Annons

GiselleGiselle en krutdurk som ångar av livslust

Dada Masilo som Giselle med adelsmannen Albrecht, Xola Willie.
Dada Masilo som Giselle med adelsmannen Albrecht, Xola Willie. Foto: John Hogg

Efter succén med ”Svansjön” 2014 är Dada Masilo tillbaka på Dansens hus med en ny, laddad klassikertolkning. Med koreografen i huvudrollen blir Giselle en krutdurk på scenen.

Under strecket
Publicerad

Dada Masilo och Llewellyn Mnguni som viliernas ledare.

Foto: John HoggBild 1 av 1

Giselle

Genre
Dans
Var
Dansens hus
Koreografi
Dada Masilo

Musik: Philip Miller. Teckningar: William Kentridge. Ljus: Suzette LeSueur. Kostym: David Hutt, Songezo Mcilizeli, Nonofo Olekeng

Ett gammalt ordspråk lyder: Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. Men det är inget för sydafrikanske koreografen Dada Masilo när hon går i närkamp med den romantiska klassiska baletten ”Giselle” från 1841. Älska, ja. Men absolut inte glömma och förlåta ett svek mot kärleken.

Den sydafrikanska koreografen och dansaren Dada Masilo har en särskild klockarkärlek till de klassiska baletterna, som hon stöper om i personliga, dynamiska berättelser från sin egen tid och kultur. ”Giselle” är hennes fjärde nytolkning av de klassiska baletterna, efter ”Romeo och Julia”, ”Carmen” och ”Svansjön”.

Masilo dansar själv titelrollen – i hennes tappning allt annat än en blyg bondflicka med svagt hjärta. Hennes Giselle ångar av sexualitet och livslust; hon är en krutdurk på scenen. Första akten utspelar sig vid floden, den andra i skogen. William Kartridges vackra teckningar av spröda träd fångar något av bräckligheten och styrkan i Masilos tolkning. Dräkterna är färgrika, olycksbådande moln tornar upp sig i den illusoriska ljussättningen. Philip Millers komposition hämtar inspiration från Adolphe Adams klassiska musik och skapar sin egen dynamiska klangväv av harpa, rytmiskt pulserande trummor, cello och religiösa sånger.

Annons
Annons

Dada Masilo och Llewellyn Mnguni som viliernas ledare.

Foto: John HoggBild 1 av 1
Dada Masilo och Llewellyn Mnguni som viliernas ledare.
Dada Masilo och Llewellyn Mnguni som viliernas ledare. Foto: John Hogg

Första akten börjar lite trevande men snart nog är vi indragna i ett dramatiskt känslorus med feministiska förtecken. Och i andra akten möter publiken en blodtörstig skara av båda könen, besläktad med antikens hämndgudinnor. Rasande, beväpnade med vinande piskor, påhejade av sina anfäder. Albrecht har inte en chans. Dödsdansen är obarmhärtig, plågsam. Efteråt kastas moln av aska upp i luften. Lugnet lägger sig, som efter ett vulkanutbrott.

Den fenomenala ensemblen ger allt i det mer än timslånga spelet som håller ett uppdrivet, krävande tempo. Masilos gruppkoreografi kommer allra bäst till sin rätt i andra akten som är mer sammanhållen än den första. Xola Willies svekfulle Albrecht är perfekt som partner till Masilos dynamiska Giselle.

På Kungliga Operan har vi sett ryska Natalia Makarovas version av den klassiska ”Giselle” men Masilos nytolkning har mer gemensamt med Mats Eks adaption från 1980-talet. Berättelsen om Giselle fortsätter att leva och beröra; att möta ny publik.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons