Annons

Guds barnGripande porträtt av både offer och våldets hantlangare

Lars Petter Sveen är född 1981 och blev uppmärksammad i Norge redan när han debuterade 2008. Hans genombrott kom 2014 med Guds barn, som är flerfaldigt prisbelönt och nu finns på svenska.
Lars Petter Sveen är född 1981 och blev uppmärksammad i Norge redan när han debuterade 2008. Hans genombrott kom 2014 med Guds barn, som är flerfaldigt prisbelönt och nu finns på svenska. Foto: Akam1k3

I Lars Petter Sveens värld söker människorna ljuset, men mörkret är ofrånkomligt. Hans debut ”Guds barn” är ett mästerverk.

Under strecket
Publicerad
Foto: Heiko Junge/TT

Guds barn

Författare
Lars Petter Sveen
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

övers. Staffan Söderblom 243 s

Att berätta om de bibliska händelserna ur andra perspektiv än de evangeliska eller gammaltestamentliga är ett flitigt använt grepp, och ett tacksamt grepp. Trots den påstådda sekulariseringen är berättelserna så väl kända att läsaren har ett förhållande till dem. Greppet vilar på ett dubbelt seende, den nya berättelsen men också förlagan som denna avtecknas mot.

Tor Hedbergs och Henryk Panas romaner om Judas är typiska exempel, liksom Borges mästerliga novell ”Tre versioner av Judas”. Leonard Cohen skapade en fin dubbelprojektion av solnedgången och Absaloms död i dikten ”Prayer for sunset” i sin debutsamling, och Pär Lagerkvist använde bibliska motiv och miljöer för en kritisk analys av det kristna gudsbegreppet, för att blott ta några exempel.

Lagerkvist gör sig också påmind när jag läser norrmannen Lars Petter Sveens roman ”Guds barn”. Det är samma glasklara och obönhörligt sakliga prosa, och det är samma fokusering på mörkret och den inneboende ondskan i berättelserna. Men Lars Petter Sveen fogar också in dessa i en magisk-realistisk ram vars strukturella betydelse går utöver de motiviska realismbrotten hos Lagerkvist.

Annons
Annons

Lars Petter Sveen skapar dessutom en decentrerad roman med skilda berättarröster och historier som glider in i varandra, men som också bryts mot varandra på ett sätt som understryker vittnesbördens bräcklighet. Men berättelserna har en gemensam komponent: våldet, grymheten. Lars Petter Sveen skriver om sargade gestalter, människor som utsatts för grymheter och övergrepp, men också människor som svårt sargats av sin egen grymhet.

Han inleder berättelsen med en skildring av soldater som skall genomföra Herodes befallning att döda alla förstfödda gossebarn. Men en av soldaterna tvivlar, han äcklas av det våld han utfört. Han återkommer genom romanen som en botgörare, en osalig vandrare som kan påminna om Ahasverus fast han inte delar dennes öde.

En tidig fokuseringspunkt är också en ung man, Jakob, som har svårt att tala. Han antas vara besatt av en demon fast han kanske bara är traumatiserad av moderns död i barnsäng. Hans far söker upp en profet som sägs kunna bota sjuka och driva ut demoner. Denne introduceras som en Jesusgestalt, men så svänger Sveen plötsligt. Det är en falsk profet.

Det är ett elegant grepp. Författaren för direkt in en spänning i läsarens varseblivning som även drabbar bilden av Jesus. Det är en osäkerhet som dröjer kvar, trots att Kristusgestalten inte undermineras.

Men Jakob möter en gammal man som säger: ”Jag kan inte se, men jag ser mycket.” Det är inte den blinde siaren, det är snarare ondskan som tagit konkret gestalt. Den gamle utgör en gåtfull närvaro, ett tecken på att mörkret alltid är ljusets komplement och ofrånkomliga negation. Den gamla är den som återför Jakob till den han var, innan han fick sin handpåläggning av Jesus. Och han återkommer flera gånger i romanen.

Annons
Annons
Foto: Heiko Junge/TT
Foto: Heiko Junge/TT

Lars Petter Sveen skriver om människor som mötte Jesus, om människor i Kristi närhet. Flera av lärjungarna kommer oss till mötes. De får en dubbel roll dels som vittnen, dels som gestalter som utvecklas i egen rätt inom fiktionens ramar. Men Sveen skapar också renodlat fiktiva gestalter som de romerska legionärerna, stråtrövarna som blir legoknektar i romersk sold och Jakobs mor vars röst hörs i en storartat visionär sekvens från andra sidan graven.

Kanske ligger också romanens storhet i den obesvärade metoden. Lars Petter Sveen har en litterär idé, men också en kunskapsteoretisk och en vittnespsykologisk. I en prosa som förenar krönikans korthuggna saklighet med inlevelse och magisk-realistiska hallucinationer ger han en bild av våldet i de bibliska miljöerna men också gripande porträtt av människor som drabbats av grymheten, av offer men också av våldets hantlangare.

I Lars Petter Sveens värld söker människorna ljuset, men mörkret är ofrånkomligt. Hans konstnärliga konsekvens i gestaltningen av denna brytning gör ”Guds barn” till ett mästerverk.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons