Annons

Blicken, pilen, filenGränslöst sorglig återvändsgränd

Dorthe Nors.
Dorthe Nors. Foto: Agnete Schlichtkrull

Hur tar man kommando över sitt liv när man inser att det hamnat på en avtagsväg? Danska Dorthe Nors fångar med enkla rader in vardagen i ensamheten.

Under strecket
Publicerad

Blicken, pilen, filen

Författare
Dorthe Nors
Genre
Prosa
Förlag
Ordfront
ISBN
9789170379147

Övers: Ninni Holmqvist 188 s.

Sonja ska ta körkort. Men fortfarande efter många lektioner har bilskoleläraren, Jytte, kommandot. Hon växlar och ryter åt Sonja vart hon ska köra, det vill säga vrida ratten, i den hetsiga trafiken i Köpenhamn.

Sonja är i 40-årsåldern, utan partner, utan barn, men med Gösta Svensson, den svenske författaren vars våldsamma, blodiga deckare hon översätter. Hon har honom inte fysiskt alltså, men människor hon möter blir till sig av att hon översätter just honom. Fast bara vissa, och själv är hon inte särskilt imponerad av honom. Dessutom skulle hon hellre ha velat skriva egna böcker, inte översätta andras.

Körskolan fungerar som en metafor för Sonjas liv. Sedan hon flyttade från byn hemma på Jylland verkar hon inte ha styrt varken till höger eller vänster. Hon har inte lyckats ta sitt körkort i livet. Inte blivit vuxen? Om vuxen innebär att göra eller tänka som ”de andra”, som hon funderar på. Hon måste ta kommandot, som att byta körskolelärare, till en som låter henne växla ända upp till sexan.

Sonja når inte fram till någon och hennes ensamhet är klaustrofobisk, hela hennes tillvaro är som ett kvävt skrik. Hon är en typ av huvudperson som dyker upp i flera svenska romaner nu i höst, kvinnan i 40-årsåldern som inte har barn, som jobbar med kultur på ett eller annat sätt och som inte får till sina kärleksrelationer – och som på många plan är smärtsamt ensam. Varianter av henne finns i Lotta Olssons roman, ”De dödas verkliga antal” och i Therese Bohmans ”Aftonland”. Hon känns dessutom igen från Dorthe Nors egen kortroman ”Minna saknar en övningslokal”, som kom på svenska förra året.

Annons
Annons

Det är en skildring av ensamheten och att leva utanför den så kallade normen, med tvåsamhet, barn och allt som följer med det paketet. Om att både vilja och att inte stå ut med det och till och med förakta det. På så vis blir ”Blicken, filen, pilen” en undersökning av olika normer och ensamhet.

Danska Dorthe Nors fick ett internationellt genombrott med novellsamlingen ”Kantslag” (2008), som på svenska ingick i samma volym som ”Minna saknar en övningslokal”. Då hade hon skrivit fem romaner, som inte hade fått lika starkt fäste hos läsarna.

Stilen från novellsamlingen känns igen i hennes nya roman. Det är kantigt, humorladdat, djupborrande psykologiskt, ofta med förvecklingar i Sonjas barndom, och eget på samma sätt. Därtill minst lika späckat med till synes enkla rader som fångar in så mycket av livet. Som när Sonja ska skriva ett brev till sin mamma, men kastar det i papperskorgen och konstaterar: ”Det är svårt att hitta kläder som passar till den individuella kroppen, och det är svårt att få språket att passa till de människor man älskar”.

I ”Blicken, pilen, filen” går Dorthe Nors närmare huvudpersonen än i flera av novellerna och i ”Minna saknar en övningslokal”, som om hon vågat släppa distansen lite. Framför allt berör Sonjas försök att nå sin egen familj, mamman, pappan och systern Kate, som kommer med undanflykter för att slippa prata med henne i telefon. Hon vill, givetvis, även i vuxen ålder ha deras kärlek och omsorg. Det är ytterst plågsamt när hon än en gång blivit yr, hon lider av kristallsjukan, och en främmande man frågar om han inte ska ringa någon och hon säger nej. ”För vem skulle han ringa till?”

Samtidigt är just likheten med novellerna något av en brist. Romanen skulle nog ha blivit än mer träffande kortad till novellängd. Dorthe Nors bästa format är trots allt novellen.

Men ”Blicken, filen, pilen” är ända en drabbande och – ibland gränslöst – sorglig berättelse. Sonja har kört in i en återvändsgränd. Kanske ska hon bara vända och åka tillbaka, hem till Jylland? Går det? Jag citerar: ”Men den plats man kommer ifrån kan man inte återvända till. Den finns inte längre, och själv har man blivit en främling.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons