Annons

Tomas Öberg:Gruvinspektören som uppfann naturen

Genom att studera växter på såväl mikro- som makronivå lyckades Alexander von Humboldt få syn på naturen som en levande helhet. En ny biografi sätter in Humboldt i hans idéhistoriska sammanhang och visar samtidigt på hans betydelse för våra dagars miljödebatt.

Under strecket
Publicerad

Alexander von Humboldt (1769–1859).

Bild 1 av 4

Alexander von Humboldt med Aimé Bonpland i sin hydda vid Orinoco, kolorerat kopparstick av Otto Roth von Holzstich.

Bild 2 av 4

Humboldts "Naturgemälde", som visar ett tvärsnitt av Chimborazovulkanen med detaljerad information om växtligheten, publicerades 1807.

Bild 3 av 4

Andrea Wulf är historiker och har tidigare skrivit bland annat "Jakten på Venus" om Venuspassagen och 1700-talets vetenskapsmän.

Foto: Guillem Lopez/IBLBild 4 av 4

Alexander von Humboldt (1769–1859).

Bild 1 av 1
Alexander von Humboldt (1769–1859).
Alexander von Humboldt (1769–1859).

Att datera den moderna vetenskapens genombrott är en grannlaga uppgift, men klart är att det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet var en mycket dynamisk period. De tidiga naturforskarna beskrev och systematiserade då kunskapen och specialiserade sig inom ­olika discipliner, men även om all vetenskap innebär studier av detaljer så sker de stora genombrotten först när vi lyckas förstå sambanden. Forskningsresanden och polyhistorn Alexander von Humboldt (1769–1859) var den som först beskrev naturen som ett sammanhängande dynamiskt system utifrån vetenskapliga observationsdata.

Få känner idag till Humboldt, men hans vetenskapliga landvinningar är däremot en del av det ­allmänna tankegodset. Den engelska titeln på den nyligen utkomna biografin av Andrea Wulf är ­passande nog ”The invention of nature”, för det är precis vad det handlar om, framväxten av ett nytt naturbegrepp. Samma bok finns nu i svensk översättning med titeln ”Vetenskapens bortglömde ­hjälte” (övers: Camilla Jacobson och Emile André; Leopard förlag). Det är en habil och lättläst biografi. Wulfs grundlighet imponerar, notapparaten och källförteckningen omfattar mer än 120 sidor. Det som imponerar mest är dock förmågan att så väl placera in Humboldt i en idéhistorisk kontext och knyta banden fram till våra dagars miljödebatt.

Annons
Annons

Alexander von Humboldts uppväxt var traumatisk och olycklig, då fadern dog tidigt och deras mor var kyligt distanserad. Brodern Wilhelm flydde in i böckernas värld medan den yngre Alexander gav sig ut i naturen för att samla och rita av växter, djur och stenar. Annars var rastlöshet och otålighet utmärkande för honom livet igenom. Hans mor styrde in honom på att börja vid gruvakademien i Freiberg och där slutförde han studierna på åtta månader i stället för planerade tre år. Likväl hann han med att på sin fritid göra vetenskapliga experiment och samla in tusentals botaniska provexemplar. Redan vid 22 års ålder fick han anställning som gruvinspektör och gjorde en snabb och lysande karriär.

Under ett uppehåll på en av sina inspektionsresor sammanförde brodern Wilhelm honom med Johann Wolfgang von Goethe. Det blev starten på en lång vänskap och ett fascinerande intellektuellt tankeutbyte. Goethe var inte bara författare och poet utan hade precis som Humboldt en rad vetenskapliga intressen. De behöll kontakten livet ut och när de inte kunde träffas genom livlig brevkorrespondens. Det var också i kretsen runt Goethe i Weimar och Jena som han kom i kontakt med Schiller, Fichte och Schelling samt indirekt även Kant. Det var dessa kontakter som förde honom från en renodlad empirisk forskning till att även tolka och förstå naturen som en helhet.

Trots framgångarna som gruvinspektör och de många resorna kors och tvärs i Preussen hade Humboldt en längtan att mer få umgås med vetenskapsintresserade vänner och resa till fjärran länder. Det som höll honom tillbaka var brödernas kraftfulla mor, men när hon dog 1796 förändrades allt. Ingen av bröderna sörjde henne särskilt mycket och inom en månad hade Humboldt tagit avsked som gruvinspektör. Nu var han äntligen fri att göra vad han själv ville och arvet efter modern hade gjort honom ekonomiskt oberoende.

Annons
Annons

Alexander von Humboldt med Aimé Bonpland i sin hydda vid Orinoco, kolorerat kopparstick av Otto Roth von Holzstich.

Bild 1 av 1

Humboldt satte nu med frenesi igång sin egen bildningsresa som två år senare ledde honom till Paris där brodern redan bodde. Humboldts syfte var dock att resa vidare och här lärde han känna en ung fransk forskare, Aimé Bonpland, som även han brann för växter och utlandsresor. 1799–1804 genomförde de båda vännerna sin stora forskningsresa som först tog dem in i regnskogens fantastiska artrikedom när de utforskade Orinoco och länken till Amazonfloden. Högst intressant för oss idag är studierna av vattenavledning och skogsskövlingens konsekvenser runt Valenciasjön. Humboldt var den förste att förklara skogens funktioner i ekosystem, kretslopp och klimat. Han förtjänar alltså med rätta att betecknas som den förste miljövetaren.

Alexander von Humboldt med Aimé Bonpland i sin hydda vid Orinoco, kolorerat kopparstick av Otto Roth von Holzstich.
Alexander von Humboldt med Aimé Bonpland i sin hydda vid Orinoco, kolorerat kopparstick av Otto Roth von Holzstich.

Nästa del av Humboldts sydamerikanska resa gick över Anderna till Ecuador. Det var här hans kartläggning av växtligheten upp längs sluttningarna av den över 6 000 meter höga vulkanen Chimborazo ledde till klarläggandet av vegetationszoner. Han beskrev naturen som en levande helhet, en väv där allt hör samman, och det var nu hans berömda ”Naturgemälde” började ta form. Humboldt kom senare att vidareutveckla sin naturmålning och Wulf hävdar att han därmed skapade (uppfann) begreppet natur och vår moderna syn på naturmiljön.

Annons
Annons

Humboldts "Naturgemälde", som visar ett tvärsnitt av Chimborazovulkanen med detaljerad information om växtligheten, publicerades 1807.

Bild 1 av 1

Wulf beskriver med en lysande berättarglädje alla strapatser och äventyr som kantade den sydamerikanska resan. Humboldt genomförde med outtröttlig energi alla de vetenskapliga undersökningar som han hade föresatt sig och samtidigt tog han nya initiativ och planerade för nästa steg på resan. Alltså samma rastlöshet som han visat redan tidigare och som kom att prägla hans liv i fortsättningen. När han sommaren 1804 slutligen återvände till Paris togs han emot som en hjälte. Förutom sina anteckningar, hundratals teckningar och tiotusentals observationer hade han även med 60 000 växtexemplar, 6 000 arter av vilka 2 000 var tidigare helt okända. Han hade samlat in mer än ­någon annan före honom och det skulle ta honom lång tid att sammanställa och utvärdera resultaten.

Humboldt bubblade som alltid av manisk aktivitet och nu skrev han om expeditionen, höll före­läsningar och deltog i allehanda sammankomster. Redan året efter hemkomsten kom de första böckerna som skildrade resan och sedan följde många fler i en aldrig sinande ström.

Humboldts "Naturgemälde", som visar ett tvärsnitt av Chimborazovulkanen med detaljerad information om växtligheten, publicerades 1807.
Humboldts "Naturgemälde", som visar ett tvärsnitt av Chimborazovulkanen med detaljerad information om växtligheten, publicerades 1807.

I Paris och på resor runtom i Europa utvecklades idéerna. Det var exempelvis nu han konstruerade isotermer, ett idag självklart meteorologisk begrepp för att sammanbinda platser med samma temperatur. Humboldt lyckades emellertid inte förverkliga några nya resplaner och trots att han föredrog att bo och verka i Paris fick han ändå finna sig i att återvända till Berlin år 1827. Den preussiske kungen Fredrik Vilhelm III ville ha sin vittberömde kammarherre närvarande vid hovet. Humboldt gav dock inte upp sitt vetenskapliga arbete och hans nätverksbyggande gick vidare. Året därpå inbjöd han 500 naturforskare till en stor konferens som organiserades helt annorlunda än tidigare. I stället för att presentera avhandlingar lät han forskare från olika discipliner tala med varandra i mindre grupper, alltså tvärvetenskap i praktiken.

Annons
Annons

Andrea Wulf är historiker och har tidigare skrivit bland annat "Jakten på Venus" om Venuspassagen och 1700-talets vetenskapsmän.

Foto: Guillem Lopez/IBLBild 1 av 1

En sista stor resa skulle Humboldt företa med början sommaren 1829 då han hade lyckats få tillstånd av ryske tsaren att besöka de asiatiska delarna av Ryssland. Prioriterat här var klimatobservationer och geologiska undersökningar, men än viktigare var hans intresse för geomagnetism som ledde till organiseringen av det första internationella samarbetet för att samla in globala data. Inom några år hade mätstationer runt hela jorden samlat in miljontals mätdata, samma sak som vi idag gör med klimatdata. Humboldt rekommenderade också storskaliga studier av skogsförstörelsens inverkan på klimatet.

En ung forskare som tog stort intryck av Humboldt var Charles Darwin. När denne 1831 lämnade England ombord på HMS Beagle hade han med sig några få utvalda böcker, bland dem Humboldts ”Resa till Sydamerika” i sju band. När de första exemplaren av Darwins ”Resa kring jorden” kom i tryck 1839 skickade han ett av dessa till Humboldt. Efter en nervös väntan fick en överlycklig Darwin ett utförligt och mycket positivt svar. ­Darwins ”Om arternas uppkomst” kom först 20 år senare, men den fick Humboldt aldrig läsa då han gick bort 90 år gammal 1859.

Andrea Wulf är historiker och har tidigare skrivit bland annat "Jakten på Venus" om Venuspassagen och 1700-talets vetenskapsmän.
Andrea Wulf är historiker och har tidigare skrivit bland annat "Jakten på Venus" om Venuspassagen och 1700-talets vetenskapsmän. Foto: Guillem Lopez/IBL

Det mest berömda och inflytelserika verket av Humboldt är hans ”Kosmos”, där han ville föra samman alltig i himlarna och på jorden. Arbetet ­påbörjade han 1834 och det dröjde elva år innan det första bandet publicerades 1845. Den blev en ­omedelbar bästsäljare. I det andra bandet gick Humboldt ett steg vidare och tog läsaren med på en intellektuell resa och historisk exposé över poetiska naturbeskrivningar och landskapsmåleri genom tiderna, liksom vetenskapen och upptäckts­historien. ”Kosmos” översattes även till svenska vid samma tid men några senare utgåvor finns tyvärr ej att tillgå. Wulf beskriver livfullt hur ”Kosmos” kom att påverka och forma några av dåtidens främsta naturskildrare och miljörörelsens pionjärer som Henry David Thoreau, George Perkins Marsh och John Muir.

Annons
Annons

Thoreau gjorde vid Walden samma sorts observationer som Humboldt och hänvisar till honom regelbundet i sina dagböcker. ”Skogsliv vid Walden” kan enligt Wulf ses som en direkt parallell till Humboldts ”Resa till Sydamerika” och med samma syn på sambanden i naturen. Marsh hade som amerikansk diplomat i Turkiet och Italien iakttagit hur människan utarmat naturen och åter i USA såg han samma brister i hushållningen med naturens resurser där. Han refererar ständigt till Humboldt i sin bok ”Man and nature” (1864) och det var den första bok om naturmiljön som skulle få politisk betydelse. Vi får gå till Rachel Carsons bok ”Tyst vår” (1963), hundra år senare, för att hitta nästa exempel på detta. Marsh inspirerade i sin tur John Muir, den ideella miljörörelsens föregångsgestalt och grundaren av den amerikanska naturskyddsorganisationen Sierra Club, som även han hade läst Humboldts verk.

Alexander von Humboldt förändrade för alltid vår syn både på vetenskapen och på naturen. Han är därför intressant inte bara för botaniker och växtgeografer, utan även för alla som vill förstå hur dagens natur- och miljöbegrepp har formats. Det är därför mycket välkommet att det nu finns en svensk översättning av Andrea Wulfs utmärkta biografi, som ger oss både kunskap om personen och hjälper oss att bättre förstå en del av grunden för dagens miljödebatt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons