Annons

Ewa Bigestans:Gruvboomen kan tysta samiskt miljöbudskap

I de norra delarna av Sverige finns en mängd världsunika hällristningar utförda av samer för tusentals år sedan, som vittnar om gångna tiders vardag och mytologi. Hur länge dessa forna kulturmiljöer får finnas kvar är dock oklart, när globala gruvbolag nu står på kö för att borra efter mineraler.

Under strecket
Publicerad

Hällbild i Nämforsen som visar älgar, människor och båtar.

Foto: Petter Engman/Västerbottens museumBild 1 av 1

Hällbild i Nämforsen som visar älgar, människor och båtar.

Foto: Petter Engman/Västerbottens museumBild 1 av 1
Hällbild i Nämforsen som visar älgar, människor och båtar.
Hällbild i Nämforsen som visar älgar, människor och båtar. Foto: Petter Engman/Västerbottens museum

I gamla tider berättade samer för varandra om världsalltets skapare som bodde bland stjärnorna. Med stjärnbildernas hjälp kunde man navigera. Urbefolkningens livsstil var ekologisk – anpassad till naturen – utan lust till överexploatering. I berättartraditionen gavs allt liv en mening, liksom livet efter detta. Träd, vatten och stenar var levande väsen. 

Kring millennieskiftet utvecklades fenomenet ”tids­resor” genom levandegörande av det förgångna. Stiftelsen Nämforsen i Näsåker, Ångermanland, anslöt sig till ­trenden. Här bodde jag och familjen en helg på Laxön, ­använde flintyxa, sköt med pilbåge, tillagade lax i kokgrop och sov gott i älghudskåta på mjuka renskinn. Det skedde nära Vattenfalls kraftverk, rest över vattnet likt ett gigantiskt betongparaply. 

Annons
Annons

Tidsresan blev sommarens höjdpunkt. Mycket berodde det på de mystiska tecken och bilder som belystes av solen på stenhällarna runt det gamla fångstfolkets boplats. Konsten berättade om människorna som funnits på platsen. Nämforsens hällbilder ingår i en av de största hällristningsplatserna i norra Europa med 2 600 figurer inristade i klipporna på fastlandet Laxön och längre ut i forsen på Brådön och Notön. Ristningarna är uppmålade med röd färg som måste göras om vart tionde år för att synas. De äldsta anses vara 6 000 år gamla. Då bodde i nuvarande Västernorrlands län uppemot 1 000 personer upp­delade på fångstgrupper eller ”klaner”, vilka flyttade säsongsvis i takt med växlande tillgång på föda. 

Då var vattennivån högre än nu. En smal vik av Bottenhavet gick in i Ångermanland och man kunde färdas i båt längs älven. Enligt Nämforsens hällristningsmuseum gjordes ristningarna när olika fångstgrupper samlades här på försommaren för att utföra religiösa ceremonier. Erfarenheter utbyttes, unga bildade par och det berättades om platser i naturen där märkliga händelser inträffat. 

De norrländska hällbilderna är utförda dels som ristningar med spetsiga stenar, dels som hällmålningar med en järnhaltig färg som tycks ha trängt in i berget för evigt. Älgar är vanliga motiv i Nämforsen. Här jagades dock inte älg utan fångades lax. Att älgar trots det ristades på hällarna talar för djurets särskilda betydelse, vilket var långt före tiden med renskötsel och helnomadism. 

I Vattenfalls första plan inför anläggningen av vattenkraftverket i Ångermanälven på 1940-talet ingick att 80 procent av hällkonsten här skulle utplånas. Men tack vare en ny fornminneslag 1942 måste kraftverket flyttas en ­liten bit och ”bara” 50 figurer utplånades, tillsammans med laxfisket. Sedan dess har ytterligare 500 nya figurer upptäckts vid Nämforsen. Stora miljöer i Norrland kan alltså ses som en skattkammare även för oupptäckt hällkonst. 

Annons
Annons

I boken ”Rock art in Sápmi: Images and stories”, utgiven 2014 av Västerbottens museum, förmedlas på ett teo­retiskt och poetiskt vis kunskap om den här stora skattkammaren. Titeln syftar på att det var vår urbefolkning och samernas förfäder som skapade hällbilderna i Sápmi – Sameland – som i vår tid omfattar de nordliga delarna av Sverige, liksom Norge, Finland och Ryssland / Kolahalvön. Författarna presenterar ett antal platser i Sápmi med ­förhistoriska hällbilder, främst i Västerbotten, Västernorrland och Jämtlands län. De gjordes för mellan 4 000 och 9 000 år sedan. I dessa län finns minst ett femtiotal kända grupper med hällbilder, plus 3 000–3 500 enskilda figurer. Med hjälp av fotografen Petter Engman visar ­arkeologen Thomas Larsson och folkloristen Coppélie Cocq (Umeå universitet) samt arkeologerna Jans Heinerud och Britta Lindgren Hyvönen (Västerbottens museum) hur den unika hällkonsten genom årtusenden ­svetsats samman med samiskt berättande i form av myter och jojkar. 

De vanligaste hällbildsmotiven i Sápmi var vilda djur, främst älgar, men även renar och människor som bär på olika slags jaktredskap. Vidare skapades båtar, kanske på väg till dödsriket. I Västerbotten har man under senare år funnit nya hällbildsmiljöer. Platserna besöks gärna av skolklasser. På Korpberget vid Umeälvens strand i Lycksele gjordes 1976 en betydelsefull upptäckt. När ytan rengjordes framträdde älgar. 2012 upptäcktes flera bilder, sannolikt också älgar. En mer ovanlig målning med ett trettiotal laxar hittades 2006 på Finnforsberget nära Skellefteälven. På lodräta hällar simmar de upp mot bergets topp med huvudena vända åt väster. Troligen är de på väg uppströms i älven till lekplatserna. Då har målningen nog utförts på våren – bästa tiden för laxfiske. 

Annons
Annons

Mellan Vilhelmina och Klimpfjäll i samma län ligger Röberget. Det heter så för den röda färgen som lyser nedtill på en klippa. En lärare i Vilhelmina, Olof Pettersson, upptecknade en gammal samisk sägen om hur berget fick sitt namn: En ung same överlistade de onda och giriga ­tjuderna, en benämning på ett farligt rövarfolk (som ibland kan vara svenskar). Tjuderna tvingade samen att leda dem till ett sameläger. I mörkret tände han ett bloss och sa åt tjuderna att följa efter honom när han rände iväg på skidorna. Så lurade han dem över det tvärbranta häll­stupet och rövarna slog ihjäl sig när de ramlade ner. ­Blodet färgade berget rött. Sägnen berättas än idag vid berget.

En mystisk hällbildsmiljö på vattenslipade klipphällar i jämtländska Gärdesån upptäcktes en höstdag 1928. Ett bildfält på södra stranden visar tio mänskliga fotspår. De leder fram till en stor älg. Några kilometer bort har man funnit fångstboplatser. Vissa hällbilder kan få jaktmagiska eller totemiska tolkningar (symboler för klaner). På berget Flatruet nära kalfjället i Härjedalen reser en nåjd mellan världarna för att få kontakt med älgarnas beskyddare. På platsen har man funnit avbrutna pilspetsar. Det tyder på en jaktceremoni, där man skjutit mot älgarna på målningen. På ovan nämnda Korpberget fann man 2012 hela pilspetsar lagda nära målningen. Det kan tolkas som en offerhandling till älgen.

Älgen avbildas nästan alltid hornlös. Jämtlänningen Curt Lofterud har forskat om detta. I skriften ”Älgkon ­skapade världen” (2002) beskriver han med stöd av ryska källor en urgammal kult om en kosmisk älgmoder som tar hand om alla varelser. Hon bär solen på sin rygg. Med älgbilder skildras livets utveckling från parning till ­kalvens födelse. Kanske urbefolkningen i ceremonier framställde hur skapelsen måste styras av en kvinnlig och en manlig urprincip? Om den kosmiska älgen dödas drabbas världen av en katastrof, enligt en rysk arkeolog.

Annons
Annons

I sina miljöer formar hällbilderna nästan omärkligt bygdernas identitet. Därför väcker nyupptäckta bilder stor nyfikenhet och lokalpressen skriver gärna om dem. Ett exempel är de ovanliga bilder med mystiska mönster och djur funna 2015 i Arjeplogsfjällen nära Jokkmokk i Lappland. Platsen ligger inte långt ifrån Kallak, rikskänd för striden mellan det ­utländska gruvföretaget Beowulf Mining som provborrat­ i hällar och klippor sedan 2010 och ortens samebyar som stöds av turistföretagare och miljövänner från hela Sverige. De har uttalat att de tänker kämpa till sista blods­droppen om gruvbolaget får tillstånd att starta gruvverksamhet här. De menar att renarna inte kan beta i dagbrott (stora gruvhål). I den nya tidens kolonisation av norra Sverige handlar det inte längre om nationalstaten Sveriges tillväxt utan om att aktieägarna ska bli nöjda. På Beowulfs hemsida framgår målet: ”precious metals /…/ generating cash flow”. Fallet Kallak är anmält till Unesco som ett hot mot världsarvet Laponia och förlust för alltid av det samiska samhället här. 

Varken kultur eller natur verkar prioriteras av dem som styr vårt land. I Sverige finns just nu 15 gruvor i drift, varav 12 i Norrland. Världsmarknadspriset på metaller och ­mineraler styr verksamheten. Myndigheten Bergsstaten delar årligen ut tillstånd till globala gruvföretag för provborrning efter mineralfyndigheter. Hittills har 160 företag fått tillstånd att påbörja gruvdrift i Sverige. Handlingar som jag har begärt att få ta del av visar till exempel att i det mineralrika Västerbotten getts 216 undersökningstillstånd där provborrning kan ingå och 73 tillstånd att få starta gruvor. Sveriges minerallag har inga krav på vinstdelning till urfolk och lokalsamhällen, vilket gör landet till en gräddfil för utländska gruvbolag. 

Annons
Annons

I det så kallade Skelleftefältet finns många nedlagda gruvor. Beowulf i Kallak har erbjudit jobb åt 550 personer i 25 år. Vad händer sedan? I boken ”Smutsiga miljarder. Den svenska gruvboomens baksida” (2013) granskar journalisten Arne Müller de stora miljöskador som gruvor orsakar, som havererade gruvdammar eller stängda ­gruvor som läcker ut metaller i marker och vattendrag så fisken dör. Förskräckande exempel ges. 

Gruvindustrin kan även förstöra hällkonstens miljöer, inte minst de oupptäckta. Visserligen är hällbilderna skyddade av kulturmiljölagen, men risken finns att de kan bli som skyddade ”små öar” i framtiden. Därför menar ­arkeologer att det är av stor vikt att tänka på helheten och inte bara på delarna – kulturmiljöer och inte bara kulturlämningar. Miljöer kan bestå av bosättningar, kultplatser och hällbilder. Men Sápmi är dessvärre otillräckligt inventerat, enligt forskare. 

I Glösabäcken, Jämtland, finns ristningar som kan vara 5 000 år gamla. På släta hällar syns älgar eller renar. De är på vandring uppströms. Kropparna är öppna så de inre organen syns; hjärtat, njurar och livmoder. Ristningarna tycks vilja visa hur det sköra livet skapas i kroppar som värdigt rör sig i en oförstörd natur.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons