Annons
Recension

Den solidariska genenGreider upptäcker biologin

Foto: AXEL ÖBERG
Under strecket
Publicerad

Den solidariska genen

Författare
Göran Greider
Genre
Sakprosa

248 s. Ordfront

Av alla föreningar som utgör arbetarrörelsen finns ingen originellare än Göran Greider. Inom sig samlar den mannen ett myller – av till synes motstridiga känslor, övertygelser och drömmar. Och visst kan det bli lite stökiga möten, men som alla föreningsrävar vet, är det konflikterna som bär framåt.

Karl Marx i all ära, och Michel Foucault; först när Charles Darwin begär votering blir det liv i bänkraderna.

Så låt mig nu höja klubban och öppna detta möte som i namn av ”Den solidariska genen” lovar att bli något utöver det vanliga. Ända sedan filosofen Peter Singer gav ut sin sylvassa bok ”A Darwinian Left” (1999) har jag väntat på att det skulle bli av.

**Att vänstern, **också i Sverige, skulle börja intressera sig för människans biologi, var bara en tidsfråga. Men ingenting hände. Trots att vetenskapen hade mycket att säga om samarbetets evolution, framhärdade vänsterns intellektuella i sitt enfaldiga malande om ”biologism” så snart vårt ursprung kom på tal.

Det var inte förrän med Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari” (2005) som en öppning tycktes möjlig. Och mycket riktigt. Greider skriver: ”Jag minns hur jag nästan jublade under läsningen”. De som ville kunde nu överge den ohållbara doktrinen att mänskliga mellanhavanden är blott sociala konstruktioner, utan rötter i ett djuriskt urtillstånd.

Annons
Annons

Den evolutionsbiologi vänstern hade sett som en marknadsliberal fängelsehåla, visade sig rymma också andra berättelser – om den fredligt sociala människan. Allt var inte bara egoism och könsförtryck. Där börjar Göran Greider.

”Den solidariska genen” är en hybrid. Stilen är lånad från Bruce Chatwin och Sven Lindqvist, vilket ger en blandning; personligt skymningsgrubbel varvas med forskningsfakta och politisk filosofi. En djupsinnighet hos Noam Chomsky, eller något om Kropotkins tankar om ägandet, kan plötsligt brytas av en befriande banal notis från trädgården i Dala-Floda.

Bokens linje är dock evolutionsbiologisk. ”Känn dig själv, så lyder västerlandets mest kända filosofiska motto. Det smakar psykologi och inåtvändhet. Men det där mottot borde också tydas: Känn din egen art! Dess biologi. Du hamnar genast i en ny terräng, med svåra distinktioner och vägval när du tvingas avgränsa dig mot högerbiologismen. Men det är en väg som är nödvändig att gå.”

Ja, så han går till källorna. Darwin, Huxley och Dawkins. Edward O Wilson, Stephen Jay Gould, Frans de Waal. Marx och Engels känner han redan, Bibelns oldboys likaså. Och nu trycker han in hela bandet i samma möteslokal. På bakersta raden sitter Freud och Konrad Lorenz. Den feministiska sociobiologen Sarah B Hrdy visslar i biljetten.

Varför, så lyder frågan, har vi inte talat om detta tidigare? ”Rör det sig enbart om en genuin oro för reduktionism och deter- minism, det vill säga tron att allt kan förklaras med matematik, kemi eller hormoner? Nej. Det går djupare: Vänstern och arbetarrörelsen är helt enkelt inte längre tillräckligt nyfikna.”

Annons
Annons

**Ointressets **historiska rötter ska nu inte förringas. Socialdarwin-isterna, och efter dem rasbiologerna, vantolkade Darwins teser om konkurrensen för att sanktionera ett samhälle där kolonialister, kapitalägare, arier, män och så vidare antogs ha naturen på sin sida och därmed vara i olika avseenden överlägsna.

Ständigt samma naturalistiska felslut: ett är blir ett bör. Det ”naturliga” blir det rätta. Så säger inte vetenskapen, bara politiken i dess pseudovetenskapliga varianter. Vilket alltså kan förklara vänsterns motstånd och även, tror jag, varför Greider själv torskar i samma träsk: ”Vi, det vill säga vänstern, är i skriande behov av idéer om människans ursprung. Vi behöver påståenden om människans natur som legitimerar visionen om social jämlikhet.”

Det är då man dänger klubban i bordet.

Skärpning!

Att söka legitimitet i naturen är livsfarligt. Kan vi inte en gång för alla enas om att den tiden är förbi. Det leder bara till pogromer.

Däremot, och här är Greider värd respekt, är det väsentligt att studera den forskning som sysslar med vad som är vad i en människa, och varför. Både ljus och mörker kan förklaras, och den som står emot lockelsen att se naturen som en moralisk förebild ska finna åtskilligt som är användbart ändå.

”Den solidariska genen” är ett uttryck för denna nyfikenhet och bygger så vidare på det som inleddes av Lasse Berg. Och det som gör just Göran Greider till en omistlig författare är att poeten i honom sitter i samma bänk som den politiske predikanten. Båda är förtvivlade. Och upprymda.

Fredrik Sjöberg

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons