Annons

Skrivandet är en genial plats att möta sorger på

Kan man skriva sig lycklig? Författaren Lotta Lundberg berättar hur det gick till när hennes liv blev meningsfullt.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

”Att vara författare är att i långa perioder tala med människor som inte finns”, skrriver författaren Lotta Lundberg.

Foto: Fredrik Sandberg/TTBild 1 av 1

”Att vara författare är att i långa perioder tala med människor som inte finns”, skrriver författaren Lotta Lundberg.

Foto: Fredrik Sandberg/TTBild 1 av 1
”Att vara författare är att i långa perioder tala med människor som inte finns”, skrriver författaren Lotta Lundberg.
”Att vara författare är att i långa perioder tala med människor som inte finns”, skrriver författaren Lotta Lundberg. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Att ha gått i terapi är som att få en andra barndom. Ett slags perspektiv på den första, den som jag trodde var den sanna. Jag får en barndom där jag ges tolkningsföreträde.

När man en gång har upplevt det kan man inte få nog.

För plötsligt väller de fram; alla möjliga slags perspektiv och förskjutningar.

De blir till skikt och lager av nya infallsvinklar; drömda, gömda, förtätade, glesa, hårdnackade, koncentrerade erfarenheter.

Alla dessa upplevelser är mina. Med åren får de olika lyster.

Det har stärkt min tanke – att vad som än händer är jag alltid där inne. Inne i mig. Ibland har jag huvudrollen, ibland regisserar jag hela skiten och ibland står jag bredvid och betraktar – eller förtvivlar.

Hur som helst – efter terapin började jag skriva.

Annons
Annons

Och bara när jag är mycket lite mig själv skriver jag inte.

Det är perioder fyllda av skamfylld ytlighet. Rastlösa.

Att vara författare är att i långa perioder tala med människor som inte finns. För mig är skrivandet ett slags bön.

Dessvärre – eller tack och lov – upplever jag dem som meningslösa.

Att sätta sig ner och skriva är en rustningslös akt. Viljan att möta det som inte redan är skrivet och sagt är modig och i mitt fall helt beroende av förtröstan.

Att lita till att det bär. Att våga hoppas på att någon ska vilja läsa, tycka om, kanske förstå – för det skrivna ordet kan landa hur som helst: Missbrukas, förlöjligas, hatas.

Att vara författare är att i långa perioder tala med människor som inte finns.

För mig är skrivandet ett slags bön.

Inte en aktiv bön nu, av det slag som man ber i flygplanet när det börjar skaka: Gode Gud, gör så att vi inte störtar.

Inte heller en önske-liste-bön som man rabblar till sina projektioners pinsamma jultomte: Gode Gud, ge mig ett förskott och god hälsa.

Utan en kontemplativ bön – där man låter sig hända.

I bönen kan man inte vara annat än självtrogen. Att skriva är en förlängning av den lojaliteten

Tro inte att det är en lätt match.

Det är mycket lättare att be en springpojke i himlen leverera god service, än det är att föra samtal med sig själv. För det slags eftersinnade samtal blir oftast smärtsamma. I alla fall om de har ambitionen att vara ärliga.

Det är mycket lättare att be en springpojke i himlen leverera god service, än det är att föra samtal med sig själv.

Jag tror inte att Gud är en mjölkko i himlen som nyckfullt släpper ner sina spenar för mig att dra i när det kniper. Jag tror snarare att Gud står att finna på just de platser jag tillägnar kärleksfull uppmärksamhet.

Annons
Annons

Alla de platser som inte är fula. Alla de platser som är skapade med omsorg. För en sak är solklar: där det är fult är det kärlekslöst.

Jag tror inte heller att det finns en enda seriöst arbetande författare som emellanåt inte konfronteras med sorg när hon arbetar. Förr eller senare står de där och spökar; våra misslyckanden, separationer, besvikelser, skuld eller vansinnigt ställda förväntningar och vill bli synade igen.

För när man är stilla med sig själv, som man ofta är när man skriver eller ber, kommer sorgerna också att slå ut. Och i den ensamheten är det lätt att få för sig att man är övergiven.

Men när man tränat lite inser man att skrivandet faktiskt är en genial plats att möta sorger på. För där kan du klä på ord som fryser.

På tyska kallas det Verdichtung, att förvandla någonting till dikt. På svenska saknar vi ordet fördiktning och får nöja oss med den tveeggade översättningen förtätning, en rörelse så mättad och koncentrerad att den nästan blir materia: en plats.

På den platsen uppenbarar sig ingen heltäckande sanning, bara fragment, tunna skivor ovanpå varandra, som skyddar samtidigt som de lyfter fram, tröstar utan att ta bort smärtan och håller vissa illusioner vid liv utan att göra oss galna.

Att skriva är att försöka jämka samman den inre världen med den yttre. Att skriva är att ta steget från att drömma till att skapa.

Det är synnerligen meningsfullt. För den som inte kan fantisera om en annan verklighet kan heller aldrig bidra till att göra den vi har en aning bättre.

Jag har länge undrat hur det skulle kännas att en dag stå på ett torg och upprymt ropa: Jag har haft ett skumt möte med någon som inte syns – jag har fördiktat mig!

Jag har aldrig försökt för att jag har varit rädd för att verka löjlig.

Nu gör jag det!

Och ingen kan säga att det var meningslöst.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons