Annons

Institutet för inställning av alla urGick han på Atatürks nationalromantiska myt?

Foto: TT

När Atatürk lät införa den gregorianska kalendern och straffade folk som använde den muslimska tog han bokstavligen makten över folks tid. Detta tar Ahmet Hamdi Tanpinar fasta på i sin satiriska roman från 1954. Men i motsats till surrealistiska skildrare som Kafka eller Bulgakov, förblev hans absurdism relativt ofarlig, skriver Maja Thrane.

Under strecket
Publicerad
Foto: Nilsson förlag Bild 1 av 1

Institutet för inställning av alla ur

Författare
Ahmet Hamdi Tanpinar
Förlag
Nilsson Förlag

Övers: Claire B. Kaustell 575 s.

”Jag är varken i tiden / eller helt utanför den”, står det på Ahmet Hamdi Tanpinars gravsten. Raden, som är ett citat ur en av hans dikter, sammanfattar rätt väl både hans verk och hans hemland Turkiet, med sitt spänningsfält mellan öst och väst, då och nu.

Tanpinar föddes i början av förra seklet. Det är också här som hans satiriska opus magnum ”Institutet för inställning av alla ur” från 1954 utspelar sig, och som nu kommit ut på svenska i Claire B. Kaustells pregnanta översättning.

Landet har just lämnat artonhundratalet bakom sig, med de västinsipirerade reformer som gick under namnet tanzimat, ”omorganisering”, vilka ledde till ökade civila rättigheter, men också ökade spänningar. Efter första världskriget och Mustafa Kemal Atatürks maktövertagande fortsatte reformerna, men nu i den upplysta despotins anda. 1926 övergick landet till den gregorianska kalendern, och Atatürk lät uppföra klocktorn över hela landet, medan den som fortsatte att använda den muslimska kalendern riskerade stränga straff. Atatürk tog med andra ord bokstavligen makten över folks tid. Tanpinar tar i ”Institutet för inställning av alla ur” fasta på detta ödesmättade ingrepp, med den känsla av surrealism och maktlöshet som är så kännetecknande för den totalitära staten.

Annons
Annons
Foto: Nilsson förlag Bild 1 av 1

Berättelsens protagonist, urmakaren Hayri Irdal, är likt Musils Ulrich en man utan egenskaper, med ett jag som bara består av ”en massa behov, kval och rädsla”, en slacker som likt en flytande manet guppar med i än det ena än det andra – som ett spiritistiskt sällskap; eller en psykoanalytisk förening – i sökandet ”efter en öppning till andra sidan av den mur som kallades verkligheten”.

Foto: Nilsson förlag

Detta tills han en dag möter sin välgörare Haylit Ayarci, ”en levnadskonstnär”, tillika grundare av det institut som ska komma att hålla landet i sitt punktliga järngrepp, med kontor och underkontor och intrikata bötessystem för vemhelst som inte har klockan rätt inställd. Allt med Irdals goda minne och aktiva medverkan. Och systemet inrättas till synes utan motstånd, rentav under muntra tillrop.

Men varför? Den frågan undviker Tanpinar nogsamt att besvara. Hayri Irdal tillåts visserligen stanna upp och konstatera det ömsom tursamma, ömsom otursamma i sakernas utveckling, liksom sin oerhörda ryggradslöshet, som när han står i begrepp att gifta bort sin dotter till en man han föraktar. Men innan tankarna hinner utvecklas skämtas de illa kvickt bort.

Kan det vara så att Tanpinar själv bar på den nya nationalstatens problematik lite för nära inpå?

Annons
Annons

Despotins surrealistiska tillstånd fungerar bara så länge alla är med på den, om så frivilligt eller med våld, medvetet eller omedvetet. Kan det vara så att Tanpinar själv bar på den nya nationalstatens problematik lite för nära inpå? I sitt belysande förord till boken beskriver Mats Andersson hur metodiskt Atatürk gick tillväga för att framodla den nationalromantiska myten om turkarna som skapelsens krona, genom den så kallade solspråksteorin, enligt vilken turkiskan skulle vara människans urspråk, och turkarna ha föregått de stora civilisationerna, inklusive den egyptiska. (Kan noteras att detta äger rum vid samma tidpunkt som tyskarna, med vilka turkarna lidit det första världskrigets svidande nederlag, börjar odla sin ariska mytologi).

Språkreformen, noterar Andersson, som bland annat innebar att alla arabiska ord plockades ut ur turkiskan, har lett till att en modern turk inte längre kan läsa böcker som gavs ut före 1928. Tanpinar, som under några år arbetade som skolinspektör, föreslog själv vid ett tillfälle att all litteratur före tanzimat skulle strykas ur kursplanen. 

Fanns det hos Tanpinar blinda fläckar inför de destruktiva aspekterna av Atatürks system? Det skulle åtminstone förklara varför hans absurdism, i motsats till andra surrealistiska skildrare som Kafkas eller Bulgakovs, förblir relativt ofarlig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons