Annons

PåklädarenGenial Henriksson klär på och av teaterkonsten

Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson i ”Påklädaren”.
Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson i ”Påklädaren”. Foto: Sören Vilks

”Påklädaren” är en komisk kärleksförklaring till teaterkonsten där slitna dekorer kan förhöja verkligheten. Pjäsen är samtidigt en hyllning till alla bakom scenen som med alla medel gör fiktionen möjlig.

Under strecket
Publicerad

Kristina Törnqvist, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Krister Henriksson, Michael Jonsson, Lena Endre och Per Svensson i ”Påklädaren”.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

Påklädaren

Genre
Teater
Regi
Eva Dahlman
Medverkande
Sven-Bertil Taube, Krister Henriksson, Kristina Törnqvist, Lena Endre, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Per Svensson, Michael Jonsson
Var
Dramaten
Text
Ronald Harwood

Övers: Magnus Lindman Scenografi: Magdalena Åberg

Teaterscenen är en märklig arbetsplats. Subtila texter, starka känslor och grandiosa gester blandas med avund, sjaskig otrohet och futila intriger. Anonyma slitvargar bär upp stjärnorna och skapar en trygg bas av ordning så att talangerna kan lysa. Geni förutsätter pålitligt hantverk.

Ronald Harwood – som själv börjat sin karriär som assistent till en f öre detta berömdhet – skrev 1980 en pjäs om hur en aktör bryter samman men genom att backas upp av påklädaren lyckas genomföra en föreställning av ”Kung Lear” – symboliskt nog, eftersom Shakespearepjäsen också handlar om en man som förlorar sig själv. Harwood har förlagt skeendet till blitzen 1940. Tyskarnas bomber faller, men truppen spelar ändå. Huvudrollsinnehavaren vägrar ställa in. Konst är motstånd, som bekant.

”Påklädaren” är en typiskt engelsk komedi, med inslag av vemod och sentimentalitet. En regissör kan dra pjäsen åt olika håll, stryka under farselementen, förtydliga den existentiella paniken inför åldrandet hos huvudrollen Sir John. Påklädaren Norman, uttalat homosexuell, kan spelas som parodisk fjolla eller karg man som drömt om att bli aktör men aldrig fått chansen och nu sköter Sir John som ett kärleksprojekt.

Annons
Annons

Kristina Törnqvist, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Krister Henriksson, Michael Jonsson, Lena Endre och Per Svensson i ”Påklädaren”.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

Krister Henriksson är fullständigt underbar som Norman vilken sliter och slirar.

Kristina Törnqvist, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Krister Henriksson, Michael Jonsson, Lena Endre och Per Svensson i ”Påklädaren”.
Kristina Törnqvist, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Krister Henriksson, Michael Jonsson, Lena Endre och Per Svensson i ”Påklädaren”. Foto: Sören Vilks

Eva Dahlman, som svarat för regin, har en makalös duo att arbeta med. Sven-Bertil Taubes Sir John är en aktör av den gamla skolan – så är han ju själv 83 år. Han stapplar över scenen ytterst trovärdigt men vet också hur man använder magstödet så det dånar bland kulisserna på den gamla slitna teater som scenograf Magdalena Åberg skickligt byggt upp på stora scenen. Sir Johns kast mellan förvirring, klarsyn och kåta påhopp på den unga ingenyn är mycket trovärdiga och aktuella via #tystnadtagning.

Krister Henriksson är fullständigt underbar som Norman vilken sliter och slirar, babblar och ser till att lappa ihop Sir John till speldugligt skick. Han spelar med en envis om än sårad värdighet under det flamboyanta. Rollen är tacksam, särskilt när Norman super sig full och blir allt mer uppstudsig. Han talar ständigt om sig själv via olika vänner som alla varit med om tragiska händelser. Henriksson låter Norman, på en gång terapeut och öm famn, med en bisvärm av ord baxa upp Sir John på scenen.

Kristina Törnqvist som Hennes nåd vill bara sluta spela teater – det är via hennes utsagor vi förstår att detta är ett teatersällskap som sett sina bästa dagar. Pjäsen för tankarna till August Blanches ”Ett resande teatersällskap” och det sätt på vilket Ingmar Bergman skildrar familjen Ekdahl och deras lilla värld av charmigt medioker småstadsteater.

”Påklädaren” är en metateaterkomedi. En hyllning till skådespelarna som aldrig ställer in, som åstadkommer stor konst framför taffliga dekorer, och till sist mest spelar sig själva. Harwood och Dahlman blandar det lättköpta med det melankoliska och öppnar för mycket njutbart storspel.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons