Annons

Gösta Berlings sagaGösta Berling tolkas som skräckromantisk Faust

Adam Lundgren och ensemblen i ”Gösta Berlings saga”.
Adam Lundgren och ensemblen i ”Gösta Berlings saga”. Foto: Ola Kjelbye

Rikard Lekander gör modern skräckromantik av Selma Lagerlöf på Göteborgs stadsteater. Han bygger en ”Gösta Berling” som en bilderbok – en moralisk saga som stundtals stannar på ytan.

Under strecket
Publicerad

Adam Lundgren och Johanna Lundaahl i ”Gösta Berlings saga”.

Foto: Ola KjelbyeBild 1 av 2

Cecilia Milocco och Jakob Eklund.

Foto: Ola KjelbyeBild 2 av 2

Adam Lundgren och Johanna Lundaahl i ”Gösta Berlings saga”.

Foto: Ola KjelbyeBild 1 av 1

Gösta Berlings saga

Genre
Teater
Regi
Rikard Lekander
Medverkande
Jakob Eklund, Adam Lundgren, Anna Bjelkerud, Hassan Brijany, Sven-Åke Gustavsson, Viktoria Olmarker, Melina Tranulis, Cecilia Milocco, Ylva Olaison, Johan Hafezi
Var
Göteborgs stadsteater
Text
Selma Lagerlöf

Manus: Rikard Lekander Scenografi: Nina Fransson Kostym: Lena Lindgren Mask: Gunnar Lundgren Ljus: Joakim Brink Koreografi: Cecilia Milocco Musik: Anna von Hausswolff

Det sociala fallet. Det märkvärdiga med sagan om Gösta Berling är att Selma Lagerlöf ständigt återkommer till lustan att släppa greppet. Gösta trillar från predikstolen – full av brännvin och tvivel. Lagerlöf presenterar en hel rad av kvinnor som dras till honom och den förtvivlan han bär: Anna Stjärnhök, Marianne Sinclaire, Elisabeth Dohna. Samtliga vill släppa vardag och förnuft för att överlämna sig åt passionen och falla från alla stränga regler som konstituerar den värmländska bruksadeln.

”Gösta Berlings saga” är en sönderbruten mytologi. Sintram går omkring som en Mefistofeles och kräver själar. Majorskan är välvillig och maktlysten på en och samma gång. Det jämna dussinet kavaljerer hyser hon som dionysiska lärlingar, ledda av just Gösta Berling – en Faustfigur som lider med full Jesuspotential. Det som saknas är en Gud. Selma Lagerlöf försåg aldrig sin mörka saga med en pärleport. Värmland är mörkt, såsom jordelivet. Bara den som kan acceptera smärtan, kan finna någon sorts ro.

Adam Lundgren och Johanna Lundaahl i ”Gösta Berlings saga”.
Adam Lundgren och Johanna Lundaahl i ”Gösta Berlings saga”. Foto: Ola Kjelbye
Annons
Annons

Cecilia Milocco och Jakob Eklund.

Foto: Ola KjelbyeBild 1 av 1

Rikard Lekander har iscensatt en rad pjäser som ett slags lekfull skräckteater, en blandning av gotisk romantik och moderna filmeffekter. Nu använder han samma grepp på berättelsen om Gösta Berling – vilket absolut låter sig göras. Gösta är ju på en gång Faust, Peer Gynt och en värmländsk Don Juan. En yngling som tvångsmässigt älskar, som slåss med och mot sig själv med en hybrisartad vägran att underordna sig världsliga och gudomliga krafter. Sintram, den djäveln, har som Mefistofeles att vilja ont, men att göra gott – som Goethes ord lyder.

Han iscensätter ett moralitet där människan är en marionett.

Rikard Lekander har nu gjort storskalig bilderboksteater av skeendet. På en stor, avskalad scen bygger han upp scen efter scen med olika grundfärger, ibland som skuggteater, ibland med projektioner som liknar naiv, tecknad film. Det är lätt att tänka på regissörer som Robert Wilson även om Lekander aldrig blir så djärvt modernistisk, så förkortat absurd. Lekander väljer en icke-psykologisk spelstil. Han iscensätter ett moralitet där människan är en marionett. Till sist kommer Gösta hem till sin Solveig – för att tala Ibsen. Till skillnad från Don Juan lär han sig att kärlek kan förädlas, förandligas.

Cecilia Milocco och Jakob Eklund.
Cecilia Milocco och Jakob Eklund. Foto: Ola Kjelbye

Jakob Eklund spelar en Sintram som ofta rör sig nära scenkanten, han iscensätter detta spel om själar och fungerar som berättargestalt. Han gör det med fin, lekfullt ond auktoritet. Adam Lundgren spelar Gösta Berling, en bildskön men förlorad själ som gjord att fungera som projekt för kvinnor att rädda.

Annons
Annons

Adam Lundgren skänker honom en fin närvaro, en fast kärna av ödslig förtvivlan.

Möjligen är det så, att anslaget redan från början med Majorskan som modersfigur, antyder en oförlöst oidipal urscen. Gösta Berling är det centrum kring vilket denna storm ska dåna och Adam Lundgren skänker honom en fin närvaro, en fast kärna av ödslig förtvivlan. Anna Bjelkerud är också skicklig som Majorskan vilken ju parallellt med Gösta ska falla, lida och återupprättas. Det gör Bjelkerud hela vägen med stolt styrka.

Iscensättningen är fylld av snygga, genomtänkta bilder, fiffiga scenlösningar – mörka stämningar och vackert ljus. Visuellt fungerar det utmärkt. Historien rullar fram oförtrutet. Dramatiseringen, gjord av Lekander själv, ger dock få utrymmen till känslomässig och intellektuell fördjupning.

Tolkningen är en vacker presentation av den moraliska sagoton Selma Lagerlöf använder. Ändå inbillar jag mig att Lekander kunnat ta ut svängarna mer, vågat det groteska, när han nu ändå besöker skrönornas och människornas vilda skogar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons