Annons

Anders Q Björkman:Gud bevare oss för Statens smakråd

Ska Statens smakråd skydda oss från smaklösheter?
Ska Statens smakråd skydda oss från smaklösheter? Foto: Under Produktion AB, IBL

Humor är sällan rumsren – ofta är det just detta som gör den rolig. Humor framtagen för att lansera behjärtansvärda och goda syften riskerar däremot att bli ganska tråkig.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Life of Brian, inte okej i Norge.

Foto: IBLBild 1 av 2
Foto: IBLBild 2 av 2

För ett par veckor sedan skrev jag en text om att politiker bör hålla fingrarna borta från kulturens innehåll. Låt kulturpolitiken vara tråkig, så att inte kulturen blir det, var mitt budskap. Kravet att kultur ska främja något förment gott – oavsett om det handlar om mångfald eller ideologi, nation eller religion – har nämligen en osviklig förmåga att resultera i konst med garanterad träsmak.

Men det är inte bara politiker som vill hålla kulturen fri från förargligheter. Kanske är ”sociala medie-profiler” en lika stor fara. Det antyder åtminstone den upphetsade stämningen kring komikern Anton Magnusson och hans låtsaskaraktär Mr Cool, som tillsammans med stå upp-kollegan Simon Gärdenfors fått löpa digitalt gatlopp för sin i och för sig smaklösa sång ”Knulla barn”.

Jag är full av förståelse för den upprördhet sången kan väcka, men vill tipsa om en metod att inte hetsa upp sig: lyssna inte på den. Framför allt vill jag varna för att upprördhet i lika hög grad kan väckas av helt andra saker. Religion till exempel: minns ilskan och dödshoten mot Lars Vilks för hans ”Muhammed som rondellhund” eller det norska förbudet mot Monty Pythons ”Ett herrans liv” (”Life of Brian”) för snart 40 år sedan. De som ville förbjuda dessa kulturalster menade att de var just så smaklösa som de som nu skäller på Mr Cool tycker att hans sång är.

Annons
Annons

Life of Brian, inte okej i Norge.

Foto: IBLBild 1 av 2
Foto: IBLBild 2 av 2

Smaken är som bekant som baken. Vems bak är det som ska råda? Gud bevare oss för ett Statens smakråd!

Smaken är som bekant som baken. Vems bak är det som ska råda?

I Almedalen hölls i förra veckan en debatt i Riksteaterns regi under rubriken ”Vart ska det manliga geniet ta vägen nu?”. Just den frågan avfärdade moderatorn Caroline Ringskog Ferrada-Noli snabbt med att det finns gott om fritidshus på Gotland dit genialiska män kan flytta. Debatten kom i stället att handla om representation, men också vad det kan få för konsekvenser när politiken med sina styrmedel – läs pengar – söker påverka kulturen.

1/2

Life of Brian, inte okej i Norge.

Foto: IBL
2/2
Foto: IBL

Mest oroades paneldeltagaren och SvD-medarbetaren Ola Wong av sådan styrning. Riksteaterns Magnus Aspegren, däremot, verkade lugn och trygg med att man i hans position måste ”gilla att bli styrd” och sedan göra konst utifrån denna position.

Filminstitutets Anna Serner nöjer sig inte med att bli styrd utan vill också styra; minns utspelet i Cannes i maj, där hon flaggade för att enbart kvinnor kan komma att få marknadsstöd år 2020 om inte svensk films könsstatisk blir jämnare. I debatten i Almedalen antydde hon att bara en viss sorts komedier är värda att produceras: ”En komedi som inte slår an det som är brännande frågor i samtiden blir inte rolig”, sa hon.

Själv tror jag – och nu skämtar jag inte – att en komedi som slår an det som Filminstitutet anser är brännande frågor i samtiden löper stor risk att bli tråkig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons