Annons

PelikanenGroteskeri som inte lyfter från badkaret

William Wahlstedt, Stina von Sydow och Ann-Sofie Andersson Kern i ”Pelikanen”.
William Wahlstedt, Stina von Sydow och Ann-Sofie Andersson Kern i ”Pelikanen”. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Anna Petterssons senaste Strindbergstolkning övertygar inte, men SvD:s Sara Granath ser fröet till något verkligt intressant.

Under strecket
Publicerad

Pelikanen

Genre
Teater
Regi
Anna Pettersson
Medverkande
Stina von Sydow, Ann-Sofie Andersson Kern, William Wahlstedt
Var
Strindbergs intima teater/Östgötateatern
Text
August Strindberg

Scenografi: Anna Pettersson, Julia Herskovits. Kostym: Julia Herskovits

”Det är inte roligt utan mamma”. En märklig slutreplik i ett drama om två mat- och kärlekssvultna barn som hämnas sitt glupska monster till mor.

”Pelikanen” är ett groteskt kammarspel från 1907. Nu ges det åter på Strindbergs egen teater, i regi av Anna Pettersson. Med sina versioner av ”Fröken Julie” och ”Fadren” har hon gått i närkamp med titanen och lyckats säga något intressant både om dramerna och om verkligheten. Med ”Pelikanen” fungerar det inte lika bra.

På scenen finns ett badkar och tre skådespelare. Tjänarinnan är delvis ersatt av publiken och mågen Axel spelas av en stor docka. Stina von Sydow som modern inleder i stor stil, dominerar scen och salong. Skallig och klädd i svart åtsittande klänning är hon som tagen ur en tysk expressionistisk film.

Ann-Sofie Andersson Kerns dotter och Wilhelm Wahlstedts son är klädda i lunsiga underställ och hjälps åt med Axels repliker, med mera.

Skådespelarna får upprepa repliker, smaka på dem, vrida och vända. De växlar ofta kroppsspråk, som när Wahlstedt stilla stirrar ut modern och sen släpper loss i danssteg. De använder också publiken, frågar och tillrättavisar: ”Varför skrattar ni? Det är inte roligt!”

Men vad är det då? Jag väntar förgäves på en klargörande vändning. Här finns intressanta moment som då dottern våldtas av sin (docka till) man som bestraffas med en ursinnig pungspark. Men distanseringseffekterna och publikkontakten blir oftast mer grepp, försök, än verkligt tankeväckande. Och de påklistrade samtidsreferenserna på slutet stör mig.

Men när Ann-Sofie Andersson Kerns hålögda, hunsade dotter, ackompanjerad av skärande ljud, darrar, som träffad av blixten, ser jag embryot till en helt annan uppsättning, en som fördjupar relationen till texten genom att helt enkelt ta den på stort allvar, i all sin knäpphet. Det vore något, det!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons