universitet, och driver bloggen ”Ting och tankar” (tingotankar.blogspot.com).

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons