Annons

Dunkel skogGlädjen har runnit ur hennes författarskap

Efter att ha skrivit flera böcker med judisk tematik känner sig Nicole gisslantagen av den judiska gemenskapen – hennes skrivande är inte längre hennes eget. Marit Furn läser Nicole Krauss nya roman vars landskap är kantigt och ganska ogästvänligt, om än intressant.

Under strecket
Publicerad

Nicole Krauss.

Foto: Goni Riskin Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

Nicole Krauss.

Foto: Goni Riskin Bild 1 av 1
Nicole Krauss.
Nicole Krauss. Foto: Goni Riskin

Dunkel skog

Författare
Nicole Krauss
Genre
Prosa
Förlag
Brombergs

Övers: Inger Johansson 320 s.

Att kalla honom en judisk författare […] eller ännu värre en experimenterande författare, är detsamma som att missförstå hela hans människokärlek, som stod över alla kategoriseringar.

Stycket är hämtat ur Nicole Krauss genombrottsroman ”Kärlekens historia” från 2005. I första hand tjänar det som beskrivning av en av romanens huvudpersoner. Men det ljuder samtidigt av glatt trots mot alla som med hjälp av etiketter vill reducera litteraturen till språkrör för någon enskild grupp eller falang.

I Krauss senaste roman ”Dunkel skog” har just detta ianspråkstagande förvandlats till en tvångströja för författarens fiktiva namne, Nicole. Efter att (i likhet med Krauss själv) ha skrivit flera böcker med djupa rötter i judisk tematik, känner hon sig gisslantagen av den judiska gemenskapen. Hennes skrivande, får hon höra, är inte ens hennes eget. Det tillhör dem alla, eftersom det utgör en väsentlig del i den levande berättelsen om det judiska folket, den som skapat dem och hållit dem samman.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Men det är inte bara detta som snärjer Nicole och ger henne skrivkramp. Hon känner sig bunden vid alla de olika konventioner hon har anpassat sig till, på bekostnad av hennes frihet och originalitet. Smått desperat lämnar hon make och barn i Brooklyn för att göra en resa till Israel, och besöka det hotell i Tel Aviv där hon tillbringat sin barndoms somrar.

I romanens parallellhistoria drabbas samtidigt den förmögne åldringen Jules Epstein av en liknande kris. Sedan hans föräldrar dött har han börjat känna sig kvävd av alla sina svulstiga tillhörigheter. Han skiljer sig, går i pension, ger bort allt han äger bit för bit och gör själv en resa till Tel Aviv, där varje sten i det omgivande landskapet minner om landets historia.

Medan Nicole å sin sida får kontakt med en märklig man som involverar henne i ett projekt rörande Franz Kafkas kvarlämnade papper, finner sig Epstein snart på utflykt med en påstridig rabbin som grundat ett sällskap för ättlingar till Bibelns kung David, den ätt som enligt myten en dag ska ge upphov till Messias.

Vad som sker dem båda på det yttre planet är dock underställt det som sker i deras inre. Båda befinner sig på sitt sätt i samma dunkla skog där Dante, till mitten hunnen av sin levnads vandring, irrar vilsen i inledningen till ”Den gudomliga komedin”. Vad de behöver för att komma vidare är också samma slags tomrum som uppstod då Gud för ett ögonblick drog sig tillbaka just innan han skapade världen.

Annons
Annons

Hela boken tycks vittna om en liknande process inom Krauss själv. För snarare än en storslagen roman framstår ”Dunkel skog” som ett myllrande konglomerat av tankar och existentiella funderingar, av finurliga men ofta skissartade uppslag, uråldrig mystik och etymologiska samband, som det att Kafka nästan låter som hebreiskans davka, en beteckning för något som görs bara för att ställa till förtret.

Det är fascinerande på ett intellektuellt plan, men knappast publikfriande, vilket också rimmar väl med Nicoles önskan att inte vara någon till lags. Här och där dyker det upp smått fantastiska betraktelser över något: ambivalensen i synen på dagens Israel, dynamiken i skilsmässor, skillnaden mellan litteratur och dans. Men ofta blir texten mer redogörande än gestaltande, därtill ibland en smula rörig.

Det är som om den ljusa glädje, värme och humor som besjälade ”Kärlekens historia” successivt har runnit ur Krauss författarskap. Uppföljaren ”Det stora huset” var lika skarp i tanken och full av vindlande öden som den förra, men betydligt allvarligare i tonen. I ”Dunkel skog” har ytterligare något av det lättsamma dränerats bort. 

Kvar framför oss ligger den knaggliga bottnen. Den är ett kantigt och ganska ogästvänligt landskap, men likväl intressant att vandra runt i, om man bara valt rätt sorts kängor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons