Annons

Anders Bergman:Gesällens mödosamma väg till mästerskap

Till vänster en litografi med en bokbindarlärling från England av Thomas Heath Robinson. Till höger en fransk illustration av en bokbindare.
Till vänster en litografi med en bokbindarlärling från England av Thomas Heath Robinson. Till höger en fransk illustration av en bokbindare.

Utan strumpor och endast iklädd tunn arbetsblus är det svårt för Pål Johan Öberg att få jobb. Men han fortsätter sin gesällvandring till fots genom Europa, på vägar där vargar, rövare och svält hotar. 17 år gammal når han gesällskap som bokbindare, och som mästare ska han en dag skriva ner sina minnen.

Under strecket
Publicerad

Genom landet och genom århundradena har de vandrat, inte sällan barfota. Avtrycken som dessa fötter efterlämnat är inte tydliga för envar. Skrågesällerna, som det här ska handla om, försvann för så länge sedan att ingen längre kan berätta hur det var att som ung, fattig och, på sina sätt, fri få vandra från stad till stad i en flera års ständig jakt efter yrkeserfarenhet (och måhända livserfarenhet). När de väl dyker upp är det oftast i skönlitteraturen – hos Fogelström, Strindberg, Onkel Adam – och då schablonartat törstiga och trotsiga, farliga och främmande. Hur gesällerna själva uppfattade sig är inte lätt att veta; de utmärktes knappast för sin litterära fallenhet, så memoarerna är få – dock med några viktiga undantag.

Pärlan bland gesällmemoarerna är en liten skrift från 1879 som mycket väl kan vara den märkvärdigaste svenska memoar du aldrig hört talas om, en raritet i antikvariaten. Titelsidan lovar stort. Där står: ”Minnen från gesällåren under skråtiden”. Undertiteln gör en ännu mer nyfiken: ”Resa till fots” – ett påstående som blir desto mer iögonenfallande när meningen fortsätter: ”genom en del af Sverige, Danmark, Tyskland, Ungern och Kroatien åren 1832–41”. Här tappar man hakan: var det verkligen möjligt med så vidlyftiga resor? Den är längre än vad flera moderna människor har tagit sig med bil! Men än finns några ess i rockärmen på sidan. Fortsättningen lyder ”I versform” – ja, makalöst nog, det är sant: hela memoaren är på rim – ”av en arbetare”. Just så: i förordet erkänner han att ”undertecknad aldrig fått studerat fast en grufliv håg låg dertill i ungdomen, men de som det ålogo voro för fattiga att dertill bidraga”. 

Annons
Annons

Han avslöjar inte annat än sitt förnamn i boken, men någon har noterat i mitt eget exemplar att författaren var en viss ”Pål Johan Öberg, född 1815, gesäll 1832 (17 år gammal), mästare i Lund 1841 (27 år)”. Uppgifterna bekräftas på andra håll. Han tillhörde bokbindarnas skrå, och det var väl lärdomstörsten som förde gästgivarsonen dit, liksom det var produkterna som han år efter år framställde som till sist fick honom att själv vilja författa en bok.

Det är systemets hierarki som först sticker den moderna betraktaren i ögonen.

Den som läser dessa rader och har ett par företag registrerade hos Bolagsverket kanske inte har ägnat så många tankar åt hur det var innan fritt näringsidkande infördes 1846. Men sedan senmedeltiden skulle en hantverkare först ha varit lärling, därpå gesäll för att slutligen prövas som rörelseidkare, eller mästare, av hantverkets skrå. Så långt kom dock inte alla. Skråna bestod av mästarna och bevakade bland annat kompetens, priser, inval och en del sociala och religiösa aktiviteter. De var av somliga utdömda som en anakronism redan århundraden innan de avskaffades. Varje hantverk hade sitt skrå, och de läsare som vant sig vid att på nätet shoppa vad som helst varifrån som helst när som helst kanske inte tänkt närmare på att det gamla Sverige var beroende av tjänster från totalt bortåt hundra olika skrån – skomakare, skräddare, guldsmeder, bagare, garvare, kopparslagare och hattmakare för att nämna några större. 

Det är systemets hierarki som först sticker den moderna betraktaren i ögonen. Och inte bara oss – Öberg också. Gränserna mellan lärling, gesäll och mästare väckte lätt ont blod, visar han om och igen. Alla bodde dessutom under samma tak – i mästarens kombinerade verkstad, salubod och hem. Han var allas husbonde, med den makt som tillkom en sådan. Inte undra på att hans familj ibland fick mäkla och att Öberg ironiskt dedicerar sin bok till en örfilande mästare vars syster alltid försvarade ynglingen gentemot brodern. (”Den husliga engelen vore hon visst /beskyddade gossen både först och sist / var alltid den ledande handen / bor nu i de saliga landen.”)

Annons
Annons

Han kom i läran vid tio års ålder, vilket var tidigt – 14 år var vanligare, men även i den åldern måste en mästare ha varit en skräckinjagande person. Och denne visste att utnyttja sin arbetskraft – en lärling med otur kunde få passa på husfolket och springa ärenden från morgon till kväll och se ganska lite av det egentliga arbetet. Inte märkligt att gesällskapet uppfattades som en mogenhetsrit, en befrielse, en yrvaken stolthet som firades lika stort som den vaktades. Öberg nämner knappt ett ord om någon lärling i sin memoar, så det ligger nära till hands att tro att gesällerna behandlade dem som luft. Men även gesällåren var en övergångstid, kanske inte längre än lärlingstiden, om än betydligt längre i Öbergs fall. Gissningsvis begav sig bara en tiondel av de vandrande gesällerna till utlandet. Öberg sticker alltså ut i både tid och rum. 

Varför vandrade de? För att förkovra sig, för att inget arbete fanns, för att vandring höll borta sysslolöshetens demoner. Öberg säger att arbetstillfällena och koleran var vad som fick honom utomlands. Han går oftast till fots men prövar också pråm (som man får ro själv), vagn, släde, hölass, ångbåt. Han frågar alltid förbipasserande vagnar vart de är på väg, och har han inte mynt insydda i västen att plocka fram för sin plats får han offra halmhatten. Är det kallt är det bättre att gå; i vagn fryser man.

Varför vandrade de? För att förkovra sig, för att inget arbete fanns, för att vandring höll borta sysslolöshetens demoner.

Helst färdas han i sällskap med andra, och inte nattetid, för vargar och rövare lurar längs vägarna. Vid ett tillfälle vandrar han med hundra andra gesäller – en syn vi aldrig mer får se. Han kan gå åtta mil om dagen, och det är särskilt viktigt att röra på sig medan man har pengar; utan sådana kan man nekas inträde till en stad. Han kan känna sig fri och lycklig och möta mycket vänligt folk, men också behöva ta sig fram i midjehög snö och bråka med bönder om övernattning.

Annons
Annons

När han når en ny stad uppsöker han gesällhärbärget för att lämna ränseln och få andra gesällers råd om stadens mästare innan omskådningen äger rum, då den nyanlände ska anvisas en verkstad. Hur många gånger klagar Öberg inte över mästarna! En bråkar varje morgon med sin fru, en slåss med sin gesäll om lönen, en avskedar dem alla till jul och skickar dem till polisen, en kallar till sig fem långväga gesäller för ett storjobb men vägrar betala deras resa, en slår dem i huvudet med de nybundna böckerna han underkänner, en tillåter dem inte att gå i kyrkan, en tillåter inte att de tar emot vänner under arbetstid, en örfilar Öberg när han somnar under jobbet, en avskedar honom på grund av ett gräl med frun. Hos flera får han hålla till godo med halmstrån i farstun, råttor i verkstaden, loppor, dålig kost, inget vatten. En stor skam innebär det när han inte följer sin mästare hem efter en fest utan sover över på härbärget. Avsked följer. Två gånger går konflikterna till rätten: när han protesterat mot att behöva byta om till middag och när han begär avsked efter att ha förbjudits röka på arbetet.

Och så hägrar mästaränkorna, för sådana hade rätt att överta makens rörelse.

Goda mästare fanns också. En, som inte kan erbjuda jobb, ger en slant i stället, en vill lära Öberg tyska och göra honom till måg, en ordnar julfest med gran och paket, en går emellan när han hamnar i bråk. Många är skickliga och lär ut mycket, och den villige Öberg arbetar gärna från halv sex på morgon till sju på kvällen. 

Och så hägrar mästaränkorna, för sådana hade rätt att överta makens rörelse. Först tvekar han, för de kommer inte lära honom något, men så utmönstras möjligheten att gifta sig med en och efter ett hoppeligen kort äktenskap stå där med en egen rörelse. En gång är han het på gröten, men en rival kommer emellan. Och många gånger riskerar han övertramp med vackra mästardöttrar. Om dem var rivaliteten stor; en rival går så långt att utmana Öberg på trampolin i överklassens badhus (”Hans namn det Röver var, var också en sådan lik”).

Annons
Annons

Det har sagts att ära var nyckelbegreppet inom skråna. Avvikande och skamligt beteende skulle straffas, och det är i det ljuset som mästarnas och gesällernas omtalade råhet bör betraktas, snarare än utifrån alkoholmissbruk eller klasshat – där tycks Öberg och forskningen vara eniga. Mästarna hade ju för övrigt också varit gesäller och tog ibland deras parti utåt. Bråken verkar mest ha varit interna. Öberg noterar pricksäkert: ”I stoftet krypa var ej arbetarns sed /Mästarne var stolta – gesällerna med.” 

Konflikter kunde uppkomma även mellan gesäller, men det är framför allt kamratskapet som Öberg hyllar. Ja, ”sellskap hela lifvet är”: de sluter pakter om att bistå varandra, håller ensamhet och tråkigt jobb för det värsta av allt, röker och pratar politik på värdshus, drar lott om jobb, spelar biljard och dricker öl (16 stop en kväll i Bayern), de får tid till promenader, tupplurar i det fria, sightseeing, besök i badhus, kyrka eller på opera. Knivbråk uppstår när äran ifrågasätts, och när rökförbud på gatorna trotsas hamnar alla hos polisen, där rökandet givetvis fortsätter. 

Allt var inte arbete och kamratskap. Som ensam och arbetslös blir det besök hos svenska ambassadörer och baroner för att tigga pengar, klocka får pantsättas, snus får tiggas, ofta hotar polisen och finkan. Utan strumpor och endast iklädd tunn arbetsblus är det svårt att få jobb. När han låter skägget växa utvisas han ur en stad, för kejsaren väntas på besök. Han blir sjuk, svälter, ber en bonde om några överblivna potatisskal men får nej.

Annons
Annons

Öberg tycks därtill skapt för en gesälltillvaro, han välkomnar alla öden och vet hur man gör det bästa av dem.

Men ändå: ”Jag utan pengar var, men hade alltid hopp.” Är det den gamla mästaren hemma i Lund som romantiserar sin ungdom? Sådan är förstås faran med en memoar som denna, men inget hindrar oss att tro att Öberg börjat komponera sina strofer medan han fortfarande vandrade, och att rimmen kan ha varit ett sätt att memorera allt, i brist på skrivdon. Öberg tycks därtill skapt för en gesälltillvaro, han välkomnar alla öden och vet hur man gör det bästa av dem. Alla var inte sådana, och deras memoarer skulle ha sett annorlunda ut. 

Hem kom han, efter nio långa år. Ingen kände han längre, mästarna tittade snett på den hotande konkurrenten. Men egen rörelse fick han, familj likaså. Vid det laget klagades det högt i riksdag över överskottet vandrargesäller och över de tjurskalliga skråna. Något år senare var deras saga officiellt all, men den återstår ännu till stor del att berättas.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons