Grotescos kvinnor: Nu frågar män innan de rör oss

Härskartekniker och osynliggörande – metoo-uppropen och Grotesco-avsnittet ”Ladies night” har kastat ljus över strukturer som tidigare varit osynliga för många. SvD möter Grotesco-gruppens kvinnor och talar om humorn som ett politiskt vapen.

Publicerad
Foto: Staffan Löwstedt

I veckan kom uppropet #skrattetihalsen om sexuella trakasserier och manliga förminskande strukturer i humor-Sverige. Om det handlade också en av höstens mest uppmärksammade avsnitt av humorgruppen Grotesco: ”Ladies night”.

SvD samlade Grotescos Emma Molin, Hanna Dorsin, Emma Peters och Anna Vnuk inför sista höstens sista avsnitt och pratade om mansdominans, humor, #metoo och planen att göra en grej tillsammans, bara de fyra.

Se avsnittet ”Ladies night” här.svtplay.se
Emma Molin.
Emma Molin. Foto: Staffan Löwstedt

Emma Molin: Du skrev manuset till ert avsnitt ”Ladies night”, om mansstrukturerna i humorvärlden. Hade du kunnat föreställa dig att avsnittet skulle bli så omdiskuterat?

– Nej! Snarare tvärtom. Hela idén med patriarkatet är ju att man ska känna sig ensam mot det. Och även om många givetvis har pratat om det som visas i avsnittet före mig, hade jag den där känslan i magen, och tänkte: ”Vem ska bry sig om det här? Vad fånig jag är, jag kanske bara har inbillat mig det.” Men så kom metoo-uppropen.

Annons

– Det har varit fantastiskt med responsen. Många har framför allt kommenterat scenen där jag spånar idéer och bara blir nedtystad och har berättat att de har känt så i hela sina yrkesliv.

Hur föddes idén till ”Ladies night”?

– Det här med kvinnor och humor har jag funderat på länge. Många av oss i Grotesco växte upp på Lidingö. Henrik Dorsin har ju alltid varit väldigt drivande, tillsammans med Micke Lindgren, Per Gavatin och Erik Wernquist. De började redan på dagis, så de hade gjort sig ett namn på Lidingö när jag började intressera mig för det här i 16–17-årsåldern. Då, redan i början, fick jag alltid höra att det var modigt att jag vågade vara så ful och fick frågan hur det var att vara tjej och vara rolig. Det sattes ljus på sådant hela tiden, vilket jag själv naivt nog inte hade reflekterat över särskilt mycket innan. Jag kände bara att jag hörde hemma i det där sammanhanget och har alltid gillat humor.

Så du har funderat på det i 20 år?

– Ja ... Feminism är ju inget nytt precis. Och en sak jag funderade på inför att avsnittet skulle sändas var just att det inte innehöll någon spjutspetsfeminism, men jag ville skapa en tydlig bild för de som inte hade sett strukturerna innan.

Annons

Du har skrivit under både #tystnadtagning och #skrattetihalsen. Hur har det som beskrivs i avsnittet, om hur kvinnors idéer hela tiden förminskas, påverkat dig?

– Det sätter sig på självförtroendet. Vi kvinnor har inte samma förutsättningar just eftersom vi hela tiden ifrågasätts och måste försvara vår plats. Och om man måste lägga tid på att försvara sin plats så går tid ifrån att fila på sina skämt.

– Det är en befrielse med det som sker nu. Jag tycker redan att jag har börjat mötas av mer respekt när jag är ute och arbetar.

”Ladies night” har även fått kritik, som när ni i en scen har hela den manliga humoreliten samlad och som en del menade också varit med om att hindra kvinnor? Vet du om de i samband med inspelningen reflekterade kring den verkliga problematiken?

– Det är svårt att spekulera i vad hela den där samlingen män tänkte vid inspelningen. Jag är också nyfiken på det förstås! Men ingen av oss var ju beredd på att uppmärksamheten skulle bli stå stor. 

Det fantastiska som händer är ju också att kvinnors rädsla att ta plats och prata är på väg att försvinna.

Annons

I ”Ladies night” är det mycket fokus på att ni kvinnor fått höra att ni borde ta mer plats. Hur lämnar man över ansvaret på männen?

– Jag vet inte. Egentligen borde jag väl bara vara tyst och inte prata mer om det här och låta frågorna bollas över till männen. Men det fantastiska som händer är ju också att kvinnors rädsla att ta plats och prata är på väg att försvinna. Sedan får väl männen hänga på när de har vaknat.

Du sitter ändå i manusgruppen nu, hur hamnade du där?

– Jag bad om att få vara med och då fick jag det. Det är absolut kritik mot våra egna i det här avsnittet. Men man måste ändå se att jag skrev det här avsnittet och står i eftertexterna. Men ”Ladies night” och det som hänt nu i höst kommer nog påverka Grotescos arbete också när vi eller om vi gör något ihop igen. Då kommer väl vi kvinnor få större utrymme. Det känns väl som att det är på tiden.

På tal om att skriva manus: När vet du att något är riktigt roligt?

– Det är när jag tycker att något är roligt. Jag kan gå igång på att tänka: ”Det här kommer ingen annan än jag tycka är roligt, haha!

Annons
Emma Peters.
Emma Peters. Foto: Staffan Löwstedt

Emma Peters: Hur kom det sig att du började med humor?

– Jag började spela teater på fritiden redan i 10-årsåldern. Jag var helt orädd för att själv ta initiativet och då blev det mycket humor. Jag var en sådan där hopplös människa som la beslag på roliga timmen.

– Men jag har funderat på hur det kommer sig att själva initiativkraften försvann. Jag har hela tiden haft min drivkraft att spela, men någonstans i femtonårsåldern blev det precis lika viktigt att vara en söt och behaglig tjej. Då helt plötsligt befann jag mig i en replokal där jag kollade på min pojkvän när han spelade musik i stället för att själv vara den som stod där.

Att du har funderat på det på senare tid, beror det på metoo?

– Nja, det har väl aktualiserats av det.

Annons

Du skrev på uppropet #tystnadtagning. Hur hoppas du att #metoo ska förändra ditt arbete?

– Det har det redan gjort! Det känns väldigt tydligt. Som ett exempel: Under en tagning häromveckan, då jag skulle ligga i en säng, fick jag frågan om det kändes okej om jag bara hade linne och trosor på mig. Och sedan var det flera i teamet som frågade om det var okej att de rörde mig. De visade respekt. Bara någon månad tidigare kunde jag ha behandlats som rekvisita som man kan flytta runt lite hur som helst.

Kan du känna igen dig i ert avsnitt ”Ladies night”?

– Jag känner igen mig i de samtal som vi har fört i gruppen och som i princip är kopierade kring revyn som vi spelade för några år sedan. Mansdominansen i humorbranschen är ju total men jag har aldrig riktigt känt mig som en del av den, och kanske just därför. Humorn syns kanske mest av det jag gjort, men jag identifierar mig inte riktigt som komiker utan snarare som skådespelare.

Bara någon månad tidigare kunde jag ha behandlats som rekvisita som man kan flytta runt lite hur som helst.

Annons

Finns det risker med att ni nu får svara på en massa frågor om hur det är att vara kvinna och komiker? Hur kan man lägga ansvaret på männen?

– Ladies night-avsnittet var ju ett väldigt effektivt och obehagligt sätt att berätta om hur det ser ut. Men ska jag komma med någon kritik mot det hade jag kanske hellre sett att vi fyra tjejer hade gjort något väldigt roligt tillsammans okommenterat i stället. Men det hade inte blivit någon debatt om vi bara hade gjort det, det hade bara setts som ett avsnitt där man eventuellt saknade Henrik Dorsin och Per Andersson. Det som jag är sugen på nu, och som vi pratar om efter att ha fått förfrågningar om det, är att vi gör något tillsammans vi kvinnor i gruppen.

Är det något bestämt?

– Det är på idénivå än så länge. Men det är en jävligt bra idé.

Apropå att du inte helt definierar dig som komiker: I höst har ni jobbat mycket med både humor och allvar. 

– Ja, absolut. Och vi har också pratat mycket om att humor inte alltid behöver vara roligt. Det kanske låter som en motsättning, men jag tycker nog faktiskt att vi lyckades bevisa det.

Annons

Vilken funktion kan humor ha som samhällskommentar, tänker du?

– Det är oerhört viktigt för att man ska orka, att kunna få skratta åt eländet. Men jag tror att det också kan ha en väldigt direkt funktion, som med vårt avsnitt med flyktingkrisen. Det hade ett sådant genomslag att jag tror att det faktiskt fick lite politiska effekter, kanske att man från politiskt håll valde att mjuka upp asylreglerna för ensamkommande. Det vore ju i så fall helt fantastiskt.

Hanna Dorsin.
Hanna Dorsin. Foto: Staffan Löwstedt

Hanna Dorsin: När känner du att du hamnar rätt och är rolig?

– Jag har känt länge att jag vet hur man gör när man lockar fram ett skratt. Det kände jag redan i småskolan, att jag började apa mig lite i klassrummet och fick skratt från någon, ”jaha, jag kanske är lite skojig”. Fast visst, det är svårt att veta om det är kul sedan när publiken väl sitter där.

Annons

Tror du att ni med era avsnitt, som Flyktingmusikalen och Ladies night, som blivit väldigt omtalade kan förändra världen på något sätt?

– Absolut, framför allt när det gäller flyktingkrisen. Vi skildrade ju allt det som hände för ett par år sedan med att vi öppnade våra hjärtan och alla fick komma in och Hela Sverige skramlar och sedan bara: ”Nej! Nu är ni för många!” När man belyser det så tvingar man folk att se sig själva i vitögat, man får dem att inse att man är en vidrig materialistisk människa som bara ser om sitt eget hus.

Det är så gammeldags! Lever männen på 1700-talet?

Du skrev under uppropet #skrattetihalsen som kom nu i veckan. På vilket sätt har du själv erfarit det som står i uppropet?

– Allt sådant som man ofta hör från manliga komiker – och nu pratar jag inte om just Grotesco – att tjejer inte är lika roliga som killar och att det är ett faktum. Det stämmer ju inte! Hur skulle det vara möjligt? Dessutom har jag vänner som behandlats som skit. När man läser berättelserna i uppropet om vad kvinnor utsatts för ... Det är så gammeldags! Lever männen på 1700-talet?

Annons

Hur tänker du att ditt arbete kan förbättras av metoo-uppropen?

– Det har redan börjat märkas här och där. Man blir tillfrågad om sådant som om det är okej om någon tar i en för att man ska stå lite bättre till i bilden. Då menar jag inte att män har blivit rädda för att ens peta på oss, men jag tror de inser att man måste respektera andra på samma sätt som man själv vill bli respekterad.

Upplever du att ert avsnitt ”Ladies night” har påverkat gruppen internt på något vis?

– Det är en fråga som vi har haft uppe hela tiden och ännu mer när vi spelade in avsnittet i våras. Nu är ju Emma Molin och Anna Vnuk med och skriver en del och jag och Emma Peters vill inte skriva. Samtidigt är det så lätt som kvinna att kritisera och säga: ”Ni har ju bara på er grabbars glasögon och ni skriver bara grabbhumor!” Men ja, de är ju grabbar, det är så de skriver.

Du är gift med Henrik Dorsin, som skriver många av manusen, pratar ni om det här hemma?

– Ja, nu när vi under flera års tid jobbat så intensivt med Grotesco är det oundvikligt. Och han har helt varit med och stöttat både #tystnadtagning och #skrattetihalsen.

Annons

Apropå ert avsnitt Ladies night, är du intresserad av att komma in mer i manus- och idéarbetet i Grotesco?

– Nja ... Jag framför gärna andras grejer och är med och snackar gestaltning, men jag har aldrig känt mig säker på just att skriva manus ... Jag ska visserligen gå en manuskurs i vår, men jag hyser inga höga förhoppningar, haha.

Vad gör du när du inte spelar in Grotesco?

– Jag gör en hel del röstjobb och dessutom jobbar jag som undersköterska på Karolinska. Det är så skönt att ha ett riktigt jobb också, där man är ute i verkligheten.

Det har varit en succéartad höst för Grotesco. Vad har det betytt för dig?

– Konkret märker man att det rasslar in erbjudanden. Då gäller det att välja bra grejer och att inte bara hoppa på ”Hur gör djur?”

Anna Vnuk.
Anna Vnuk. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Anna Vnuk: Du är i grunden dansare och koreograf. Hur har det varit att ta steget från dansen in i humorn?

– Humor har varit en stor del av mina föreställningar tidigare också. Fast jag har inte kallat det för humor för det skulle vara för jobbigt, det skulle kännas som en press att publiken måste skratta. Att kalla något för humor, som i Grotesco, har känts som en stor grej. Då säljer man ju in en förväntan att folk ska skratta. Det blir misslyckat om de inte gör det. Humor kräver mycket självförtroende.

Vilken funktion kan koreografi ha för humor?

– Det är en fördel att komma från koreografin när man gör humor, för humorregi har precis som koreografi jättemycket med tajming och rytm att göra. Fars är till exempel genomkoreograferat, det handlar egentligen mer om koreografi än regi, med sådant som exakt när man tittar på någon eller säger något.

Hur kan humor förstärkas med koreografi?

– Delvis handlar det om något slags fysisk humor, att man använder hela kroppen när man gör en karaktär. Fast det gör alla så bra själva i Grotesco, så det har inte jag bidragit så mycket med. Men det är mycket musik och sång i Grotesco och alla är väldigt bra på det, det är en bonus som inte alla humorgrupper har.

Annons

När Henrik Dorsin ska ta koreografi blir det som om han får en stroke.

Jag har läst att några i Grotesco, som Henrik Dorsin, är rätt dåliga på att dansa, stämmer det?

– Ja! Men jag tänker att det är bra att Henrik Dorsin är dålig på någonting, för han är bra på så många grejer. Fast när han får dansa fritt har han mycket rörelse i kroppen. Men när han ska ta koreografi blir det som om han får en stroke. Han är en arbetsmyra och vill lära sig, så han kommer framåt ändå, och vi har några dansstjärnor i gruppen också.

Du skriver just nu på en pjäs för Dramaten, ”Kungligaste teatern”. Vad handlar den om?

– Om en tjej, Julia, som aldrig varit på teater, men hon älskar teater för att hon har råkat se ett klipp av Kristina från Duvemåla på Youtube. Hon har bilden av teatern att den kan rädda liv. Det är en talpjäs, vilket jag gärna har betonat, men jag märker nu att jag ser allt väldigt visuellt. Det som händer mellan raderna är det viktigaste.

Har manuset förändrats av det som hänt på Dramaten senaste veckorna?

– Nej, jag har inte behövt ändra ett ord. Det som har avslöjats kom ju inte som en överraskning för de flesta kvinnor. Men själva berättelsen handlar inte om det. Däremot är det ett tydligt val att visa att teater handlar om berättelser och inte om vem som har huvudrollen, vem som har mest lön eller vem som anses vara den största stjärnan, allt annat som också kan blandas in i teatern.

Annons

Apropå att du skriver manus. Vill du vara med mer i manusarbetet för Grotesco också i framtiden?

– Nja. Jag skriver det jag vill skriva själv. Jag är lite osäker på om jag kan skriva i grupp, som de gör i Grotesco. Jag tror inte att det är någon slump att de kvinnor som lyckas göra sin röst hörd antingen jobbar ensamma eller med andra kvinnor.

Tänker du att humor-Sverige skulle se annorlunda ut om fler kvinnor skrev manus?

– Ja, gud, ja! Om det var hundra procent kvinnor som skrev manus skulle vissa humorgenrer dö ut. För alla skulle inte haja vad som var roligt med dem. Därför är det en bra idé med kvotering. Folk har olika erfarenheter och därmed olika referenser. 

Du har skrivit på både #metoobackstage och #tystdansa. Hur hoppas du att metoo ska påverka ditt arbete framöver?

– Det gör det redan! Bara detta att bryta tystnadskulturen och att stå bredvid varandra, det är som om man nästan själv inte förstår vidden av det. Det är nästan svårt att minnas hur det kändes för bara några veckor sedan, att man inte vågade berätta. Att bli misstrodd är nästan lika otäckt som att bli utsatt för sexuella trakasserier. Man vill inte riskera det. Tänk att allt kunde ändras på nästan bara en sekund!

Vad tänker du om framtiden för Grotesco? Innan den här var det ju sju år sedan det kom en ny tv-säsong, vad händer nu?

– Vi har ingen plan just nu. Jag tänker att det är det som är lite roligt, att man inte vet med Grotesco. Det kanske aldrig blir något mer eller så blir det något helt annat, vi kanske gör en cirkus.

Hanna Dorsin, Anna Vnuk, Emma Peters och Emma Molin.
Hanna Dorsin, Anna Vnuk, Emma Peters och Emma Molin. Foto: Staffan Löwstedt
Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 6

Emma Molin.

Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 6

Emma Peters.

Foto: Staffan LöwstedtBild 3 av 6

Hanna Dorsin.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 4 av 6

Anna Vnuk.

Foto: Staffan LöwstedtBild 5 av 6

Hanna Dorsin, Anna Vnuk, Emma Peters och Emma Molin.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 6 av 6