Annons

Jayne Svenungsson:Godheten ett mirakel i mörkt århundrade

Den fransk-litauiske filosofen Emmanuel Levinas grundade sin etik i relationen mellan jaget och medmänniskan. En ny avhandling tolkar hans etiska tänkande mot bakgrund av det mörka 1900-talets djupa meningskris.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

UNDER STRECKET

En man får i uppdrag av Stasi att övervaka ett konstnärspar i 1980-talets Östberlin. Noggrant rapporterar han om samtal, aktiviteter och umgänge, ja till och med könsumgänge. En kväll hörs skålande glas och glada röster från våningen där paret har fest. Några dagar senare avlyssnar Stasiagenten ett telefonsamtal där mannen i paret får veta att en av gästerna tagit livet av sig. Det handlar om dissidentregissören Albert Jerska som vid festen lämnat efter sig ett partitur som han givit namnet ”Sonaten om den goda människan”. När samtalet avslutats sätter sig den bedrövade vännen vid pianot och spelar stilla det komponerade stycket.

De melankoliska tonerna strömmar fram genom hörlurarna hos den ensamme Stasimannen där han installerat sig på husets vind. Händelsen blir en vändpunkt i mannens inre. Han börjar nu ljuga i sina rapporter för att skydda paret och reducerar antalet övervakningstimmar för att ensam ha insyn i ärendet. Allt utan parets vetskap.

Tragedin går till sist ändå inte att förhindra. Agent HGW XX/7 är när allt kommer omkring bara en obetydlig bricka i ett mycket större spel. Men ändå. Det godas mirakel har ägt rum mitt i det onda systemets hjärta. Som vore det endast mot denna mörka fond som den goda människan först blir synlig – som etik i ordets yttersta mening alls är möjlig.

Annons
Annons

Kanske är det så här man ska tolka ledmotivet i Florian Henckel von Donnersmarks hyllade film De andras liv från 2006. Med 1900-talets svarta register i handen har tron på människans medfödda godhet blivit ordentligt kantstött. Finns det något som vi kan kalla för etik så finns den inte nedlagd i naturen, än mindre i samhällets ordningar. Nej, etiken är något som sker på trots, något som varje dag måste förverkligas på nytt, och det är bara den enskilda människan som kan göra detta.

Kanske är det också så här man ska tolka den bärande idén i den fransk-litauiske filosofen Emmanuel Levinas (1906–1995) tänkande. Tesen förs fram i en avhandling som nyligen försvarades i Oslo av religionsfilosofen Stine Holte, Meaning and Crisis: Emmanuel Levinas and the Difficult Meaning of the Ethical (Oslo, 2011).

Holtes avhandling är en i raden av högintressanta studier om Levinas som författats i Skandinavien under senare år. Carl Cederbergs avhandling om Levinas och humanismen, framlagd vid Södertörns högskola i fjol, har redan omskrivits på denna sida (1/2 2011). För ett knappt decennium sedan disputerade den danske filosofen Henrik Vase Frandsen på avhandlingen ”Emmanuel Lévinas og Kærlighedens Visdom” (Köpenhamn, 2001) och tidigare i år lades ytterligare en avhandling om Levinas fram vid Oslo universitet, Raag Rolfsens ”Only Death Can Save Us? The God-replacement and Levinas’ (Re-)Turn from Death”.

Den speciella meriten med Stine Holtes studie är att hon skriver fram Levinas filosofi som en del av 1900-talets djupa meningskris. Om 1800-talet med dess medicinska, teknologiska och demokratiska framsteg var optimismens stora sekel, tar allt detta en tvär vändning under det följande århundrandet. Skotten i Sarajevo 1914 brukar betecknas som det symboliska ögonblick då denna vändning äger rum. Med den eskalerande konflikten och första världskrigets utbrott föds ett barbari som den europeiska människan hade börjat intala sig hörde till det förflutna.

Annons
Annons

Ändå var detta bara början. Den djupa ekonomiska krisen under 1920-talet banar vägen för 1930-talets totalitära strömningar, vilka i sin tur mynnar ut i 1940-talets inferno. Många upplever förstummelse över de ”goda” ideologiernas maktlöshet. Varför hade både liberalismen och socialismen visat sig vara oförmögna att förhindra barbariet?

När röken från ruinerna skingrats återstår bara tomhet. Känslan av alienation eller till och med äckel tränger fram genom tidens prosa, poesi och filosofi. Bland många intellektuella frodas också en djup skepsis mot de konstnärliga uttryckens förmåga att alls tillhandahålla mening. Vi möter den i Theodor Adornos ovilja att tillskriva konsten någon form av försonande eller läkande drag. Bakom oviljan anas en rädsla för att konsten ska bli ett sövande medel som sluter våra ögon inför historiens onda.

Men det är inte bara estetiken som genomgår en djup meningskris under decennierna efter kriget. I möjligen ännu högre grad drabbas den traditionella religionen. Paul Celan, Andrzej Szczypiorski och Elie Wiesel formulerar på olika sätt religionens absurditet i förintelsens skugga. ”Gud dog i Auschwitz” blir en manande fras som ingen seriös teolog längre kan kringgå.

Emmanuel Levinas delar denna djupa skepsis mot såväl estetik som religion. Även om hans texter är fulla av referenser till de stora litterära verken i västerlandets kanon – Cervantes, Shakespeare, Dostojevskij – är hans förhållande till litterär såväl som visuell konst högst ambivalent. Hans oro handlar, inte helt olikt Adornos, om det skamlösa i den estetiska njutningen i en värld som blöder. När konsten är som bäst synliggör den världens sår; när den är som sämst löper den risken att degenerera till en lättsinnig flyktmekanism.

Annons
Annons

Religionen är ett än mer komplext kapitel i Levinas författarskap. Det finns knappt en sida av hans verk som inte rymmer någon form av referens – direkt eller indirekt – till det rabbinska judiska arv som han fostrats i. Men detta ska inte förväxlas med religion i betydelsen av tron på en mäktig Gud som skänker mening åt historien. Tvärtom uttrycker Levinas på återkommande ställen sitt djupa främlingskap inför vad han benämner ”det sakrala” – föreställningen att tillvaron styrs av magiska krafter som människan inte rår på.

Den ”Gud” som ändå omtalas i hans filosofi är helt och hållet överskuggad av intresset för den andra människan. Det är en Gud som framträder endast som ett spår av någon som alltid redan gått förbi, ett spår som är inskrivet i den andra människans ansikte i form av uppmaningen ”du skall icke döda.” Vad Levinas vill säga genom den laddade metaforiken är att frågan om det transcendenta endast äger legitimitet som en del av den etiska frågan om vårt ansvar inför den andra människan.

Försöker Levinas därmed också antyda att vi genom etiken kan övervinna den djupa meningskris som vare sig konsten eller religionen längre råder bot på? Detta är, i ett nötskal, frågeställningen i Holtes avhandling.

Ser man till den populära receptionen av Levinas verk förleds man lätt tro att frågan kan besvaras med ett enkelt ja. Ofta framställs hans filosofi som en sympatisk appell för människans medfödda ansvar för sin nästa, ett slags sentida naturrättstänkande om man så vill. Holte skriver med rätta fram en betydligt mörkare filosofi. Mörkare – men också mer känslig inför tillvarons såriga och konfliktfyllda karaktär.

Annons
Annons

Även om delar av Levinas tidiga verk andas en tilltro till vår förmåga att genom språket upprätta en etisk relation till den andre, så är han akut medveten om skörheten i denna relation. Det mest grundläggande draget i den mänskliga existensen är inte den spontana godheten, utan varats ständigt hotande anonymitet eller till och med absurditet.

I de senare verken, från 1970-talet och framåt, fördjupas hans tvivel på att etiken kan återskänka mening och harmoni till en värld som sedan länge berövats sin oskuld. I grunden handlar det om samma misstro som riktas mot konsten och religionen. Ty riskerar inte även etiken att stelna till en självrättfärdigande ideologi som låter människan slå sig till ro fast förvissad om den egna godheten?

Det är i ljuset av dessa tvivel – vilka vi känner igen hos generationskamrater som Sartre och Camus – som man ska förstå den hårdföra metaforik Levinas använder för att karakterisera det mänskliga jaget. Subjektet beskrivs inte bara som bärare av ett oändligt ansvar inför den andra människan, utan som ansvarigt för den andres ansvar. Retoriken har, begripligt nog, utsatts för hård kritik av Levinas vedersakare. Så har exempelvis en lång rad feministiska tänkare påtalat det farliga med en etik som förhärligar det slags självutplånande drag som ofta är en bitter verklighet i kvinnors liv.

En av de många styrkorna i Holtes studie är att hon avkläder det delvis missriktade i denna kritik. Vad kritiken helt förbigår är att Levinas krävande metaforer inte syftar till en faktisk etik i form av en föreskrivande manual för hur människan bör bete sig. Istället brottas han med den mer djupgående frågan om hur det etiska alls är möjligt – hur subjektet måste vara konstituerat för att något sådant som etiskt ansvar i första rummet ska kunna uppstå.

Annons
Annons

Levinas är sålunda helt på det klara med att faktisk etik bygger på principer som ömsesidighet, respekt och förhandling mellan olika intressen. Men för att denna etik ska förbli etisk måste den oupphörligen störas av denna mer djupliggande röst som minner subjektet om att det aldrig är tillräckligt, att det alltid finns mer att göra.

För att förstå drivkraften bakom Levinas livslånga brottning med etikens förutsättningar bör vi åter påminna oss om den historiska kontext som 1900-talet utgör. Efter att ha sett alltför många storvulna visioner resa sig och falla bar Levinas på en djup misstro mot färdigskurna teorier om vad som karakteriserar en god människa eller ett gott samhälle. Det förrädiska med sådana teorier är att de alltför lätt intalar människan att hon står på det godas sida. Och är det någonting vi kan lära av de stora frälsande ideologierna genom historien – från kristendomen i dess sämre stunder (inkvisitionen, korstågen, häxprocesserna) till socialismen i den tyska ”demokratiska” republiken (DDR) – så är det att den blinda tron på den egna godheten ofta förleder människan att begå de mest barbariska övergreppen.

Levinas beskylls ibland för att vara en a-politisk tänkare. Kritiken är befogad om man med ”politisk” förstår att oreflekterat underordna sig ett bestämt ideologiskt program. Det svåra valet mellan gott och ont – det val som gör oss till människor – får aldrig överlåtas till kyrkan, nationen eller partiet. Det måste varje dag fattas av den enskilda människan.

Inte heller får kallet att vara en god människa vara förbundet med villkor om politisk eller himmelsk belöning. Etiken, tycks Levinas vilja säga, är alltid till för sin egen skull. Ett mirakel som bryter fram mot en fond av sårighet och mörker och som vare sig utlovar lycka, mening eller harmoni åt det etiska subjektet. Skulle den ändå göra så är även detta ett mirakel. En nåd. En gåva.

Annons
Annons

I epilogen till De andras liv återfinner vi den tidigare Stasiagenten dragandes på en vagn reklamblad längs Karl-Marx-Allee. Några år har gått sedan murens fall, Stasiarkiven har offentliggjorts och mannen i konstnärsparet har blivit varse inte bara att han under alla år var övervakad, utan även att han under den sista tiden hade en änglavakt. Upptäckten har återgivit honom skaparkraften och han har nu publicerat sin första bok på åratal, ”Sonaten om den goda människan”.

Stasimannen får under sin promenad syn på boken i ett skyltfönster. Han går in i bokhandeln, slår upp boken och finner orden ”Till HGW XX/7, i tacksamhet”. ”Ska det vara en gåva?”, frågar kassörskan när han ska betala. ”Nej”, svarar mannen, ”den är till mig.”

Jayne Svenungsson är docent i systematisk teologi, verksam vid Teologiska högskolan i Stockholm. Hon forskar inom projektet ”Tid, minne och representation”.

Jayne Svenungsson

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons