Gina Dirawi.
Gina Dirawi. Foto: Staffan Löwstedt

Gina Dirawi: Alla måste gå sönder någon gång

Gina Dirawi syntes överallt – och försvann sedan helt från rampljuset.

Nu är hon tillbaka med en bok fylld av dofter. Eller rättare sagt, fylld av det som luktar illa, rent av stinker.

Uppdaterad
Publicerad

Gina Dirawis paradis finns inte på ett golv hemma i föräldrarnas lägenhet i Sundsvall. Nej, snarare kan det beskrivas som en glänta i skogen. Eller den stund när kreativa våndor släpper och allt blir lätt och levande. När hon känner ett pirr i magen, som i förälskelse.

– Ja, du vet när man bara sprakar, säger hon och slänger upp armarna mot en välfylld bokhylla.

Vi sitter i ena hörnan av bokförlagets tillfälligt tomma styrelserum och hon har artigt frågat om det är okej att tugga äpple samtidigt som jag formulerat den givna inledningsfrågan. Den om paradiset. Eller rättare sagt: var ligger hennes eget? Med tanke på att hon nu debuterar som författare med boken ”Paradiset ligger under mammas fötter”.

Hennes svar om lyckopirret kan också stavas frihet. Och mod.

– Om du mötte mig då skulle du se att jag ler. Hela tiden. För i mitt paradis finns inga krav eller regler, till och med felen blir rätt.

Hon tar en äppeltugga och försöker göra bilden än mer begriplig. Säger att som barn kände hon denna frihet. Hade en klänning med både blommor och prickar, och Pippi Långstrump-strumpor. Alltid Pippi Långstrump-strumpor.

Gina Dirawi har skrivit boken som hon själv saknade som 16-åring. ”Men det har inte varit lätt. Till slut satt jag i sängen med alla papper och förtorkade avokadohalvor och bara grät för att det kändes så dåligt. Men jag fick ihop det. Det är jag skitstolt över.”
Gina Dirawi har skrivit boken som hon själv saknade som 16-åring. ”Men det har inte varit lätt. Till slut satt jag i sängen med alla papper och förtorkade avokadohalvor och bara grät för att det kändes så dåligt. Men jag fick ihop det. Det är jag skitstolt över.” Foto: Staffan Löwstedt

Så gick åren och världen snävades in.

– Som kvinna får du inte vara för vild och galen. Då blir människor rädda. Flickan Ginas frihet passade inte in i vuxenvärlden, så var det.

Annons

Hon anade det tidigt:

– För mig var det väldigt deppigt att bli vuxen. Fortfarande har jag svårt att anpassa mig till den yttre, vanliga världen. Bäst connectar jag med små barn och väldigt gamla människor. Alla däremellan förstår jag mig inte på. Det är därför jag behöver mina fantasivärldar.

Den värld som hon har ägnat en stor del av de senaste fyra åren åt ligger mellan oss på en vit sittpuff. Boken om Mila, Mona och Nour. De två första växer upp i Sverige med invandrade föräldrar. Nour finns i det palestinska flyktingläger i Beirut dit både Mila och Mona så småningom kommer. Det är en bok om – nästan allt. Systerskap och glödande kvinnokamp, svek och hat och psykisk ohälsa och en mamma som dör och en pappa som sviker. Men framför allt vad det kostar kvinnor att ta den plats de vill ha.

Debutantförfattare Dirawi jublar högt åt min snabbsammanfattning. Samlar sig sen och poängterar – om nu någon skulle missförstå innehållet – att det hon skrivit är fiktion. En roman, ingen självbiografi.

Excentriska och motsägelsefulla kvinnor är det bästa jag vet.

Annons

– Det är klart att där finns delar av mig själv, så är det väl för alla skönlitterära författare. Men annars ... de här tjejerna bara kom till mig. Mila först, det var för sju år sedan när jag satt hemma och tyckte verkligheten var jobbig. Sen dök Nours namn upp men då bodde hon i Sverige. Efter ett tag tog orden slut men jag tänkte att jag måste spara det jag fått ihop. Jag kände på mig att tjejerna skulle komma tillbaka.

Vad menas med att de ”kom” till dig?

Hon ler nästan blygt, säger att det blev som om hon hört deras röster. Såg hur de tog plats i ett rum, vad de plockade åt sig när de öppnade ett kylskåp, hur de luktade och såg ut.

– Förmodligen låter det ”urflummigt” men jag tror att de här tjejerna har valt mig för att jag ska berätta deras historia. Och när jag skrivit ... ibland har jag skrattat högt för att de är så roliga och andra stunder har de känts så störiga att jag knappt stått ut. Men det är såna karaktärer jag älskar. Såna som är allt, samtidigt.

Hon talar inte bara om romangestalter. Samma gäller för livs levande människor.

Annons

– Excentriska och motsägelsefulla kvinnor är det bästa jag vet.

”Till slut kände jag att programledarrollen blev för snäv. Kostade för mycket”, säger Gina Dirawi.
”Till slut kände jag att programledarrollen blev för snäv. Kostade för mycket”, säger Gina Dirawi. Foto: Staffan Löwstedt

Det är en bok fylld av dofter. Eller rättare sagt av det som luktar illa, rent av stinker. Nästan njutningsfullt verkar Gina Dirawi har letat ord för det som kommer ur människans samtliga öppningar.

– Å gud så glad jag blir när du säger så. Jag älskar att prata om bajs och fisar, skulle kunna göra det i timmar.

Varför då?

– Jag vet inte, men jag älskar allt som är äckligt. Allt som är jättemänskligt men som vi aldrig talar om. Att göra det är en frihet.

Måhända nuddar vi det som är hennes paradis, detta att få röra sig fritt mellan fint och fult, högt och lågt, vackert – och det rent motbjudande. Min enda invändning är att jag alltid har trott att just Gina Dirawi, om någon, haft denna rörelsefrihet. Varit den kaxiga, unga och orädda. Som stod inför miljonpublik i Melodifestivalen och småpratade som om vi satt hemma i hennes kök. Vågade driva med både svenskar och muslimer med samma muntra energi.

Annons

Hon håller med, men säger att allt det där bara var en del av henne. Kvar fanns det mörka, det sköra.

Att gå in i det där mörkret var svinjobbigt. Men också intressant.

– Det blev så jävla glatt hela tiden. Jag vet, det är ingen mänsklig rättighet att få visa alla sina sidor framför en tv-kamera men till slut kände jag att programledarrollen blev för snäv. Kostade för mycket. Det fanns också en given gräns som inte fick överträdas, så kändes det.

Hennes suck är tung:

– Tv-branschen har en rädsla för vilda kvinnor. Fortfarande.

I hennes bok verkar även killar skygga för de kraftkvinnor som hon har skrivit fram.

Enligt Gina stämmer det väl med verkligheten. Runt henne finns många starka kvinnor som ”har svårt med relationer”. Att en av kvinnorna i hennes bok är ännu mer utsatt och så småningom blir inlagd på en psykiatrisk avdelning var ett mörker som historien krävde, säger hon.

– Jag tror att alla måste gå sönder någon gång. Det är något jag själv kan relatera till. Inte så att jag har varit inlagd på psyket men jag känner de som har varit det, jag har varit där och besökt närstående. Att gå in i det där mörkret var svinjobbigt. Men också intressant. För vad händer när våra fasader spricker, vem blir vi efteråt – när vi har lagat ihop oss igen?

Annons

Vänta, vi måste nog ta in hennes egen historia. Dokumentärfilmen ”Vad hände med Gina Dirawi?” finns kvar på SVT-play och jag ser den med stigande häpnad. Och förtvivlan. Över att en ung tjej blev förföljd, överöst med hot och hat för att – ja, vad då? För att hennes karriär gick för snabbt från de egna filmerna hon lade ut på Youtube till att hon blev superproffsig programledare för Melodifestivalen, tre gånger? Eller var hon för provokativ redan julen 2015 när hon blev SVT:s julvärd och som muslim skulle lotsa tittarna genom Jesus födelsenatt?

Gina Dirawi som julvärd 2015.
Gina Dirawi som julvärd 2015. Foto: Jimmy Wixtröm/TT

I dokumentärfilmen medger dåvarande tv-chefen Eva Hamilton att det kanske inte var bra att låta en så ung tjej vara julvärd: ”Jag tror att det lämnade ärr hos henne.”

Annons

När Gina Dirawi själv ska berätta hur förföljelsen påverkade henne får hon leta efter ord. Till slut säger hon att hon tystnade. Bet ihop. Försökte göra så lite väsen av sig som möjligt förutom de timmar hon stod på scen.

Det handlar om strukturer, om tiden. En gång blev kvinnor som jag brända på bål.

– Eller hur ska jag förklara ... det ströp min person. Säg att vi människor är som lampor, min fick en dimmer som släckte ner mig bit för bit. Den yttre verkligheten blev ett fängelse, ett tag hade jag livvakter runt mig hela tiden. Men även mitt inre begränsades på ett sätt som jag inte önskar någon annan. Ingen sa, eller också kunde jag inte ta in, att det handlade om så mycket mer än mig som person. Jag var inte den första kvinnan som skulle tystas för att hon hade tagit för stor plats. Det handlar om strukturer, om tiden. En gång blev kvinnor som jag brända på bål.

Hennes bakgrund spelade in, förstås. Att hennes föräldrar är palestinska flyktingar från Libanon. Själv föddes Gina visserligen i Sundsvall men bland hennes tidigaste minnen finns drömmen om att se ut som alla ljusa, blåögda ”svennar”. Och att bli bjuden på kalas hos svenska klasskamrater, hoppet som kunde flamma upp – men snabbt släcktes.

Annons

– Alla med föräldrar från andra länder har gått igenom det där. Att man inte får vara med. Det har präglat mig jättemycket. Nu, som vuxen, kan jag vända på alltihop. Jag älskar min arabiska bakgrund, att ha tillgång till så många olika världar. Tänk bara att ha vuxit upp i en norrländsk stad där man i skolan visade oss hur man flår en ekorre …

Men när din mejlkorg var fylld med tusentals hatbrev?

– Jag pratade nästan inte om det. Framför allt inte med mina föräldrar. Mamma är en sån orosperson, jag ville inte att hon skulle gå runt och ha ångest. Då hade det blivit jobbigare för mig också. Mer verkligt. Kanske hade jag inte vågat fullfölja jobbet som programledare för Melodifestivalen.

Gina Dirawi med blommor i håret i Melodifestivalens final i Friends Arena 2016.
Gina Dirawi med blommor i håret i Melodifestivalens final i Friends Arena 2016. Foto: Janerik Henriksson/TT

I dag, hon pekar mot boken, skulle hon förhoppningsvis ha lättare att navigera sig ur en hatstorm. Inte ta åt sig lika personligt.

Annons

Men en bok om några tjejer med utländsk bakgrund kan väl inte väcka samma reaktioner?

– Det hoppas jag verkligen inte. Men sånt vet men aldrig. Inte trodde jag att jag skulle bli förföljd bara för att jag tände ett ljus och presenterade Kalle Anka.

I sin bok låter hon en kvinna berätta hur man överlever: ”... och kom ihåg, så fort livet ger dig svårigheter, acceptera, släpp taget, flyt med och var en zebra.”

– Det är ett råd jag har kommit på själv. Även om jag hoppas att ingen i Sveriges historia någonsin ska behöva uppleva det jag gjorde så kan jag ändå se det som en liten gåva. Jag började förstå min roll i offentligheten. Naturens kretslopp är så coolt. Löv slår ut och lyser vackert, innan de faller av. Ibland måste något dö för att något nytt ska kunna växa fram. För alla människor kommer stunder av utmaning när vi rivs sönder inifrån – men ur det växer nya personer fram.

Gina Dirawi.
Gina Dirawi. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Det nya för henne själv blev en bättre förståelse för – och ökade kunskaper om – vad andra kvinnor har gått igenom. Genom historien. Det är ”presenten”, säger hon.

– Det känns som att jag har större kontakt med hela kvinnokollektivet.

När framgångsrika kvinnor börjar tala om sina relationer blir det bara fokus på dem.

Ett rum hålls stängt, åtminstone i intervjuer. Där innanför finns Gina Dirawis mest privata liv. I boken finns en kyss som är lika romantisk som i min ungdoms noveller; två munnar möts och stjärnor gnistrar. Men att fråga hur hon har det med den egna kärleken är lönlöst.

– Det tänker jag inte svara på. När framgångsrika kvinnor börjar tala om sina relationer blir det bara fokus på dem. Samma gäller min tro. För mig är den viktig, känns som ett hopp, som att bli buren. Mer vill jag inte säga. Det är superprivat.

Boktiteln ”Paradiset ligger under mammas fötter” är ett citat, tillskrivet profeten Muhammed. Enligt Gina Dirawis tolkning betyder det att urkraften finns hos kvinnorna. Hennes egen mamma är ett sådant exempel, den som har koll på allt. ”Medan pappa mer är en gullis som chillar runt och är bra på att lyssna.”

Men Muhammed själv, vad tror du han menade med sitt citat?

För första gången under vårt samtal tappar Gina Dirawi orden. Stirrar på mig med uppriktig häpnad:

– Men Gud, hur ska jag kunna veta det ...

Gina Dirawi har skrivit boken som hon själv saknade som 16-åring. ”Men det har inte varit lätt. Till slut satt jag i sängen med alla papper och förtorkade avokadohalvor och bara grät för att det kändes så dåligt. Men jag fick ihop det. Det är jag skitstolt över.”

Foto: Staffan Löwstedt

”Till slut kände jag att programledarrollen blev för snäv. Kostade för mycket”, säger Gina Dirawi.

Foto: Staffan Löwstedt

Gina Dirawi som julvärd 2015.

Foto: Jimmy Wixtröm/TT

Gina Dirawi med blommor i håret i Melodifestivalens final i Friends Arena 2016.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Gina Dirawi.

Foto: Staffan Löwstedt