Annons

EddanGudar och undergång i makalöst dansad virvel

Daniel Lindman Agorander som Tor.
Daniel Lindman Agorander som Tor. Foto: Håkan Larsson

Västanå Teater ger Jon Fosses bearbetning av ”Eddan” som förvandlar Berättarladan till en gudomlig spelplats. Här får alla tänkbara lister, laster och lustar plats. Människan är sig lik genom årtusenden visar denna dansanta, energiska tolkning.

Under strecket
Publicerad

Eddan

Genre
Teater
Regi
Leif Stinnerbom
Medverkande
Paul-Ottar Haga, Hanna Kulle, Jakob Hultcrantz Hansson, Daniel Lindman Agorander, Nadja Mirmiran, Björn Söderbäck, Margit Myhr, Evy Kasseth, Ådne Geicke Kolbjørnhus, Moses Bocker m fl
Var
Västanå Teater, Sunne
Text
Jon Fosse

Övers: Lars Andersson Dramaturgi: Susanne Marko Musik: Magnus Stinnerbom Scenografi: Bo Jonzon Kostym: Inger Hallström Stinnerbom Koreografi: Jimmy Meurling Mask: Torbjörn Alström

Världsträdet Yggdrasil välver sig över scenen, dess rötter slingrar sig över tiljorna. Sömlöst övergår grenarna till Berättarladan. Träd blir trä.

Här ska berättas om en era och världsbild som ständigt snuddar vid vår tid – och särskilt vid känslan av upplösning och undergång. Här ska mytologier få eka mot varandra och den gamla höskullen åter få bli en tidsmaskin som far genom sekler och seder.

Jon Fosses sceniska bearbetning följer texterna, men han har valt och vrakat: sedvanligt minimalistiskt Fossetypiskt är det ändå inte.

Den poetiska Eddan är en samling nordiska kväden och verser med gudomliga och mytologiska motiv. Dikterna anses vara tillkomna i västra Norge och på Island under åren 800–1000.

Jon Fosses sceniska bearbetning följer texterna, men han har valt och vrakat: sedvanligt minimalistiskt Fossetypiskt är det ändå inte. Här virvlar det av namn och skrönor fram till dess att handlingen får stillna och – med Völvan som berätterska – skildra främst gudarna Oden, Loke, Tor och Freja.

Den aning Oden fått om att världen kan gå under löper som en rysning genom iscensättningen.

Annons
Annons

Västanå Teater återgår nu – efter en rad somrar med Selma Lagerlöf – till en förut mycket använd spelstil som består av en egen, utvecklad blandning av folkmusik, dans och Pekingopera. Tolkningen är en malström av energisk, njutbar musik och djärva danssteg. Leif Stinnerbom har skapat ett dynamiskt allkonstverk som exploderar framför åskådarna. Här går rötterna ner till den tidiga Västanå Teater.

Hela uppsättningen är oerhört formsäker, och många repliker har små glidningar mot norskan – flera av aktörerna kommer från andra sidan den nära gränsen.

Paul-Ottar Haga är, exempelvis, en reslig Oden som skapat världen och gett den språk och klokskap. Han, liksom Balder, är på samma gång gud och Kristusfigur. Fosses bearbetning tar fram skeenden med arketypiska mönster och trosuppfattningar.

Eddan är också en svindel av mycket mänskliga känslor, som avund och hat. Mycket sex blir det också – fast här dansas åtrån. Eddan är en katalog över laster, lister och lustar men man är mans gamman: människan är människans glädje. Dock kom ihåg: "Hjärtat är sällan sorglöst hos dem som är mycket kloka."

Västanå gör något helt annat av materialet, väljer sin typiska spelstil och lägger till en makalös energi.

Björn Söderbäck gör Brages roll, han som väl diktar världen. Hanna Kulles Völva har en djup och själfull röst. Jakob Hultcrantz Hansson spelar Lokes roll som en spjuver - aldrig riktigt förklarad. Vilket heller inte verkar vara meningen. Iscensättningen ägnar inte mycket tid åt psykologi. "Eddan" spelad så här blir en bildkavalkad dansad med polskatakt. Ett myller av färgstarka kostymer med inspiration från Asien.

Fosses "Eddan" fick sin sceniska urpremiär på Det Norske teatret 2017– iscensatt av världsregissören Robert Wilson via en återhållen, monokrom och absurdistisk tolkning där gudarna framstod som individer med tydliga drag, drivkrafter och vilja. En modernistisk moralitet spelad med en räcka närbilder.

Västanå gör något helt annat av materialet, väljer sin typiska spelstil och lägger till en makalös energi, men riktigt nära kommer man inte dessa väsen. Utom möjligen pojkguden Balder, spelad av Moses Bocker, ett av barnen som ska ärva den förödda jorden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons