Annons

Mai betyder vattenGlimrande debut – Gud är som en strypsnara

Kayo Mpoyi är född 1986 och bor i Stockholm. Hon har gått Biskops-Arnös skrivarlinje, är medieproducent och just nu gästskrivlärare på Kvinnofolkhögskolan. ”Mai betyder vatten” är en imponerande debutroman, skriver Lina Kalmteg.
Kayo Mpoyi är född 1986 och bor i Stockholm. Hon har gått Biskops-Arnös skrivarlinje, är medieproducent och just nu gästskrivlärare på Kvinnofolkhögskolan. ”Mai betyder vatten” är en imponerande debutroman, skriver Lina Kalmteg. Foto: Kajsa Göransson

En liten flicka växer upp i dåvarande Zaire, under en allseende dömande gudsblick och trängd av patriarkala strukturer och kvinnoförtryck. Lina Kalmteg läser Kayo Mpoyis ”Mai betyder vatten”, en debutroman med en egen glimrande ton.

Under strecket
Publicerad
Foto: Norstedts Bild 1 av 1

Mai betyder vatten

Författare
Kayo Mpoyi
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

255 s.

”Vilken debut!” ”Så lovande!” Nej, såna små utrop gör jag inte alls när jag läser ”Mai betyder vatten” av Kayo Mpoyi. Trots att det vore fullkomligt logiskt. I stället slukar jag romanen som om den vore skriven av en etablerad författare, med flera verk bakom sig. Sveps med, övertygas, förs till Dar es-Salaam, Tanzania, till 1989 och några år framåt, i en berättelse om Gud, orden och kvinnoförtrycket.

Jag-berättaren Adi är fem år och ska få en lillasyster, resultatet av att mamma har svalt en jordnöt, som Adis sju år äldre syster Dina har lurat i henne. Systern föds, men visar sig vara bräcklig, har svårt att andas. Hon får namnet Mai, efter gammelfarmor Mai som fick en förbannelse över sig.

Samtidigt som Mai blir allt sjukare och åren går faller familjen samman. Av arvsynden, den ständigt närvarande och förstörande, men mer konkret på grund av den onde pappan som inte drar sig för att ta tag i Adis huvud och drämma det i bordet när hon gjort sådant som fina flickor inte får.

Familjen kommer från Zaire, nuvarande Kongo-Kinshasa. Som en kuliss skildras oroligheterna där under den här perioden, kolonialismen skissas som en förklaring till familjens misär. Framför allt är det en roman om kvinnoförtryck. Men också om en kokande kvinnorevolt som då och då når upp till ytan.

Annons
Annons
Foto: Norstedts Bild 1 av 1

Jag vill som läsare rycka in och hjälpa henne.

Utan att veta det står Adi själv för ett litet uppror i sitt sökande efter flick- och kvinnorollen, hon försöker förstå sig på sin lust och sitt kön utan att någonsin få något förklarat för sig. Mitt i det där blir hon samtidigt offer för mäns sexualitet, för övergrepp som hon själv är för liten för att begripa. Jag vill som läsare rycka in och hjälpa henne.

Familjens patriarkala struktur blir en symbol för något större, för en värld där män så ofta styr eller har styrt, där synen på kvinnors sexualitet är dödande snäv.

Foto: Norstedts

Gud ligger som en strypsnara runt hela familjen, kritiken mot religionen är skarp.

I varje skrymsle finns Gud, han som vet och ser allt, antecknar allt Adi gör. Inför honom är det så lätt att anses syndig och smutsig. ”Hårdast straffade gud kvinnan för allt var hennes fel.” Gud ligger som en strypsnara runt hela familjen, kritiken mot religionen är skarp.

Kanske är det bara orden som kan rädda dem, för det här är en berättelse som visar på berättandets kraft och om hur det verkliga livet kan slingra sig samman med myterna så att det blir omöjligt att skilja dem åt. Ingenjörspappan som nästan ständigt sitter med näsan i lexikon tror rent av mer på orden än på människor. Och det är genom att berätta om gammelfarmor Mai som lillasyster Mai kan räddas, det säger Gud till Adi. Det gör också Adi i några av alla de historier som finns i romanen. Möjligtvis finns det en viss brist just där, ibland är historierna lite knepiga att få in i den stora berättelsen, ibland är de lite övertydliga.

Annons
Annons

Kayo Mpoyi tecknar komplexa individer, till och med den grymme fadern får jag viss förståelse för.

Fast det är i en debutroman som annars känns så imponerande trygg, som inte trevar nervöst efter en egen ton. Den finns där redan, glimrande. Det är en bok skriven av en författare som är född i Kongo och uppvuxen i Tanzania tills hon kom till Sverige som tioåring och som framstår som så internationell. Kayo Mpoyi lyckas dessutom komma nära människorna hon berättar om, även när det sker i ett slags magisk sagostil och trots att allt beskrivs genom Adis blick. Kayo Mpoyi tecknar komplexa individer, till och med den grymme fadern får jag viss förståelse för. Det är som att allt utspelas bakom ett försonande filter.

Adi vill bli författare redan som barn, när mamman berättar för henne att det finns något som heter så. ”Det är något som faller på plats. Jag ser på mamma som om hon precis yttrat något på ett nytt språk.” Jag anar att Kayo Mpoyi också har velat det, misstänker att hon är fylld med berättelser som bara väntar på att skrivas ned. Den nu 33-åriga författaren tillägnar boken sitt ”sexåriga jag”. Den där sexåringen kan vara väldigt nöjd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons