Annons

Shepherd in a sheepskin vestVarje rad blir till poesi av hans glimrande intelligens

Bill Callahan.
Bill Callahan. Foto: Roy J Baron/TT

En smått makalös skald: med filosofisk värme tonsätter Bill Callahan vardagligheter i ett familjeliv där en tisdagsmorgon kan te sig som ett omvälvande mirakel.

Under strecket
Publicerad

Shepherd in a sheepskin vest av Bill Callahan

Bild 1 av 1

Shepherd in a sheepskin vest

Artist
Bill Callahan
Genre
Rock
Musikbolag
Drag City
År
2019

Betyg: 5 av 6

Bill Callahans långa ökenvandring är över. Han har vikt upp byxbenen, tagit av sig skorna och blickar ut över en oändlig horisont; kisande mot solen med svalkande vatten nästan upp till knäna.

Under det allra tidigaste 1990-talet började Callahan ge ut motsträvig musik under artistnamnet Smog. Hans redan då mörkt fängslande baritonröst gav hans texter en karakteristisk och nästan ögonblicklig patina som – långt innan Callahans musikaliska idéer hann ikapp – separerade Smog från samtida likasinnade amerikaner som Stephen Malkmus i Pavement eller Sebadohs Lou Barlow.

Callahans små sånger handlade länge och nästan undantagslöst om alienation, en självvald isolering från omvärlden och omöjligheten att överhuvudtaget interagera med andra människor.

Under det här seklet har han upphört att kalla sig Smog och lika metodiskt som noggrant genomgått en långsam metamorfos från svårt självmedveten outsider till den amerikanska singer-songwritertraditionens främsta nutida poet. Jag förstår att det möjligen låter överdrivet, men jag tycker verkligen att han är en smått makalös skald.

Annons
Annons

Shepherd in a sheepskin vest av Bill Callahan

Bild 1 av 1

Det har gått tio år sedan Callahans aningen större genombrott med albumet ”Sometimes I wish we were an eagle”. Där öppnade han för första gången i vuxen ålder, kändes det som, dörren och några fönster och släppte in frisk luft i sin musik. Kanske var det därför namnet Smog inte längre var applicerbart?

Bill Callahan hade hunnit bli 43 år gammal.

Shepherd in a sheepskin vest av Bill Callahan
Shepherd in a sheepskin vest av Bill Callahan

Ytterligare tio år senare återvänder han till musiken efter sex års tystnad. Och han är glad, till och med lycklig, och nöjd med – nästan – allt som livet ger.

Humor har alltid varit en outbytbar ingrediens i Callahans konst, likt hans själsfrände David Berman (Silver Jews) är hans texter ofta som skapta att citera, fyllda som de har varit av av smarta och cyniska one-liners.

Men Callahans komedi-ådra har utvecklats till något större: en medvetet naivistisk – men inte det minsta naiv – och filosofisk värme som nästan bekymmerslöst tonsätter vardagligheter i ett familjeliv där varje konventionell tisdagsmorgon ter sig som ett omvälvande mirakel.

Över hela ”Shepherd in a sheepskin vest” och dess tjugo relativt korta sånger vilar en avväpnande och ganska glimrande intelligens som förvandlar så gott som varje rad till insiktsfull poesi.

I ett krokigt nedstigande led från både Emily Dickinson och Leonard Cohen tar han sig sömlöst an sitt eget bröllop, sin mammas bortgång i cancer, födelsen av sin son, Bass, och, givetvis, hur han delar skräddare med Hulken.

Det är ett album, en tonsatt lyriksamling, om så för popmusiken ovanliga ämnen som ansvar, strävan efter godhet och att – hyfsat sent i livet – plötsligt uppfylla en funktion som är viktigare än något som har föregått det. Det är andligt upplyftande musik om ljuset och välsignelsen utan att för den skull någonsin framstå som ett kristet – eller ens agnostiskt – verk.

I try to be a good person/ I wonder if that’s annoying, skaldar Callahan för säkerhets skull i sången som heter just ”The ballad of the Hulk”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons