Annons

Genvägen till livets innersta kärna

För 100 år sedan myntade dansken Wilhelm Johannsen ordet gen, även om det skulle dröja innan vetenskapen kunde precisera dess innebörd. Under tidiga år utnyttjades begreppet av rasbiologin, innan det fick sin moderna individcentrerade användning.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Det har i år gått exakt 100 år sedan begreppet gen myntades. Den danske växtfysiologen Wilhelm Johannsen ville ha ett neutralt ord för det ”något” som i könscellerna bestämmer att en katt blir en katt och en hund en hund. I sin bok från 1909, ”Elemente der exakten Erblichkeitslehre” (Den exakta ärftlighetslärans element), förklarade Johannsen fördelarna med ordet gen framför tidigare använda termer som anlag, faktor, pangen och liknande. Fördelen låg inte minst i att begreppet var helt fritt från alla associationer: ”Das Wort Gen ist völlig frei von jeder Hypothese”.

Det nya som genen införde i ärftlighetsanalysen var en stark och oväntad konstans. En gen för vit blomfärg kan överföras i många generationer av plantor med röda blommor, men när väl två sådana gener för vithet sammanstrålar så blir blomfärgen vit oberoende av den tidigare historien. Genom analyser av välplanerade korsningar kom ärftlighetsforskarna fram till att generna uppför sig som i det närmsta oföränderliga partiklar. Den blandning som man sedan urminnes tider sett i nedärvningen visade sig rymma en hård inre kärna.

Annons
Annons

Genens hårdhet fick stor betydelse när man började fundera över människans ärftliga variation. För om arvsanlaget, genen, är opåverkbart så kommer en dålig (olämplig, skadad) gen att förbli dålig så länge den finns kvar. Man känner kanske inte ens till dess existens förrän en dag då dess skadliga verkan plötsligt kommer till uttryck. Denna insikt anammades av rasbiologin med sitt intresse för människoförädling och kom att forma grunden för hur genkunskapen under 1900-talets tidiga decennier användes på människan.

Eftersom man oftast inte kunde veta vilka gener enskilda människor hade, så blev det relevanta studieobjektet kollektivet av människor, vad vi kan kalla
populationen . Den första svenska humangenetiska avhandlingen kom således att handla om befolkningen i Blekinge. Herman Lundborg, senare chef för Statens institut för rasbiologi, startade sin medicinska bana med att studera en form av epilepsi känd från Listerlandet sydöst om Sölvesborg (idag allmänt kallad Unverricht-Lundborgs monoklona epilepsi). Hans första artiklar om sjukdomen innehöll detaljerade beskrivningar av lokalbefolkningens fattiga liv. Snart förstod han emellertid att sjukdomen följer en recessiv arvsgång, varefter hans stora studie från 1913 fick titeln ”Medizinisch-biologische Familienforschungen innerhalb eines 2232 köpfigen Bauerngeschlechtes in Schweden (Provinz Blekinge)” (Medicinsk-biologiska familjeundersökningar av några bondesläkter i Sverige (Blekinge) innefattande 2232 personer).

Borta var nu lokalfärgen. I stället skildrade Lundborg landskapets historia i arkeologiska, demografiska och statistiska kapitel, innan alla släktträd för den specifikt studerade sjukdomen diskuterades. Genkunskapens naturliga objekt när den applicerades på människan var således befolkningen/populationen, om än studiet av praktisk nödvändighet måste begränsas till en lokal enhet. I förlängningen av detta arbete följde sedan Lundborgs – och därmed den svenska rasbiologins – vidare karriär, med själlösa studier över den svenska befolkningsvariationen (”The Racial Character of the Swedish Nation”, ”The Race Biology of the Swedish Lapps” med flera). Och med ett starkt stöd till ett nationellt steriliseringsprogram i kampen mot den upplevda ”degenerationsfaran”.

Annons
Annons

Det vetenskapliga intresset för populationens ärftlighetsförhållanden som Lundborg representerade innebar något avgörande nytt. Tidigare studier över mänskligt arv fokuserade främst på enskilda människor, och då särskilt på patienten. I Sverige har vi ett unikt dokument från den förmendelistiska tiden i skriften ”Några ord om sjukdomars ärftlighet”, som utgavs 1879 i Lund av sedermera professorn i praktisk medicin, Gustaf Trägårdh. Det är en fascinerande liten bok där Trägårdh metodiskt går igenom olika sjukdomar och diskuterar om de innehåller något äkta moment av ärftlighet eller bara påverkas av slumpvis uppträdande yttre faktorer. Dagens läsare slås av hur mycket Trägårdh visste och hur lite han förstod, vilket framkommer inte minst i hans beskrivning av blödarsjukans arvsgång. Han klagar ofta över hur svårt det är att få ett säkert grepp om ärftligheten, men betonar vikten av att verkligen veta om en sjukdom är ärftlig eller ej inför mötet med patienten. När det till exempel gäller lungsot ”så är det tydligt, att läkaren med mera noggrannhet och omsorg behandlar en lungkatarr och på annat sätt ingriper dervid i en familj, i hvilken han vet, att en sådan ärftlighet har gjort sig gällande”.

Tiden mellan Trägårdhs lilla bok och Lundborghs stora avhandling innebar således en förändring med avseende på vilken del av mänskligheten som ärftlighetsforskaren studerar. Före genens uppträdande på scenen stod patienten i centrum, därefter förflyttades intresset till populationen. Associationerna som följde med de vetenskapliga resonemangen fick därmed helt olika laddning. Hos Trägårdh är det den farbroderligt hjälpande läkaren som sätter tonen, medan det i Lundborgs fall är en radikal samhällsförbättrare som styr.

Annons
Annons

Rasbiologins och den tidiga humangenetikens fixering vid den kollektiva människan överlevde inte 30- och 40- talens krig och samhällsförändringar. Långsamt framväxte också en mer konkret kunskap om människans arvsförhållanden. PKU (fenylketonuri, även kallad Føllings sjukdom) gav det första exemplet på en allvarlig åkomma som inte bara kunde förstås i genetiska termer utan också diagnostiseras och åtgärdas. Anemin beroende på Rhesus-inkompatibilitet mellan mor och barn reddes ut. Downs syndrom fann sin genetiska förklaring, även om den inte ledde till någon direkt bot.

Viljan att utnyttja ärftlighetskunskapen för att hjälpa människan, som existerade hos såväl Trägårdh som Lundborg, om än i helt skilda former, fick därmed en ny fokus. Det blev i familjen som den rekonstruerade medicinska genetiken under efterkrigstiden fann sitt naturliga objekt. Den karaktäristiska situationen för en genetiskt inriktad läkare var inte längre att sitta vid någons sängkant eller att argumentera för en samhällsförändring med mänsklighetens bästa som mål. Istället var det att ge råd åt en olyckligt drabbad familj, ofta en familj som fött ett svårt sjukt barn och som nu efter släktutredning och en mängd kliniska tester skulle få veta risken för att också nästa barn blir sjukt. När Hans Olof Åkessons 1968 publicerade ämnets första svenska lärobok, ”Medicinsk genetik”, avslutades denna med råd om hur läkaren bör uppföra sig i den frammanade scenen. Borta är den ensidiga genetiska maktutövningen. Bokens sista mening handlar i stället om strävan efter en maktbalans: ”Det är föräldrarna själva som skall bestämma hur de skall handla men det är läkarens skyldighet att hjälpa och vägleda föräldrarna i deras ställningstagande.”

Annons
Annons

Hur fungerar genen i dag? Om ärftlighetsanalysen genom åren betraktat människan som patient, population eller familj, vilken sorts människa står nu i genkunskapens fokus? Svaret är helt klart: den riskbärande individen.

Den biologiska kärnfamiljen blev med tiden en för trång ram för den moderna genetiken. Med vem skulle läkaren tala när det gällde resultatet av ett fostervattenprov – kvinnan eller paret? Och ska lesbiska kvinnor få reproduktionshjälp eller ej? Till dessa problem tillkom en revolutionerande teknisk utveckling. Efter sekvenseringen av människans DNA-uppsättning blev det möjligt att enkelt producera genetisk information från vilken individ som helst. Samtidigt exploderade mängden studier som påvisar korrelationer mellan genetiska markörer och olika sjukdomsbenägenheter eller personlighetsdrag. Ofta osäkra och med obetydlig styrka, men av starkt intresse.

Genen har därmed under de senaste åren ”flyttat in” i allas liv, med löften om en personlig medicin och en livsplanering som skall leda oss till största möjliga lycka under längsta möjliga tid. Skulle det sedan visa sig att den svenska sjukvården inte vill plocka fram all denna svårvärderade genetiska information – och det vill den inte – så är det bara att topsa sig och sända provet till något av de företag som på nätet erbjuder enorma batterier av DNA-tester. Det är mycket i denna utveckling som förvånar och skrämmer, men om man studerar genens roll i sammanhanget så slås man av hur den efter hand demokratiserats. Från att genetikens objekt ursprungligen var de sjuka, asociala och avvikande, är det i dag mer eller mindre alla som vet eller oroar sig för att de bär på ”riskgener”.

Annons
Annons

Wilhelm Johannsen kände väl till all den information om nedärvning som Darwin och andra naturforskare samlat under 1800-talet. Han utförde också några klargörande växtexperiment, delvis inspirerad av arbetet med rena jästlinjer på Carlsbergs forskningslaboratorium. Till detta fogade han kunskap om Gregor Mendels korsningsförsök och de klyvningsresultat som Mendels återupptäckare producerat efter 1900. Det var med stor auktoritet som han 1909 beskrev ärftlighetslärans grunder, rensade bland de gamla orden och införde nya nyckelbegrepp.

I företalet till sin bok skriver Johannsen att han inte vet om ordet gen kommer att bli accepterat. Vad han däremot är säker på är att begreppet behövs, även om det återstår för framtida forskning att bättre precisera dess fulla vetenskapliga innehåll.

Nu, 100 år efteråt, måste man le åt Johannsens försynthet eftersom ordet gen så uppenbart blivit globalt anammat. En orsak till detta är den produktiva vaghet som funnits i ordet från dess ursprung. Generationer av forskare har arbetat med att precisera begreppets innehåll med allt från ärtkorsningar och räkningar av bananflugans ryggborst till elektronmikroskop och provrörsbefruktningar. Trots detta kan vi genetiker inte ens i dag ange vad vi exakt menar med ordet gen. Sådana begrepp som ständigt fördjupas är verkligt nyttiga inom vetenskapen – de blir som interna motorer för dess utveckling.

Med facit i hand står det också klart att Johannsens ursprungliga förhoppning var orimlig: ett så kraftfullt och auktoritativt begrepp som gen kan inte undgå att lägga sig till med associationer, ”hypoteser”. Jag har försökt illustrera denna poäng genom att visa hur genens naturliga mänskliga referensobjekt förändrats under ordets existenstid. Med varje sådan förskjutning sammanhänger en ändring i laddningen som ordet bär med sig, direkt eller indirekt. Dock bör man här kanske snarast tala om tillägg, eftersom nya associationer och laddningar sällan helt ersätter tidigare varianter, bara överlagrar dem.

Annons
Annons

Med den rasbiologiska historien i åtanke är det lätt att koppla genbegreppet till en samhällelig maktutövning som går ut över svaga och värnlösa individer. Genen, med sina associationer till livets mest djupgående processer, har emellertid aldrig kunnat undgå normativa och spänningsladdade undertoner, inte ens långt efter rasbiologins upplösning. Ingen skall till exempel tro att de oroliga föräldrarna som mötte den genetiska specialistläkaren i exemplet ovan såg ”sjukdomsgenen” som ett neutralt, från känslor befriat begrepp.

Alla under de senaste 100 åren har således påverkats av genen och dess associerade maktfyllda och normerande värderingar, inte minst när vi betraktat egna barn och andras ungar. Och nuförtiden, i god demokratisk ordning, är genen dessutom med och präglar hur vi ser på oss själva.

Bengt Olle Bengtsson
Bengt Olle Bengtsson är professor i genetik vid Lunds universitet och författare till bland annat ”Genetik och politik” (1999) och ”Genetiska konflikter” (2006).

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons