Annons

Ivar Arpi:Genusvetenskapen är Sveriges egen kreationism

Foto: Wong Maye-E / TT

Detta är del 3 i en granskning av hur genusvetenskap blivit ett slags överkyrka på svenska universitet. Del 1 kan läsas här. Del 2 kan läsas här. Del 4 kan läsas här.

Under strecket
Publicerad

”Testosterone Rex – myths of sex, science and society” (W. W. Norton & Company 2017)

Foto: Cordelia FineBild 1 av 2
Foto: Hassan Ammar / TTBild 2 av 2

Gud skapade människan till sin avbild. Denna trosuppfattning är orsaken till att kreationister alltsedan Charles Darwin har varit motståndare till evolutionstanken. Vi har skapats, inte utvecklats med naturen. De flesta sekulära svenskar fnyser åt kreationism som ett slags fnoskighet som kanske überkristna amerikaner ägnar sig åt. Med all rätt. Kreationism är trams. Självklart har människan formats av evolutionen i precis samma utsträckning som alla andra levande varelser. Egentligen går det inte att separera antropologi från biologi. Människan är en del av naturen och naturen en del av oss.

I Sverige har vi dock vår egen kreationism, som desto fler bekänner sig till: tanken om att könsskillnader är nästan helt och hållet socialt konstruerade. Vi är skapade som tomma ark – Homo Neutrum. Visst, djuren har kanske formats av evolutionen, med två kön som skiljer sig åt både fysiskt och beteendemässigt. Men människan, hon står på något outgrundligt sätt över detta. Dessa genuskonstruktionister gör gällande att så gott som alla observerbara skillnader mellan män och kvinnor beror på kultur. Detta är skapelseberättelsen. Och kultur för genuskonstruktionister handlar framförallt om idén om patriarkatet och olika uttryck för manlig överordning – alltså mäns förtryck av kvinnor. Men medan de religiösa kreationisterna är en försvinnande liten sekt i Sverige, är den genusvetenskapliga konstruktionismen snarare något som kan liknas vid en statsreligion.

Annons
Annons

”Testosterone Rex – myths of sex, science and society” (W. W. Norton & Company 2017)

Foto: Cordelia FineBild 1 av 1

Men medan de religiösa kreationisterna är en försvinnande liten sekt i Sverige, är den genusvetenskapliga konstruktionismen snarare något som kan liknas vid en statsreligion.

Nu får statsreligionen eldunderstöd av psykologen Cordelia Fine vars senaste bok ”Testosterone Rex – myths of sex, science and society” (W. W. Norton & Company 2017) just nu tar världen med storm. Nyss utnämndes den till årets vetenskapsbok av The Royal Society, som är Storbritanniens nationella – och tillika världens äldsta – vetenskapsakademi. Bokens grundtes är enkel: De biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor har överdrivits av evolutionsbiologer, ibland för att försvara status quo. Fine hävdar att den vetenskapliga utvecklingen på senare år har kullkastat de biologiska förklaringsmodellerna. Men faktum är att det är precis tvärtom.

”Testosterone Rex – myths of sex, science and society” (W. W. Norton & Company 2017)
”Testosterone Rex – myths of sex, science and society” (W. W. Norton & Company 2017) Foto: Cordelia Fine

Samma fenomen observeras gång på gång: I alla kulturer följer skillnaderna mellan pojkar och flickor samma mönster, innan de ens är medvetna om sina kön. I studie efter studie återfinns universella psykologiska skillnader mellan män och kvinnor (i en metastudie från 2011 identifierades 65 universella könsskillnader). Redan från födseln är män mer aggressiva, med en drastisk ökning under puberteten när testosteronet ökar. Samma mönster upprepas för övrigt av våra närmsta släktingar – de stora aporna. Aphannar är mer våldsamma än aphonor – och att försöka förklara gorillhannars våldsamhet med ”destruktiv manlighet” är bara aningen tokigare än att använda förklaringen för människor. Samma mönster gäller även risktagande, vilket bland annat syns i olycksstatistiken. Fine kritiserar särskilt tanken om sexuell selektion – kallad Batemans princip – som går ut på att män tjänar på att vara promiskuösa, medan kvinnor tjänar på att vara mer selektiva. Men nyligen utkom en studie som bekräftar att Batemans princip gäller för hela djurvärlden.

Annons
Annons

Hur kan man göra anspråk på att förstå kön om man inte tar hänsyn till den mänskliga biologin?

Allt detta betyder inte att könsrollerna är konstanta över tid och rum, däremot att skillnaderna mellan könen existerar på en grundläggande, biologisk nivå. Och testosteron spelar en stor roll för dessa skillnader, vilket bland annat beteendeförändringen som transsexuella genomgår vid en könskorrigering vittnar om.

För ett tag sedan kom en studie som visade att könsskillnaderna i mäns och kvinnors hjärnor var så små att de inte gick att skilja åt. Detta blev en nyhet både i Sverige och den engelskspråkiga världen, eftersom studien tycktes bevisa teorin om att biologin inte spelar någon nämnvärd roll för könsskillnaderna. Men när andra gjorde om analysen med exakt samma data lyckades man skilja på hjärnorna i 69 till 77 procent av fallen. Med en mer avancerad metod lyckades ytterligare en studie skilja på hjärnorna i 93 procent av fallen. Dessa uppföljande studier fick symptomatisk nog ingen uppmärksamhet alls i media. Detta följer ett mönster.

För fyra år sedan sände Vetenskapens värld dokumentären "Därför är kvinnor kortare än män". Anledningen till längdskillnaden mellan kvinnor och män påstås i dokumentären vara att föräldrar omedvetet ger sina döttrar mindre mat än sina söner. Det kallas matdiskriminering. ”Rent biologiskt tyder mycket på att det borde vara tvärtom, alltså att kvinnor borde vara större än män”, skrev SVT i en medföljande artikel. ”Det är otroligt att vi inte har upptäckt detta förut”, menade antropologen Paola Tabet.

Annons
Annons
Foto: Hassan Ammar / TTBild 1 av 1

Detta är ett extremt exempel på när man inte tar hänsyn till hur den mänskliga biologin fungerar. Men det finns otaliga sådana exempel inom genusforskningen. Gemensamt för många av dem är just oviljan att alls ta hänsyn till biologiska faktorer.

I en studie som publicerades för ett år sedan i Econ Journal Watch – ”Undoing insularity: a small study of gender sociology’s big problem” – beskrev Charlotta Stern, docent vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet, tillståndet inom internationell genusforskning. Stern graderade sociologiska artiklar om kön, utifrån huruvida de tar forskningsläget om biologiska skillnader mellan könen i beaktande. Hon utgick från tjugo av de mest citerade artiklarna inom genusfältet mellan 2004 och 2014. Hon fann att bara en av tjugo integrerade forskningen om biologiska skillnader i sin analys. Genusforskningens trångsynthet kan jämföras med en broingenjör som vägrar lära sig om hållfasthet, eller en pilot som vägra läsa på om aerodynamik. Hur kan man göra anspråk på att förstå kön om man inte tar hänsyn till den mänskliga biologin? En seriös genusvetenskap borde ta Sterns uppmaning om att integrera biologin i sin forskning på allvar.

Foto: Hassan Ammar / TT

Om utgångspunkten är att människan föds som ett tomt ark, om hon är oändligt formbar, så öppnar det upp för brutala politiska omskolningsprojekt.

Annons
Annons

Så varför tar inte genusforskningen biologin i beaktande? Om gener och biologi påverkar människor sätter det också vissa gränser för vad man med politik kan hoppas uppnå. Om det finns biologisk grund för flera observerbara skillnader mellan könen kan man inte reducera allt till en fråga om diskriminering eller makt. Då äventyras det radikalfeministiska projektet. Ett projekt som genomsyrar den jämställdhetsintegrering som nu pågår inom svenska universitet, med stöd av Nationella sekretariatet för genusforskning. Det politiska syftet tillåts skymma vetenskapliga landvinningar inom andra forskningsfält. Genuskonstruktionismen är i grunden ett politiskt projekt, där man ignorerar biologisk forskning och vetenskaplig komplexitet. Kanske finns här en förklaring till varför Cordelia Fine – i strid med vad forskningen faktiskt visar – påstår att de biologiska skillnaderna är försumbara.

Forskningsresultat kan inte ignoreras bara för att de är politiskt eller religiöst obekväma. Faktaresistens i fråga om biologiska skillnader mellan könen, till och med inom forskningen, är en fråga om politik. Precis som religiös kreationism inte hör hemma inom akademin, gör inte extrem genusvetenskaplig konstruktionism det heller. Därför är hyllningarna av ”Testosterone Rex” så olyckliga. Inget samhälle i världen, varken nu eller tidigare i historien, har varit jämställt i bemärkelsen att män och kvinnor har betett sig likadant. Att skillnader är så konstanta över tid och kulturgränser antyder att det finns åtminstone någon biologisk grund. Man kan ta det ett steg längre: varenda däggdjursart har skillnader i både beteende och utseende mellan könen. Varför skulle människor vara annorlunda?

Annons
Annons

Men man behöver knappast sluta vara feminist för att erkänna att det finns medfödda skillnader mellan män och kvinnor. Att det förhåller sig så innebär inget färdigt recept på hur vårt samhälle och våra mellanmänskliga relationer bör ser ut. Det är sant att påstådda biologiska skillnader historiskt har använts för att diskriminera kvinnor. Men om de senaste hundra åren har visat något så är det att kvinnor kan göra allt som män kan. Det finns ingenting i forskningen om biologiska skillnader mellan män och kvinnor som nödvändigtvis leder till diskriminerande politik. Man bör inte politisera biologin, men man bör inte heller ignorera forskningsresultat bara för att de är politiskt obekväma.

Det är en vanlig föreställning att socialkonstruktionism innebär en mildare och mer human syn på människan, men historien har visat att det kan vara precis tvärtom. Om utgångspunkten är att människan föds som ett tomt ark, om hon är oändligt formbar, så öppnar det upp för brutala politiska omskolningsprojekt som, förutom att de riskerar att göra våld på den enskilde individen, också är dömda att misslyckas. Erkännandet av biologiska skillnader medför förhoppningsvis en ödmjukhet inför utsikterna att omforma människan efter en idealbild.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons