Annons

Per Wästberg:Genom tillvarons lervälling med klarsynt pessimism

Bo Bergman  (1869–1967).
Bo Bergman (1869–1967). Foto: Lennart Nilsson/TT

Kärleken är nåd och illusion, obarmhärtig naturmakt och egoistisk lust att forma en annans öde, menade Bo Bergman. Sig själv älskade han inte. Idag är det 150 år sedan den ångestridne Stockholmsförfattaren föddes.

Under strecket
Publicerad

”Han föredrog att gå med solen i ryggen, då kunde han oavbrutet sticka käppen i sin skugga.”

Bild 1 av 2

Per Wästberg i samspråk med Bo Bergman på Klara kyrkogård, 1956.

Foto: Lennart af Petersens/Stockholms stadsmuseum Bild 2 av 2

Bo Bergman, 150 år idag, föddes vid Tunnelgatan i Stockholm och lekte på Adolf Fredriks kyrkogård, där Anders de Wahls morfar var kyrkvaktmästare. Från matsalsfönstret såg han Eldkvarn brinna 1878. Hemmiljön var sträng. Inget varmvatten, ingen el. Om fadern, postinspektören, skrev han: ”Hans husgudar hette Plikten och Punktligheten. Det var bara två varelser i hela världen som stod över honom; den ena var Gud och den andra kungen.”

Han började skolan samtidigt som Stanley fann Living­stone och tog studenten innan de första vita slagit ner sina bopålar i dagens Zimbabwe. En aprilkväll 1880 såg han från Skeppsbron ”det lysande feeriet som hälsar en hjältes återkomst efter fullbordad bragd”: Adolf Nordenskiöld steg iland från Vega. En septemberkväll 1885 hörde 15-åringen Kristina Nilsson sjunga från en balkong på Grand Hôtel; människor trampade ned varandra och han flydde till kaféet i Fersenska terrassen. Samma år bevistade han den svenska urpremiären på Ibsens ”Brand”. Men han kom för sent till 1880-talets utvecklingstro och till 90-talets fest. 

Annons
Annons

I ”Liv och läsning” (1953) beskrev han sig: ”Jag saknade allt som hade med ett öppet och frimodigt väsen att skaffa, jag var slö, inbunden, nästan dolsk, gick kutryggig och tyckte att skridskolov och botaniska exkursioner var det värsta jag visste.” I Norra Latin ansågs vännerna Hjalmar Söderberg, Carl G Laurin och Bo Bergman vara skolans lataste. Modern tvingade honom ut på kalas så han inte skulle omtalas som folkskygg och förläst på Ibsen och Strindberg. Modern var änka i 45 år; sonen mindes inte att hon någonsin smekte honom.

Den första som kom honom nära var Hjalmar Söderberg. Långt senare, 1924, skrev han om deras vänskap: ”Fortfarande räknar jag den till de inte alltför många behållningar av något djupare värde livet beskärt mig.” Med tillägg året därpå: ”Kära Hjalle, låt mig få förbli din envisaste vän i hela världen.”

Posten där han anställdes 1892 blev en räddningsplanka fastän förnedrande. Han började med att lacka postsäckar och expediera sin idol Carl Snoilsky. På posten såväl som i tillvaron försökte han komma undan så billigt som möjligt. Han förblev en sorgsen längtansmänniska, en nyfiken betraktare av tillvaron men knappast en uppsökare. Det var som om han bar med sig minnet av en obegripligt hemsk solförmörkelse i tidiga år; han var invärtes skadad på ett smygande men irreparabelt vis. Postluckan blev hans skyddsgaller. 

Den längsta tiden, fram till sin pensionering 1935, skötte han reklamationsärenden, det vill säga förkomna försändelser, på centralposten vid Vasagatan. En och annan brevtjuv avslöjade han. Som författare tilläts han stänga dörren till sitt rum. Dock skymtade man honom genom en glasruta, berättar en kollega. Om han satt framåtböjd över reklamationer vågade man knacka. Satt han upprätt utgick man ifrån att han förberedde en dikt eller recension och då störde man inte. 

Annons
Annons

”Han föredrog att gå med solen i ryggen, då kunde han oavbrutet sticka käppen i sin skugga.”

Bild 1 av 1
”Han föredrog att gå med solen i ryggen, då kunde han oavbrutet sticka käppen i sin skugga.”
”Han föredrog att gå med solen i ryggen, då kunde han oavbrutet sticka käppen i sin skugga.”

”Den ena världen – diktens – levde jag i, den andra – postens – levde jag . /---/ Dugde man inte till något annat, så ansågs man alltid duga till murvel eller posttjänsteman.” Decennier efteråt for han upp ur sömnen som ”i de obönhörliga klockslagens tid, rädd att ha försovit mig”.

Han framhöll att hans biografi var opittoresk som posttaxan och hans liv enformigt som linje 10 på sträckan Ropsten-Hornstull. Inga utsvävningar, inte ens en bostonvals eller turkey trot på den tid det begav sig. Sammantaget blev det mer Apollinaris och Vichyvatten än whisky och pernod. Han hade slitit för brödfödan och hade därför inte mer att förmedla än i skolans uppsatsämne: ”En kaffekanna berättar sin historia”. 

Hemma rådde ordning och reda, var sak i sitt fack, som på posten. Hans dag var lika inrutad. Liberal i åsikter var han konservativ i vanor. Han steg upp åtta, läste Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, besvarade morgonposten omgående, skrev från nio till tolv, promenerade i Nobelparken, köpte Expressen åt hushållerskan, åt någon gång ensam middag på Caesar, i dag Eriks bakficka, vid Oscarskyrkan. Kvällen ägnades läsning sedan han slutat som teateranmälare i DN. Sin statliga anställning behöll han för trygghets skull och för att slippa tänka för mycket, som han sa.

Annons
Annons

Per Wästberg i samspråk med Bo Bergman på Klara kyrkogård, 1956.

Foto: Lennart af Petersens/Stockholms stadsmuseum Bild 1 av 1

Jag hade känt honom sedan sommaren då jag var 14 och gick upp till honom med ett par diktvolymer. Vi bodde i samma kvarter, han flyttade in i en femrummare på Linnégatan 92 då huset var tämligen nytt. Jag kunde ställa klockan efter hans promenader. Men i hans dikt tog ingen tiden; där bryter sig de dödas röster in i hans: ”Jag har överlevt alla som jag inte borde ha överlevt.” 

Per Wästberg i samspråk med Bo Bergman på Klara kyrkogård, 1956.
Per Wästberg i samspråk med Bo Bergman på Klara kyrkogård, 1956. Foto: Lennart af Petersens/Stockholms stadsmuseum

Hemma hos mig tog han två supar, pors och johannesört, konjak till kaffet. ”Tyckte om matjesillen och en röra på purjolök och prinskorv. Vi vandrade runt Djurgårdsstaden, ner till Gröna Lund och Lothsackska varvet. Han föredrog att gå med solen i ryggen, då kunde han oavbrutet sticka käppen i sin skugga”, skrev jag i min dagbok.

Bo Bergman urskilde två människotyper, den utåtvända och den inåtvända. För den ena inspirerar drömmen till handling, för den andra blir den en fristad, en asyl, även om den visar sig vara en livslögn. Bryggan mellan de två är den skapande fantasin som kan förena motstridiga röster. 

Trogen sina tidiga värderingar som rationalist och fritänkare bekämpade han nazismen och andra politiska förvillelser. Han genomskådade skenengagemang och opportunism, de moraliska skrävlarna och de som pretentiöst marknadsförde sig själva. Frälsningsläror som ville hamra in förenklade livsåskådningar ställde han mot det ansvar för klarhet och självständigt tänkande som författare, humanister och naturvetare var skyldiga att axla. 

Annons
Annons

Hans porträtt av lätt förkomna borgerliga figurer hör ihop med hans känsla av att ha förödmjukats i den sociala prestigekampen. Han finkammade livets ytterzoner och höll ett avstånd till sina figurer för att inte besvära dem. Han framkallade bilder ur kärlekslösa äktenskap som håller fasaden utåt och fräts sönder inifrån. Kärleken är nåd och illusion, obarmhärtig naturmakt och egoistisk lust att forma en annans öde. Sig själv älskade han inte. Att ha ett kärleksförhållande till någon som aldrig avlägsnar sig, det gick inte. En människa som för det mesta var frånvarande var lättare att älska.

Hans avståndskärlek till Maria Almqvist var hans mest genomgripande upplevelse. Hon förblev den som förstod honom allt­igenom och som upphävde hans existentiella ensamhet. Maria förblev ung i hans tankar men var livserfarnare än de flesta och var sannolikt den enda människa han anförtrodde sina känslor. Hon var en livboj i saknadens nätter, den goda människan i hans tillvaro, hans älskade i över sju decennier. 

Maria Almqvist (1871–1964) förblev ogift och var lärarinna och föreståndarinna för ett hem för sinneslöa barn – som det hette – i Slagsta vid Mälaren, senare i Lund. Han beundrade henne för hennes oegennyttiga insats för lidande människor. Hon blev flickan han aldrig glömde efter en studentsommar i Sickla. Hon dyker upp i debutnovellerna och sextio år senare i ”Noaks ark”: ”Hon har varit en del av mig själv en gång, och när jag längtar är det till mig själv som jag var på den tiden.” De växlade hundratals brev genom åren och träffades i Stockholm och Lund. ”Varför ska ödet hårdast slå dem som älska mest?” 

Annons
Annons

Hon är Stjärnöga i en av hans finaste dikter där den unga kvinnan står för den skapande fantasi som upphäver ensamheten. Han tillstod att hon också stod bakom ”Adagio” och ”Över tid och rum”: 

Jag lever ett töckenliv, och jag bär 

dock lågan som ständigt skall brinna. 

Nu vet jag i alla fall vad det är 

att mista och ändå vinna.

Några år på 1910-talet kom de varandra mycket nära – för övrigt kort efter det att Hjalmar Söderberg gett ut ”Den allvarsamma leken” om sin olyckliga kärlek till Maria von Platen. Bo Bergman var förtvivlad över läget hemma och sin hustrus långvariga sjukdom. Han skrämdes av sin känslohetta och fruktade för sin själsliga hälsa om han inte fick hålla kontakt med Maria Almqvist. Hon i sin tur plågades av samvetskval för att störa en familjelycka som inte existerade. De borde ha förenats, men skulle hon ha blivit lyckligare då? frågade han sig. 

Bo Bergman försökte inte skapa en egen verklighet som skilde sig från det obarmhärtiga livsflödet omkring honom. Han förstorade inte mänskligheten utan satte den på ett frimärke. Han föredrog den triviala närbilden och tecknade av dem som befolkade hans omgivning. Själarnas maskerad deltog han inte i. 

Hans pessimism impregnerade honom mot överraskningar. Tillvaron var en lervälling, men goda féer och enstaka diktare, förutom Dikten själv, hjälpte honom igenom, inte torrskodd, dock upprätt. Mig rådde han: ”Ersätt metafysiken med metaforen. Det finns nog med obekantas obekanta på nära håll.”

Han var en poet från den tid då ”man prompt skulle ha mening i allt”. Därav hans otillfredsställelse, hans ångest som förblev lyriskt produktiv.

Annons
Annons

Han skrev för att resa ett bräckligt skyddsvärn mot döden och i hopp om att några rader skulle överleva. I grunden förblev han densamme i både dikt och liv. Om framtiden gjorde han sig ingen förhoppning. Han citerade Söderberg: ”Med utveckling menas som bekant åsiktsförändring i en för bedömaren behaglig riktning.” 

Mot slutet förklarade han sig skuldlös: ”Det är inte Gud som skall förlåta, det är du som skall förlåta Gud.” Förargad på att man efter livets hårda praktik måste betala inträde också till döden signalerade han till Djurgårdsfärjan som i lågsäsong styr tom mot en öde kaj: ”Charon, du gamla färjman, ro hit ett tag. / Mitt namn är Bo Bergman. Nu kommer jag.” (Han uttalade sitt namn med stockholmsk grav accent.) 

I några rader från 1966 bad han och blev bönhörd: 

Kom när jag sover 

men väck mig inte. 

Lägg din iskalla hand 

på min panna, 

så går febern över, 

den gamla envisa febern som kallas livet.

Han var – för att citera Ekelöf – en poet från den tid då ”man prompt skulle ha mening i allt”. Därav hans otillfredsställelse, hans ångest som förblev lyriskt produktiv. Han slapp förstelning, slapp höra att det han skrev var märkvärdigt enbart för att han var så gammal. Ett par veckor före hans död i november 1967 stod vi på Narvavägen och diskuterade Vietnamkriget. Obduktionen visade att ingen förkalkning drabbat hjärnan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons