Annons

Greider: Sverige har blivit så förbannat svenskt

Dagens borgerlighet är förblindad av en oerhört doktrinär marknadsliberalism. Vi lever i en djupt konservativ tid, men det finns inga konservativa tänkare. Det menar den socialistiske debattören Göran Greider.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Ulf Kristersson (M), Annie Lööf (C), Jan Björklund (L) är inga stora konseravtiva tänkare, menar Göran Greider, som inte känner igen Sverige ”eftersom det blivit så förbannat svenskt; jakten på ’svenska värderingar’ har nästan blivit en folksport”.

Foto: TT Bild 1 av 4

Illustration: Staffan Löwstedt.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman, Fredrik Sandberg, Tomas Oneborg och Jonas Ekströmer Bild 2 av 4

Det finns stark kritik även från borgerliga väljare mot den degradering av det offentliga som äger rum i vinsternas namn, skriver Göran Greider: ”Men borgerliga partiledare hör intet sådant i dånet från den marknadsliberalism de har inom sig”. Här Ebba Busch Thor (KD), Jan Björklund (L), Annie Lööf (C) ) och Ulf Kristersson (M) vid en pressträff i Kista i december 2017.

Foto: Lasse Allard/IBL Bild 3 av 4

Göran Greider på ”svarta mattan” i samband med #tystnadtagning-aktionen på Södra Teatern i Stockholm i november 2017.

Foto: Karin Törnblom/IBL Bild 4 av 4

Ulf Kristersson (M), Annie Lööf (C), Jan Björklund (L) är inga stora konseravtiva tänkare, menar Göran Greider, som inte känner igen Sverige ”eftersom det blivit så förbannat svenskt; jakten på ’svenska värderingar’ har nästan blivit en folksport”.

Foto: TT Bild 1 av 1
Ulf Kristersson (M), Annie Lööf (C), Jan Björklund (L) är inga stora konseravtiva tänkare, menar Göran Greider, som inte känner igen Sverige ”eftersom det blivit så förbannat svenskt; jakten på ’svenska värderingar’ har nästan blivit en folksport”.
Ulf Kristersson (M), Annie Lööf (C), Jan Björklund (L) är inga stora konseravtiva tänkare, menar Göran Greider, som inte känner igen Sverige ”eftersom det blivit så förbannat svenskt; jakten på ’svenska värderingar’ har nästan blivit en folksport”. Foto: TT

Vi lever i en alltmer konservativ tid – men denna tid saknar genuina konservativa ideologier. Min djupaste upplevelse är att ända sedan planen flög in i World Trade Centers tvillingtorn har en tryckvåg av konservatism fortplantat sig genom världen.

Framförallt har den yttrat sig i en negation: Inga starka utopiska energier från vänster kan längre avläsas i den politiska dagsdebatten.

Det progressiva grundackord, som författaren Ernst Jünger kände av under efterkrigstiden, har i stort sett klingat ut.

Själv känner jag inte längre igen Sverige, eftersom det blivit så förbannat svenskt; jakten på ”svenska värderingar” har nästan blivit en folksport.

Medborgarna har krupit in i sina privatliv, alltmer statligt övervakade, med konsumtionsvanor dirigerade av big data, fixerade vid räntenivåer snarare än samhällsengagemang. Färre och färre går i kyrkan men luften genljuder av religiösa termer som den inte gjort sedan före första världskriget.

Annons
Annons

Illustration: Staffan Löwstedt.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman, Fredrik Sandberg, Tomas Oneborg och Jonas Ekströmer Bild 1 av 1

Själv känner jag inte längre igen Sverige, eftersom det blivit så förbannat svenskt; jakten på ”svenska värderingar” har nästan blivit en folksport. Och mest fantastiskt av allt för dem som vill se mer av ett slags instinktiv konservatism: nätrevolutionens binära tänkande tycks även hos vänstern ha framkallat en smått religiös indelning av människor i goda och onda. Den står knappast konservatismen efter när det gäller att moraliskt dissa eller upphöja enskilda personer, snarare än analysera strukturer.

Trygghet står i socialdemokratisk retorik mer för ordning och reda och fler poliser än för den sociala trygghet som kräver att höginkomsttagare och kapitalägare utmanas med fördelningspolitik. Men: jag ser inga konservativa tänkare.

Illustration: Staffan Löwstedt.
Illustration: Staffan Löwstedt. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman, Fredrik Sandberg, Tomas Oneborg och Jonas Ekströmer

Personligen är och förblir jag chockad över att frågan om vinster i välfärden överhuvudtaget aldrig angrips från en värdekonservativ ståndpunkt.

De konservativa röster som hörs på de borgerliga ledarsidorna är på sin höjd ett slags ressentimentröster: de är förbittrade över flyktingpolitik och släpphänt integration och tänkandet utgår mer från mentala grundstötningar med ryska ubåtar och primitiv ilska över socialbidrag till fattiga än från några samhällsfilosofer.

Förklaringen till detta är att en lång konservativ tradition helt har trängts ut av en oerhört doktrinär marknadsliberalism.

Annons
Annons

Det finns stark kritik även från borgerliga väljare mot den degradering av det offentliga som äger rum i vinsternas namn, skriver Göran Greider: ”Men borgerliga partiledare hör intet sådant i dånet från den marknadsliberalism de har inom sig”. Här Ebba Busch Thor (KD), Jan Björklund (L), Annie Lööf (C) ) och Ulf Kristersson (M) vid en pressträff i Kista i december 2017.

Foto: Lasse Allard/IBL Bild 1 av 1

Personligen är och förblir jag chockad över att frågan om vinster i välfärden överhuvudtaget aldrig angrips från en värdekonservativ ståndpunkt.

Enkätundersökningar som regelbundet genomförs av SOM-institutet visar att det finns stark kritik även från borgerliga väljare mot den degradering av det offentliga som äger rum i vinsternas namn; en majoritet av dessa vill begränsa vinstuttagen.

Som den moderate och traditionellt bildningsivrande läraren som kommer fram till mig på gatan och är orolig över betygsinflationen som anlänt i skolmarknadens spår. Han skakar på huvudet, känner sig inte hel. En lemlästad konservativ försvinner bort i vinterdimman.

Det finns stark kritik även från borgerliga väljare mot den degradering av det offentliga som äger rum i vinsternas namn, skriver Göran Greider: ”Men borgerliga partiledare hör intet sådant i dånet från den marknadsliberalism de har inom sig”. Här Ebba Busch Thor (KD), Jan Björklund (L), Annie Lööf (C) ) och Ulf Kristersson (M) vid en pressträff i Kista i december 2017.
Det finns stark kritik även från borgerliga väljare mot den degradering av det offentliga som äger rum i vinsternas namn, skriver Göran Greider: ”Men borgerliga partiledare hör intet sådant i dånet från den marknadsliberalism de har inom sig”. Här Ebba Busch Thor (KD), Jan Björklund (L), Annie Lööf (C) ) och Ulf Kristersson (M) vid en pressträff i Kista i december 2017. Foto: Lasse Allard/IBL

Men borgerliga partiledare hör intet sådant i dånet från den marknadsliberalism de har inom sig.
”Vad som inte kan köpas för pengar”, heter en stridsskrift mot kommersialiseringen av vardagslivet. Den amerikanske moralfilosofen Michael J Sandel menar att när ett pris sätts på en verksamhet som nyss opererade utanför marknadens logik, riskerar verksamheten att degraderas.

När jag häromåret recenserade boken trodde jag nog att åtminstone någon borgerlig skribent skulle fånga upp Sandels tankegång. Vi ser det ju varje dag: man stiger in på ett apotek och blir tillfrågad om man vill bli medlem för de fina erbjudandena om billigt schampo. Varje reklamblad för en friskola borde i huvudet på en verkligt konservativ människa utgöra ett vanhelgande av idén om kunskapens och bildningens värde. Men icke.

Annons
Annons

Göran Greider på ”svarta mattan” i samband med #tystnadtagning-aktionen på Södra Teatern i Stockholm i november 2017.

Foto: Karin Törnblom/IBL Bild 1 av 1

Jag är socialist. Det sista jag längtar efter är mer konservatism. Men jag längtar efter en borgerlighet som vågar tänka utanför marknadsboxen.

Dagens borgerlighet är surrad vid den marknadsliberala masten och har, precis som besättningen på Odysseus skepp, bivax i öronen för att inte lockas av den klassiskt konservativa kritiken mot ett marknadssamhälle där allt har ett pris men ingenting ett värde.

Samma dövhet uppenbarade sig i somras när Transportgate exploderade. Vad hade vi där? Svar: Ett ärevördigt ämbetsmannaideal pulveriserat av ett nyliberalt new public management-tänkande. Marknadsmekanismen har letat sig in i den oväldiga staten. Men inte en enda borgerlig skribent såg problemet.

Göran Greider på ”svarta mattan” i samband med #tystnadtagning-aktionen på Södra Teatern i Stockholm i november 2017.
Göran Greider på ”svarta mattan” i samband med #tystnadtagning-aktionen på Södra Teatern i Stockholm i november 2017. Foto: Karin Törnblom/IBL

Jag är socialist. Det sista jag längtar efter är mer konservatism. Men jag längtar efter en borgerlighet som vågar tänka utanför marknadsboxen.

Konservatism och socialism har i vart fall det gemensamt att de båda förstår att ett samhälle är större än summan av de individer som lever där.

Göran Greider

författare, poet, debattör och chefredaktör för den fristående socialdemokratiska dagstidningen Dala-Demokraten

Efter reklamen visas:
Vart är konservatismen på väg?
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons