Annons

Maria Ludvigsson:Glöm Cary Grant och Sean Connery!

Foto: TT
Under strecket
Publicerad

Du kommer att möta en lång, mörk främling! Och så är saken biff. Gamla tiders pådyvlade flickdrömmar var falska, men är vår tid så mycket bättre?

Tino Sanandaji, nationalekonom, skriver i Dagens Industri (3/10) om den privata skuldsättningen. Hans poäng är att det inte spelar någon roll att statsfinanserna är goda, när medborgarnas privatekonomi är så sårbar som svenskarnas. Låga offentliga skulder och överskott hjälper inte privatpersoner utan eget sparande.

Den privata skuldsättningen har vuxit. Enligt Sanandaji har den ”passerat 10 000 miljarder kronor och uppgår till 234 procent av BNP”. Sveriges privata sektor är världens sjätte mest skuldsatta. Av de privata tillgångarna är en stor del låst i pensionssparande. Han påpekar också att svensk ekonomi, enligt Vallokalsundersökningen, var valets sjätte viktigaste fråga.

Detta borde ju få varenda tänkande vuxen att ligga vaken nätterna igenom. Men på ett allmänt plan lever vi som om morgondagen tas om hand av politiken.
Och undra på det! Det politiska projektet har i decennier gått ut på att medborgaren inte ska bekymra sig över ekonomi och sparande. Politiken skulle ta hand om sånt.

Annons
Annons

Det gällde allt från att spara pengar inför semestern till att lägga undan pengar för sämre tider. (Svenska medborgare får mer betalt när de tar semester än annars, eftersom politiken sett till att pengar dras regelbundet och dyker upp på lönekontot lagom till semestern.)

Detta paternalistiska, socialdemokratiska systembygge har gjort oss oförmögna att ta ansvar för vad som komma skall. Genom medveten politik har en liten del av våra inkomster varit våra att disponera. Att 1990-talets skattereform hade ”hälften kvar” som principiellt mål säger åtskilligt. Än mer säger det att principen bara höll några år. I dag är den sedan länge borta.

Tvärtemot allt förnuft har belåning varit lönsamt. Enda sättet att sänka skatten har varit att ta upp ett rejält lån och helst bo i överprisade bostadsrätter. Sparande har däremot varit en dålig affär. Bättre då att staten tar hand om slantarna och delar ut dem efter behov. Folkhemsbygget och frigörelsen är svåra att få ihop.

Självständighet kostar och det är bara de egna resurserna som är dina att bestämma över. Susanna Popova har beskrivit det väl i essän ”Du ska inte behöva be en karl om pengar till silkesstrumpor” (Timbro förlag, 2018). Titeln räcker långt.

En självklar punkt på den borgerliga reformagendan ska vara en frihetlig ekonomisk politik. En sådan ska göra medborgaren självständig i förhållande till varje överhet oavsett om det är staten eller prinsen.

Så vad har Sanandaji med den långa mörka främlingen att göra? Absolut ingenting. Men hans beskrivning av det privatekonomiska eländet är en nyttig påminnelse om vårt behov av ekonomisk självständighet. Staten befriar varken kvinnor eller män, och ingen politiker ska slå i oss det igen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons