Annons

Elisabet Andersson:Glöm fin och ful arkitektur – ni missar det viktigaste

Att Borlänge utsetts till Sveriges fulaste stad har lett till en tröttsam diskussion om arkitektur, menar Elisabet Andersson.
Att Borlänge utsetts till Sveriges fulaste stad har lett till en tröttsam diskussion om arkitektur, menar Elisabet Andersson. Foto: Stefan Jerrevång/Aftonbladet/IBL
Publicerad

Många har gjort en stor grej av att Borlänge korats till Sveriges fulaste stad. Det är en tröttsam och utseendefixerad arkitekturdiskussion som pågår just nu. ”Är modern arkitektur ful?” är titeln på en debatt på Kulturhuset i Stockholm på onsdag.

Mot bakgrund av all pajkastning mot fasader, former och hela epoker är det befriande att Sverige nästa år får en riksarkitekt som kan vrida blicken mot andra frågor. Helena Bjarnegård är inte husarkitekt; hon är stadsträdgårdsmästare i Göteborg och utbildad landskapsarkitekt. I en första kommentar betonar hon att riksarkitekten inte ska vara ett ”tycke och smakråd”.

Just nu är stadens mellanrum viktigare än själva byggnaderna. Det handlar om hur staden ska hålla ihop. Det handlar också att om att det gröna har haft svårt att hävda sig i de senaste årens ekonomistiska stadsbyggande; vi har sett krympande skolgårdar och nya stadsdelar med underdimensionerade parker.

Annons

Parallellt med den högljudda debatten pågår ett ofta slentrianmässigt stadsbyggande.

"Bygg i gammal stil!" "Bygg skyskrapor!" "Bygg traditionell kvartersstad!" Så låter de arga rösterna på nätet (samtidigt som olika nätgrupper kan falla varandra i famnen på ett oväntat sätt, som när Arkitekturupproret och Yimby förra veckan hade gemensamt möte i Stockholm).

Parallellt med den högljudda debatten pågår ett ofta slentrianmässigt stadsbyggande. Kortsiktiga intressen får styra, segregationen befästs och parker naggas i kanten.

Men räkna med att klimatkrisen leder till en ny syn på staden. Det gäller både att motverka klimatförändringar och att med hjälp av bland annat grönska göra städer bättre rustade för värmeböljor och skyfall.

"Klimatförändringar sätter press på våra städer", skrev landskapsarkitekten Mattias Gustafsson nyligen i ett debattinlägg. Städer med mycket hårdgjord yta är sårbara för extremväder; stockholmarna kände det in på bara skinnet i somras när fläktarna sålde slut i butikerna.

Staden behöver också beskogas.

Riksdagen har klubbat en ny arkitekturpolitik. Riksarkitekten ska stötta kommunerna när det gäller gestaltning och hållbarhet, och förhoppningsvis bidra till att höja nivån på den allmänna debatten. 2019 blir det alltså lite oväntat en stadsträdgårdsmästare som kliver in i rollen som Sveriges första permanenta riksarkitekt.

Men efter en sommar med extremvärme, då många kommuner har anledning att räkna på hur mycket de kan sänka temperaturen genom trädplantering, framstår det som helt rätt att plocka en stadsträdgårdsmästare till jobbet.

Parker och träd ger oss rekreation och skönhetsupplevelser, men de bidrar också till att reglera temperaturer. Mattias Gustafsson föreslog i sitt debattinlägg tre viktiga faktorer för framtidens stadsutveckling: beskogning, bykänsla och hydrotopografi.

Bykänsla handlar om att starka sociala nätverk gör oss bättre rustade för kriser. Hydrotopografi syftar på att hantera skyfall på ett smart sätt – att i stadens mellanrum leda dagvatten till lagring, och samtidigt skulptera marken så att den både kan hantera översvämningar och fungera som social yta.

Men staden behöver också beskogas, enligt Mattias Gustafsson. Ett lite lagom provokativt påstående som borde öppna för en intressant diskussion om vilken stad vi vill ha framöver.

Efter reklamen visas:
Mellan Raderna – Metoo
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons