Annons

OsebolGlesbygdsröster bildar egensinnigt körverk

Journalisten Marit Kapla (född 1970) är uppvuxen i Osebol, men bor idag i Göteborg. Hon har varit konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival och är i dag en av två redaktörer för kulturtidskriften Ord & Bild. I debutboken ”Osebol” har hon intervjuat runt 40 vuxna invånare mellan 18 och 92 år, alla bosatta i värmländska Osebol.
Journalisten Marit Kapla (född 1970) är uppvuxen i Osebol, men bor idag i Göteborg. Hon har varit konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival och är i dag en av två redaktörer för kulturtidskriften Ord & Bild. I debutboken ”Osebol” har hon intervjuat runt 40 vuxna invånare mellan 18 och 92 år, alla bosatta i värmländska Osebol. Foto: Trinidad Carillo

Vi lever i de glest luftiga lyriktegelstenarnas tid. Det konstaterar Therese Eriksson efter att ha läst journalisten Marit Kaplas 800 sidor tunga debutbok om den värmländska orten Osebol. Ett egensinnigt utfört diktverk, tycker hon om Kaplas förmåga att förvalta och återge dessa röster med både värme och nyfikenhet.

Under strecket
Publicerad

Osebol

Författare
Marit Kapla
Genre
Prosa
Förlag
Teg Publishing

811 s.

Hem till byn. Det är en rörelse som, oavsett om den sätts i verket eller ej, finns i vårt kollektiva medvetande. Den finns i städerna, hos inflyttade glesbygdsbor och deras ättlingar, som en avskräckande otänkbarhet eller lockande möjlighet. Den finns i byarna, de som gapar allt tommare, som ett envist hopp. Hem till byn. Det är dit journalisten Marit Kapla färdas i sin skönlitterära debut, den 800 sidor långa diktkolossen som helt sonika fått namn efter byn där hon växte upp – ”Osebol”.

Vilket diktverk! Om en gång är ingen gång kan vi väl efter två gånger säga att vi – med Linnea Axelssons ”Ædnan” (2018) och nu Marit Kaplas ”Osebol” – lever i de glest luftiga lyriktegelstenarnas tid. Och precis som Axelsson diktade om Porjus berättar också Kapla en liten orts historia. Men ”Osebol” är inget fiktivt epos, utan en dokumentärpoetisk framställning byggd uteslutande på invånarnas egna utsagor: strax över 40 vuxna människor – snart sagt byns alla vuxna invånare – i nordvärmländska Osebol, intill Klarälven, kommer till tals i Kaplas bok. Ingen glömd, alla nämnda med namn.

Annons
Annons

Sidorna må vara glesa, men boken är desto tätare när det kommer till vad som blir sagt och i den värme och nyfikenhet Marit Kapla gestaltar genom att lyssna till de intervjuades berättelser. Här ryms Osebol-bor sedan generationer liksom inflyttade från Danmark och Holland. Kvinnor och män, unga och gamla, par och ensamma.

Glädjen över domherren samsas med indignation över vargen.

Glädjen över domherren samsas med indignation över vargen. Minsta gemensamma nämnare är erfarenheten av att bo och leva på landsbygden, på en ort som sakta krymper och dräneras. Kapla har rensat, redigerat och radbrutit, men citaten är ordagranna och man kan fråga sig: var börjar och slutar en författare, egentligen? Marit Kapla visar dock förtjänstfullt att författaren inte enbart är en berättelses uppdiktare, utan i hög grad också dess förvaltare. 

”Det ska jag tala om för dig 

att mitt liv har varit som Värmland. 

Berg och dalar. 

Det har gått upp och ner.” 

Orden är Åke Axelssons (f. 1947) i bokens inledande rader; en dikt som gör sig utmärkt som upptakt eftersom den omedelbart placerar läsaren i landskapet, men också för att den bär på en mentalitet som är representativ om inte för hela boken – befolkningen! – så åtminstone för lejonparten av den. Om vi lärde känna ett visst norrbottniskt jämnmod i David Väyrynens ”Marken” (2017), är det nog dess värmländska motsvarighet vi finner hos Kapla.

”Osebol” är ett egensinnigt utfört diktverk om en resa som är tämligen vanlig i mångas liv.

Det är alltså inte bara i metoden eller till formen – insamlandet av röster som bildar ett körverk – böckerna utgivna på samma förlag liknar varandra, utan än mer i mentaliteten som skildras. I ”Marken”, och dikten ”Femti femti”, skriver Väyrynen: ”det måste man ändå säga att nå äre dagar som allt går åt helvete och man tänker / bara att det är nån som vill jävla med en men sen äre ju vissa dagar som är så / grym så man glömmer helt att det har vart dåligt men jag gissar så äre väl att / det är ungefär hälften bra och hälften sämre”. I ”Osebol” konstaterar Christer Larsson (f. 1982), som övertagit farföräldrarnas hus, sakligt: 

”Jag var intresserad av att flytta hit. 

I mitt jobb spelar det inte så stor roll var jag bor heller. 

Jag jobbar som snickare på Skanska. 

Ibland är man hemma 

ibland är man i Karlstad 

och ibland nån annanstans.”  

David Väyrynen, liksom Mats Jonsson och Svetlana Aleksijevitj, har varit självklara referenspunkter i den omfattande förhandsuppmärksamhet som ”Osebol” fått. Adderar man, för formatets skull, också Linnea Axelsson får man en ganska bra bild av den journalistik på vers – lyrisk journalistik? ­– som Kapla skriver och som sannerligen inte är särskilt vanlig i bokfloran. ”Osebol” är ett egensinnigt utfört diktverk om en resa som är tämligen vanlig i mångas liv och föreställningar, och möjligen alltmer också i konstnärliga framställningar. Det är rörelsen som, i en kultur som av hävd utsett staden till symbol för utveckling, går i motsatt riktning. Hem till byn.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons