Annons
Gäst

Godhjärtade svenskar i en obeveklig värld

Svenska hjärtan.
Svenska hjärtan. Foto: Jessica Gow / TT

Sämre med jämlikheten i Sverige.

Under strecket
Publicerad

Migrationen tar inte slut. Den kommer att fortsätta och fortsätta och fortsätta. Vi skulle behöva seriösa offentliga djupdykningar i ämnet, men vad vi får är – ojämlikhet.

Man skulle kunna tro att ojämlikhet är ett av Sveriges stora problem eftersom Stefan Löfven går ut i en debattartikel à la Palme om ojämlika inkomstskillnader och villkorsskillnader. Undersköterskor mot bolagstoppar. Rörmontörer mot storbanker (Expressen 28/6).

Men om ojämlikheten i förhållande till så kallade nya svenskar talas inte. Det är inte konstigt för de är ännu mera under än vanliga ojämlika underdogs. Tre parter skulle sabba bilden. De som varken är undersköterskor eller rörmontörer är ett för stort problemkomplex för raska svep över ond och god. Dessutom gynnas de faktiskt av regelverket.

De som har varit här några år utgör automatiskt rätt personkrets, (särskilt utsatta) som är den grupp socialnämnderna prioriterar, något som exempelvis undersköterskorna och rörmontörerna känner av. De nya svenskarna faller helt enkelt ur ramen.

Annons
Annons

Det offentliga systemet följer regelboken och funderar aldrig på insatser som kan ha blivit orimliga i dag men som inte var det när socialtjänstlagen kom till. Frågan är hårdsmält, men… varför allt genast? Varför inte vänta med att ge hela kakan tills de nytillkomna har kommit en bit på väg med arbete och försörjning?

Det säger sig självt att välfärd på jämlik svensk nivå från dag ett är ett erbjudande som ingen fattig i världen avstår från så länge erbjudandet finns.
Lika villkor, god tro och ständigt nya chanser är melodin i linje med den gamla svenska modellen. Vi är öppenhjärtiga och humana, uppväxta i ett samhälle av tillit och välvilja, präglade av en överslätande kultur där vi för allt i världen inte vill anklagas för att misstro människor.

Vi förmår inte ta in att porten mot världen är vidöppen genom asylsystemet, åtföljt av lagbundna rättigheter för dem som klassas som flyktingar och skyddsbehövande.

Vi skulle behöva återkommande offentliga hearingar om plikten att följa konventioner och internationella åtagandena eftersom de begränsar våra möjligheter att säga tack, men nu räcker det.

Rättigheterna som flykting däremot är en vida spridd kunskap överallt där ute. En reporter från Sveriges Radio åkte taxi i djupaste Afrika. Taxichauffören frågade om det var sant att man fick pengar i Sverige utan att behöva arbeta.
Och vem har hört talas om ögruppen Komorerna i Indiska Oceanen, mellan Malawi och Madagaskar? Ett av Frankrikes territorier på andra sidan havet, det 101:a departementet, en hot spot i verkligheten. Där har antalet asylsökande från Afrika och Mellanöstern exploderat på ett år. Där går inrikesflyget dagligen till metropolen Frankrike och Schengen.

Annons
Annons

Vi har få debatter om migrationens legala och samhällsomvandlande problem men desto fler beskrivningar av enskilda fall att leva sig in i. Människor som ska utvisas, människor som varit här länge (som har överklagat utvisnings-beslutet och överklagat igen och igen, gått under jorden, sökt asyl på nytt, fått avslag på nytt och börjar om i nya varv av överklaganden).

Vi kan läsa om invandrare som lyckats och hur glada de är, och om svenskar som ställer upp och hjälper till och hur glada de är.

Erik Hörstadius gjorde en odyssé i Sverige för att ta reda på hur det stod till på flyktingfronten. Han summerade sina erfarenheter i boken ”Vårt nya land: Sverige efter flyktingkrisen” (Timbro 2018). Den enda riktigt glada han hade mött i hela Sverige var en driftig chef på ett asylboende.

Mänskliga rättigheter är ett universellt humanitärt moraliskt imperativ som inte kan ifrågasättas och därmed sätter punkt för vidare diskussioner. (Ojämlikheten är för övrigt universell den också. Så öppenheten, friheten, generositeten har att bita i.)

Alla känner sig fria att åberopa Mänskliga rättigheter i vilket sammanhang som helst. Alla gör sin egen tolkning av innebörden. De som gör det borde avkrävas preciseringar. De borde få tillfälle att lära sig.

Public service borde låta allt vad vi har av intellektuell och politisk sakkunskap framträda för att klargöra vad Mänskliga rättigheter är och inte är, vad konventionerna som binder oss innebär, så att spelplanen för migrationen blir korrekt beskriven.

Det kräver faktiskt en ny svensk modell.

HELENA RIVIERE är fri skribent.
rivihel@gmail.com

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons