Annons

Den vita rosenGripande och vackert – Olga Ravn är ett poesiunder

Olga Ravn (född 1986) är en dansk poet, romanförfattare, kritiker och översättare. Hon debuterade 2012 med diktsamlingen ”Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne” ”Den vita rosen” har nominerats både till tidningen Politikens litteraturpris.
Olga Ravn (född 1986) är en dansk poet, romanförfattare, kritiker och översättare. Hon debuterade 2012 med diktsamlingen ”Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne” ”Den vita rosen” har nominerats både till tidningen Politikens litteraturpris. Foto: Laerke Posselt

Bland de unga danska poeter som omtalades som delaktiga i ett ”danskt poesiunder” finns Olga Ravn. Lina Kalmteg grips av hennes beskrivning av kärlek och kamp vid en döendes sida, kanske mot den förbannade cancern.

Under strecket
Publicerad

Den vita rosen

Författare
Olga Ravn
Genre
Poesi
Förlag
Modernista
ISBN
9789177017967

Översättning: Johanne Lykke Holm 352 sidor

För ett par år sedan pratades det om det unga, danska poesiundret. Något som också satte igång en debatt på svenska kultursidor, om varför vi inte har lika många bra yngre poeter på vår sida sundet.

De danska unga författarna ansågs skriva en mer direkt poesi, fick framträda på scen och deras böcker sålde i betydligt större upplagor än diktsamlingar annars brukar göra.

Bland namnen som nämndes fanns Olga Ravn, som 2012 slog igenom med debutdiktsamlingen ”Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne” (på svenska 2013). Förra året gavs hennes första roman ”Celestine” ut på svenska.

Nu kommer även hennes senaste diktsamling, ”Den vita rosen”, i svensk översättning. Den består av 160 numrerade strofer på fem rader vardera och skildrar ett jag vars älskade, en han, är döende eller har dött. Det är en beskrivning av kärlek, men nog främst av att vara vid en döendes sida, att kämpa med och mot sjukdomen, kanske den förbannade cancern, och döden. Det är en gestaltning av det tärande tillståndet när man förlorar en närstående. Det är en skildring av att inte stå ut med att vara där:

Annons
Annons

16

Du faller

in i sjukdom

som en blomma

jag vill inte

vara mig själv

Olga Ravn sysslar med ett slags systemdiktning, gör flera omtagningar och varierar sig bara med några få ord, lyckas ändå skapa nya bilder. Men det blir inte fyrkantigt, fastlåst, utan berörande. Genom att försöka bura in sorgen och smärtan i en form betonar hon samtidigt att det är omöjligt, sorgen kan inte tämjas.

Tonen och bilderna känns igen från Olga Ravns tidigare böcker, även om hennes debutdiktsamling var lite vildare, spretigare och mer fysisk. Den här påminner mer om den drömska, poetiska romanen ”Celestine”, om den döende spökflickan Celestine. Meningar ur den, som ”Jag bar mina löss som en sorgkåpa, med en fot i graven”, skulle platsa i ”Den vita rosen”. Och det finns liknande naturbilder, prunkande blommor, och samma daggfyllda dimma i de båda böckerna.

Även i ”Celestine” förekom en vit ros: ”Jag minns mig själv som en vit ros av gummiaktig, smältande ost eller marsipan, eller var jag en toast pyntad med sockervioler i huvudet.” Vad är rosen, den som så ofta använts i litteraturen, inte minst i Gertrude Steins ”En ros är en ros är en ros”? Kärleken? Livet? Den okontrollerbara sjukdomen? Döden symboliserad av vita blommor? Olga Ravn svävar runt i symboliken, ger läsaren utrymme.

68

Ta inte min ros

ifrån mig

den är det enda

som får upp

mig ur vattnet

Bokens grafiska form är av stor betydelse för läsningen, de vita sidorna med strofer på bara fem rader, med något enstaka undantag bara på högersidorna, och däremellan blanksidor. ”Som stod dikterna i varsin bädd, blommande i monumental isolation”, kan man läsa på den svenska utgåvans baksida. För mig blir de där sidorna mellanrummet, förbindelsen mellan liv och död. Det är där ”Den vita rosen” rör sig, fram och tillbaka.

13

Vart går den sjuke

när han går

ifrån mig

var vilar

den vita rosen

Det är på ytan enkelt, men det blir gripande och vackert. Olga Ravn är sitt eget poesiunder.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons