Annons

Maria Ludvigsson:Gör SD en KG i dag?

Foto: Lars Pehrson
Under strecket
Publicerad

I en landsortskyrka i trakten hände det att kyrkvaktmästaren slutade ringa helgmålsringning i kyrkklockorna varje lördag. Seden är att ringa in helgen när veckans måsten är klara och frigöra människorna från det världsliga och slitsamma för att i stället kunna ägna hela sitt jag åt viktigare ting. Som själsliv och dem som står en närmast. Det liknar den judiska sabbaten som börjar på fredagar vid solnedgången, men kristna i gemen verkar måttligt intresserade av att hålla helg på motsvarande sätt.

I alla fall, vaktmästaren hade inte mycket till övers för den religiösa dimensionen av sina sysslor. På lördagar ville han ha ledigt och vände sig till facket för att driva sin sak mot arbetsgivaren.

Om detta muttrades och förfärades det i församlingarna. Man skyllde avkristnandet på vänstern och på hedningarna i facket. Rätt eller fel, det brydsamma var att man inte för en minut verkade fundera på det riktigt allvarliga: Hur en kyrka med hela himmelriket och änglaskaran till hjälp inte lyckats engagera sin vaktmästare även på det andliga planet.

Annons
Annons

Vem bör fundera på sitt kristna ansvar om kyrkans klockare inte med glädje ringer i kyrkklockorna inför helgdagar – facket eller prästeriet?

Tro nu inte att mångas besvikelse över kyrkans politisering betyder att man främst önskar en annan politik. Det är – i detta fall – inte vänstern som är problemet, utan politiseringen i sig. Den världsliga maktens potentater har intagit predikstolen, och med dem allt som följer av maktbegär och bekräftelsens girighet.

Den politiska kyrkan har funnits länge. Det andliga verkar ständigt få ge vika för världslig makt. Det jordiska tar det gudomligas plats.

I Mobergs Utvandrarna, som för övrigt kan citeras i ungefär varje ledartext, är kyrkan och prästen de frommas antagonister. Många lämnade Sverige för att i fred få praktisera sin tro, slippa kyrklig överhet och tala direkt med Gud. Något senare skapades frikyrkorörelsen.

Den överhet som fanns i kyrkan då finns där än. Enligt ”same same but different” intogs de gamla taburetterna av ytterligare en tight elit med ursprung i 68-vänstern. Statsvetaren (S) Stig-Björn Ljunggren beskriver väl i en understreckare (13/9) hur kyrkohögern började tappa greppet och snart manövrerades ut av radikala vänsterkrafter: ”Kommunisterna blev ett slags politiska entreprenörer i en kyrka där de etablerade levde gott genom att saktmodigt leverera dop, bröllop och begravningar åt menigheten, samt ett och annat kyrkkaffe med Centerkvinnornas lokalorganisation.”

De inspirerades av Mao. Ärkebiskop emeritus, KG Hammar, menade att man kunde ana ”Guds hand i den ateistiska och antikristna kinesiska revolutionen i de stycken där den otvivelaktigt skapat rättvisare förhållande”.

Annons
Annons

Enligt kristen tro finns Gud med även där människor genomlider helvetet på jorden. Men att hans hand skulle vara med i revolutionära experiment som Det stora språnget är, med förlov sagt, rätt vridet. Maos stora språng 1958–1962 tvångskollektiviserade Kinas hela jordbruk, med 40 miljoner svält-offer som följd.

Dagens kyrkoval manifesterar den politiska kyrkan både till innehåll och form. Precis som vänstern lade kyrkan under sig på 1960-talet kan andra göra det i dag. Sverigedemokraterna gör som vänstern när de tar den politiska vägen in i helgedomen. Väl där kan de bygga maktbas och med tiden göra en egen KG Hammar.

Kanske anar de Guds hand i totalitära högerregimer, men deras uttryckliga ambition är att kyrkan ska bevara svenska traditioner, som med tanke på kristendomens geografiska ursprung blir märkligt.

För dem som inte anser att vänsterns inflytande över kyrkan är något problem kommer det politiska systemets skada bli tydligt i och med Sverigedemokraterna. Det visar, igen, att kyrkoval inte handlar om kyrkans egentliga uppgift och att politik inte har där att göra.

Inför kyrkovalet har kyrkan slagit på stort. (2013 kostade valet kyrkan 160 miljoner kronor. Det motsvarar 6,4 miljoner luncher på Stadsmissionen.) I år har man köpt annonsplatser och vart man än sig i världen vänder möts man av affischer med texten ”Vad vill du att kyrkan ska göra?”.

Hur är det möjligt att en organisation med ett av världens mest kända uppdrag har behov av att fråga vad man ska syssla med? Kyrkan framstår som en rådvill tonåring vars högsta önskan är att bli omtyckt av alla.

Kampanjtexten påminner mig också om en bekant som i unga dagar envisades med att uppvakta krogens mer mogna damer och på deras fråga ”hur gammal är du egentligen?” alltid svarade ”hur gammal vill du att jag ska vara?”.

När kyrkan skildes från staten borde man ha brutit för gott med den gamla politiska traditionen och blivit ett självständigt trossamfund. Om det fanns någon kandidat som lovade att driva genom en sådan förändring skulle jag rösta i kyrkovalet. Till dess avstår jag.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons