Annons
Krönika

Josefin Holmström:Gråt hör julen till – skäms inte för din sorg

Arkivbilder.
Arkivbilder. Foto: TT

Julens verkliga budskap är mycket mer nyanserat och vackert än vad den amerikanska julindustrins härförare vill få oss att tro.

Under strecket
Publicerad

”Faithful friends who are dear to us gather near to us once more”, sjunger Judy Garland på radion i köket: ”Through the years we all will be together…” Låten ”Have yourself a merry little Christmas” är typisk för den julmusik vi hört i snart en månad nu: julen är glädjens och gemenskapens tid, då alla återvänder hem och kramar om sina nära och kära framför en sprakande brasa, alltmedan snön fridsamt singlar ner. Vi samlas för att umgås och njuta av varandras sällskap, äta risgrynsgröt och sill, utbyta gåvor, dela minnen. Men vid många julbord och i många Kalle Anka-soffor står tomma platser. En julstrumpa läggs inte längre fram. Ett ljus tänds framför ett fotografi. Någon torkar tårarna under det att hon tillreder sillsalladen. Man skålar för någon som aldrig mer kommer stiga in genom dörren. Med andra ord, där kommer döden och gör sig påmind igen, lagom till skinkan och köttbullarna.

Jag stirrar in i den glittrande julgranen och tänker sorgset: memento mori, kom ihåg att du ska dö.

Varje jul skrivs åtminstone ett reportage om ensamhet, oftast om äldres ensamhet. Men de är inte de enda som känner saknad vid jul. Det är som att de allra mysigaste och varmaste högtiderna oundvikligen och obönhörligen påminner oss inte bara om det vi förlorat, utan även om det vi ska förlora. Tonåringar som växer ifrån jultraditionerna och hellre spelar tv-spel än ser på Kalle, mormor som inte längre kommer ihåg vad barnbarnen heter. Tiden flyger, snön smälter och koldioxiden kväver. Jag stirrar in i den glittrande julgranen och tänker sorgset: memento mori, kom ihåg att du ska dö.

Annons
Annons

Den tanken är inte lika galen som den kan verka. Jesu födelse, som vi högtidlighåller den här helgen, är en underbar och revolutionerande händelse. Det är klart att vi ska vara glada och fira den. Det är klart att det är fantastiskt att vara tillsammans med sin familj. Men Bibeln omfattar och omfamnar som vanligt hela spannet i vår fragila mänsklighet. Gåvorna de tre vise männen skänker Jesus representerar inte bara hans helighet och kungaskap, de förebådar även hans död. Myrra användes förr för att förbereda den döda kroppen före begravningen. I den engelska julsången ”Bethlehem down” beskrivs hur det lilla Jesusbarnet en kort tid får vila i sin mors armar innan hans livsverk börjar, det livsverk som leder till korset: ”When he is king, they will clothe him in grave-sheets, / Myrrh for embalming and wood for a crown”. Svärtan och sorgen finns där som ett korn, men det är ett korn som ska ner i jorden och dö för att sedan kunna spränga mörkrets kraft och växa sig så stort att dess grenar täcker hela himlen, när Jesus till slut uppstår.

Så gråt, du som är ledsen, gråt och skäms inte.

Den här berättelsen, om glädjen och sorgen, ryms inte i den renskrubbade Disneyjulen med sin fryntlige, tjocke tomte som dumpar leksaker i skorstenen och töntar runt med flygande renar. Men den som sörjer i jul kan finna tröst i vetskapen om att julens verkliga budskap är mycket mer nyanserat och vackert än vad den amerikanska julindustrins härförare vill få oss att tro. Så gråt, du som är ledsen, gråt och skäms inte. Som det heter i en annan julsång: ”O Jesus, dem som klagar / i denna jämmerdal / nu med din hjälp ledsaga / till himlens fröjdesal”. I mörkret spirar en ljusets ros.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons