Annons

Vårt folk. En resa genom den litauiska förintelsenGrannar banade väg för nazismens mördare

I inget annat land deltog så många landsmän, lokalbor och grannar i mördandet under Förintelsen som i Litauen. Det bidrog till att 96 procent av Litauens judar kunde utrotas. Anders Rydell har läst ”Vårt folk”, skriven av nazistjägaren Efraim Zuroff i samarbete med den litauiska journalisten Rūta Vanagaitė, vars släktingar var förövare.

Under strecket
Publicerad

Judar samlas i Kaunas ghetto i Litauen 1943 för deportation, troligen till Estland.

Foto: United States Holocaust Memorial Museum/TTBild 1 av 2
Bild 2 av 2

Judar samlas i Kaunas ghetto i Litauen 1943 för deportation, troligen till Estland.

Foto: United States Holocaust Memorial Museum/TTBild 1 av 1
Judar samlas i Kaunas ghetto i Litauen 1943 för deportation, troligen till Estland.
Judar samlas i Kaunas ghetto i Litauen 1943 för deportation, troligen till Estland. Foto: United States Holocaust Memorial Museum/TT

Vårt folk. En resa genom den litauiska förintelsen

Författare
Efraim Zuroff och Rūta Vanagaitė
Genre
Sakprosa
Förlag
Karneval Förlag

Övers: Stefan Lindgren Förord: Svetlana Aleksievitj 317 s.

För några år sedan gick jag längs en vacker kullerstensgata genom det som en gång var de judiska kvarteren i Vilnius. Trots att det var en varm och solig dag och de krökta gatorna var pittoreska var det en kuslig upplevelse. Det var en tom plats, en död plats. 

Gatan hette nu Žemaitijos, men före kriget hade den som så många andra platser i Litauen kallats något annat: Straszuna – efter den judiska rabbinen Mattityahu Strashun. På gatan låg det bibliotek som han lade grunden till – ett av de främsta judiska biblioteken i världen. En pulserande kulturell mötesplats som lockade studenter och lärda från dussintals länder. Vilnius var känt som ”Jerusalem i öst” med en judisk befolkning som uppgick till 70 000 människor. I dag finns ingenting kvar, förutom pittoreska stenhus som långsamt förfaller.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Här på den här sidan gränsen finns ett land fullt av sådana platser, ett enda stort Jedwabne, och landet har ännu inte skakats av det som hände

Förintelsen i Litauen är ett sällan uppmärksammat kapitel. En anledning var att långt fler polska, ryska och ungerska judar gick under i Förintelsen. Men Förintelsen i Litauen är anmärkningsvärd på andra sätt. Det är ämnet för boken ”Vårt folk. En resa genom den litauiska Förintelsen” av journalisten Rūta Vanagaitė och historikern Efraim Zuroff. Den senare är också chef vid Simon Wiesenthal-centret i Jerusalem och internationellt känd ”nazistjägare”. Båda har en personlig relation till ämnet. Delar av Zuroffs släkt mördades i Litauen medan det bland Rūta Vanagaitės släktingar finns förövare.

På senare tid har massakern i den polska byn Jedwabne uppmärksammats, inte minst genom Anna Bikonts bok ”Vi från Jedwabne” som beskriver hur byns 600 judar mördades av sina polska grannar – en händelse som länge tystats ner i Polen. Men medan den polska självförnekelsen har skapat upprördhet runtom i världen har inte samma sak hänt vad gäller Litauen.

”Här på den här sidan gränsen finns ett land fullt av sådana platser, ett enda stort Jedwabne, och landet har ännu inte skakats av det som hände” – som Efraim Zuroff beskriver det i ”Vårt folk”. I Litauen finns över 200 större och mindre massgravar. Platser som för 80 år sedan var scener för obeskrivlig grymhet men som i dag kan hysa sommarläger för barn.

Annons
Annons

”Vårt folk” är en bok om det litauiska folkets delaktighet i Förintelsen. I inget annat land deltog så många landsmän, lokalbor och grannar i mördandet. Författarna uppskattar att upp emot 20 000 litauer deltog direkt eller indirekt i att förinta landets judiska befolkning. Det var också orsaken till att 96 procent av de 220 000 judar som levde i Litauen före kriget mördades.

”Vårt folk” visar med skrämmande tydlighet hur beroende nazisterna var av lokala resurser. I länder där den judiska minoriteten fick hjälp av lokalbefolkning, kyrka och myndigheter som i Italien och Danmark hade nazisterna svårt att genomföra sina planer.

Förintelsen i Litauen möjliggjordes genom en redan existerande antisemitism men i än högre grad genom en politisk vilja från landets ledarskikt att vara Nazityskland till lags. En viktig förklaring var också genomslaget för den judisk-bolsjevikiska konspirationsteorin i Litauen. Efter den sovjetiska ockupationen 1940–41 spreds denna myt om att judarna svikit Litauen – ett slags lokal variant av dolkstötslegenden. Sedan självständigheten har många av förövarna också upphöjts till nationella antikommunistiska hjältar, vars statyer pryder Litauens gator och torg. 

Dessvärre är inte Vårt folk den stora boken om den litauiska Förintelsen. Texten lider av en rörig struktur där det är svårt att följa med även för den som äger förkunskaper. Boken är dessutom skriven i en tydlig litauisk kontext med referenser som kräver insyn i landets offentliga debatt. Rūta Vanagaitės försök att i dialog med Efraim Zuroff företräda ”Litauens perspektiv” – och därmed förövarnas – är tydligt riktat till en inhemsk publik. För läsare utanför Litauen blir mycket svårsmält. 

Behållningen med Vårt folk finns i första hand i dess andra del där författarna företar en mardrömslik resa genom landet. I skildringarna av det bortglömda och övergivna anas en större berättelse.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons