Annons

Daniel Schatz:Glöm inte Srebrenica

Minnesplatsen i Potočari.
Minnesplatsen i Potočari. Foto: Darko Bandic/TT

Det som aldrig skulle få hända igen gjorde det mitt framför ögonen på Sverige och Europa.

Under strecket
Publicerad

Bilfärden genom östra Bosnien kantas av slingrande bergsvägar och branta dalgångar längs floden Drina som stått som symbol för mötet mellan Balkans kulturer genom historien. Den pittoreska sommaridyllen förbyts snabbt mot död när vi möts av tusentals vita gravstenar på minnesplatsen i Potočari sex kilometer nordväst om Srebrenica.

För 24 år sedan mördades omkring åtta tusen bosniakiska män och pojkar i denna region av styrkor från det självutnämnda Republika Srpska, i vad som betecknats som den grövsta krigsförbrytelsen i Europa efter andra världskrigets slut.

Medan kvinnor och barn beordrades gå ombord på bussar för transport till områden kontrollerade av den bosniska armén, eskorterades män och pojkar till avrättningsplatser. De ställdes upp på rad och mördades kallblodigt i förbrytelser som den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien betecknat som ett folkmord.

Mordplatserna var många: en lagerbyggnad i byn Kravica, en skola och ett kulturhus i orten Pilica och ett majsfält vid kollektivjordbruket Branjevo. Dödsoffrens namn står inristade i alfabetisk ordning på ett halvcirkelformat minnesmärke i marmor.

Annons
Annons

I samband med årsdagen av den 11 juli begraver anhöriga varje år lämningar från nya kroppar som identifierats i massgravarna. Men minnena försvinner aldrig, säger Hasan Hasanović som överlevde massakern.

Han berättar metodiskt om den långa kolonn av tusentals män som försökte fly undan katastrofen genom att vandra till den regeringskontrollerade staden Tusla i en bergsterräng kantad av bakhåll, död och lidande. Han talar om hur hopp förbyts mot förtvivlan när han skiljs från sin far, farbror och tvillingbror under den kaotiska flykten.

”Jag begravde far 2003 och min tvillingbror två år senare efter att de grävts upp från massgravarna”, säger Hasan tystlåtet. ”Jag vet fortfarande inte hur eller var de mördades.” Hans farbrors kvarlevor har inte hittats.

Sorgen för Srebrenica tillhör Bosnien. Men massakern, som genomfördes på vår kontinent för blott 24 år sedan, utgör en del av vår samtidshistoria. Precis som under folkmordet i Rwanda ett år tidigare möttes Bosnienkrigets brott mot mänskligheten med passivitet av det internationella samfundet.

Det som aldrig skulle få hända igen gjorde det mitt framför ögonen på Sverige och Europa. När jag lämnar Srebrenica konstaterar jag att parollen ”Aldrig igen” är ord som inte efterlevs i praktiken.

DANIEL SCHATZ är fil. dr. i statsvetenskap och fri skribent, tidigare Visiting Fellow vid Harvard, Stanford och Columbia University i USA. daniel@danielschatz.se

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons